Gå på glassdejt i Rom
Ingen ursäkt är vanligare för en dejt i Rom än den självklara frågan: ”Skall vi gå ut och ta en glass tillsammans?” Glass är så till den grad populärt att den ofta dominerar utelivet i Rom, såväl en varm sommarafton under en sammetssvart himmel, som en av de första ljumma vårkvällarna.
Dessa magiska kvällar fylls gränderna i glasskvarteren snabbt. Utanför de mest populära ställena ringlar sig kön långt ut på gatan. Kvarteren där nästan alla förefaller gå omkring och slicka på en strut har på senare år växt enormt.
En rad nya aktörer har kommit till – italiensk gelato har erövrat världen och blivit en betydande business. Du som läser bör veta att jag är konservativ, eller kräsen. Det betyder att en nykomling skall vara bättre eller radikalt annorlunda i upplägg och smaker för att lokalen skall komma in på min favoritlista.
Glassbarernas centralpunkt finns fortfarande kring torget Pantheon med ett av den antika världens vackraste tempel. På kartan kallad Piazza della Rotonda. Här finns inte en enda glassbar!
Men ta gatan Via del Pantheon upp till Maddalena-torget och du går förbi doldisstället Fiocco di Neve (Snöflingan) – ett ställe som många besökare missar eftersom baren inte ser mycket ut för världen. Minns deras blåbär mirtilli och tiramisù, liksom en gammaldags specialitet som chokladglass med riskorn i.
Struten fann nåd
På Piazza della Maddalena ligger San Crispino som blivit ryktbar för sina höga priser och relativt små glassar.
Men glassen är i särklass. Inför detta reportage gjorde jag ett återbesök. Fann till min förvåning att en Berlinmur fallit i Roms glassvärld. San Crispino har infört strutar, coni! Frågade man tidigare om man kunde få glassen i strut i stället för bägare coppa fick man det lite snobbiga svaret: ”Vi lägger ner hela vår själ på kvaliteten med de allra bästa råvarorna. Då kan vi inte servera vår glass i strutar med konserveringsmedel.”
I dag informerar en skylt vid disken att det finns ekologiska strutar. Fritt fram att njuta av deras milda vanilj spetsad med honung från Sardinien eller en perfekt mix av valnötter, fikon och dadlar.
När jag kom till Rom i början av 80-talet gick jag varje dag till Giolitti intill parlamentet och åt glass. Pistaschglassen smakar precis likadant, liksom den intensivt gräddiga nocciolaglassen (hasselnötter).
Här finns fortfarande champagne, en giftgul mousserande smak som många vill prova. Det jag sörjer mest på Giolitti är att Mozart (choklad och marsipan) gått hädan. Det måste ha skett gradvis eller kanske hände det när jag slutade vara stammis här. En dag när jag kom tillbaka fanns inte längre denna syndigt goda glass med den perfekta avvägningen av mörk choklad och marsipan.
Jag föreslår att ni börjar glassturen på Fassi och deras Fryspalats (Palazzo del freddo) som ligger i ett mindre glamoröst kvarter nära centralstationen Termini. Detta särskilt om det skulle vara en trist och regnig dag för här kan man sitta inomhus.
– Min gammelfarfar Giovanni hade visioner när han öppnade här 1928. Han byggde stort för han var övertygad om att glass under kommande decennier skulle bli en jättebusiness, berättar den 30-årige Andrea Fassi som i dag är ansvarig för huvudstadens äldsta glasställe.
Vi tittar oss omkring. Den stora lokalen som tidigare varit en depå för hästdroskor är enorm. Detta är som en gigantisk balsal där folk redan under tidiga förmiddagen slår sig ner för att äta glass vid de stiliga marmorborden med svartvit melering, ett mönster som liknar en perfekt stracciatella, ripplad vanilj och choklad.
Här finns inte bara 36 smaker, utan också åtskilliga glassbakelser. Giovanni Fassi var i grunden konditor och barnbarnsbarnet vårdar traditionen. Sålunda görs här miniversioner av Roms gatstenar sanpietrini, chokladtäckta med olika fyllningar.
Gammelfarmor Giuseppinas cassata är specialkomponerad med hasselnöt, pistasch och förstås kanderad frukt. I disken finns också perfekta tramezzini som de trekantiga grillade sandwichar som finns på alla Roms barer heter. Men här har formbrödet ersatts av en djupfryst sockerkaksbotten som fyllts med skogsbärsglass.
På väggen hänger affischer från 30-talet som gör reklam för Fassis patent och då revolutionerande nyhet telegelato.
– Med hjälp av kolsyreis kunde vi redan på 30-talet leverera glass hem till våra kunder. Detta inte bara i Rom, utan i stora delar av Europa. Glassen klarade på så vis minst tre dygns transport, säger Andrea Fassi stolt.
Granita och vispgrädde
Författaren Nerino Rossi har skrivit om sin familjs fattiga rötter som statare på landet utanför Bologna. Boken heter Snön i glaset och vid en intervju förklarade han för mig att detta var den enda glass som barnen fick.
På Sicilien finns den finmalda isglassen granita som smaksätts med mullbär, mandelmjölk, citron eller kaffe. Den perfekta frukosten för en sicilianare är en stor mjuk vetebulle, brioscina, fylld med granita och vispad grädde.
I Rom finns ingen granita. Ett fåtal ställen gör fortfarande den lite fastare malda fruktglassen kallad cremolato. Trots namnet finns aldrig någon grädde i, utan glassen görs enbart på färsk frukt utan att socker tillsätts.
Fortfarande kan man på stranden i Roms badort Ostia se en försäljare komma dragande med en vagn med ett jättelikt isblock. Av blocket river han glass och så kan man välja vilken koncentrerad saft man vill ha på, som läskande apelsin, tamarind eller körsbär (amarena). Grattachecca kallas denna specialitet.
För en glödande het sommarkväll i Rom är i regel Sora Mirellas lilla kiosk intill floden öppen. Den ligger på Trasteveresidan utmed gatan Lungotevere Degli Anguillara i höjd med Tiberön.
Att någon chokladjätte skulle kasta sig in i denna lukrativa bransch var i längden förstås ofrånkomligt. Romarna är att gratulera att det blev företaget Venchi från Piemonte som sysslat med kvalitetschoklad sedan 1878.
Trängseln är stor i den nya butiken på Via della Croce. Man vill smaka allt: kryddig choklad med chilipeppar, nougatpraliner gianduiotti, aztekernas sorbet gjord på 75-procentig ren choklad och vatten.
I cappuccino sker ett esoteriskt möte mellan mjölkchoklad och mörk choklad. Ja, till och med den ljusgula päronglassen smakar choklad. Jo, det finns mikrokristaller i som inte syns men ger en perfekt chokladbrytning. Det hela är förstås ljusår från vad en dajmglass kan vara.
Några stjärnbetyg utfärdas inte i denna glassguide. Men bäst, som alltid i absolut topposition, förblir Gelateria dei Gracchi. En liten lokal i kvarteret Prati. Vallfärda hit, först som sist!
Vad gör det att man får vänta. Att välja smak blir svårt. Jag mixar en omöjlig kompromiss: maränger med pistasch tillsammans med äpple och kanel. Den senare smaken tar överhand. En smak från en förlorad barndom!
Det är ljug förstås, men glassen känns exakt så unik att jag skulle ha velat äta den varje dag i min barndom. Vilken tur att jag kan äta den i dag. För i glassvärlden är vi alla barn. Särskilt i Rom.