Kollektivanda vinner över nischtänk
Tre affärer med tre identiteter flätas samman på Helsingegatan. Alla hjälper alla. Rupla, Soul vintage och Fargo kämpar på i en småföretagarverklighet som inte är alltför lätt.
Galleri, visst. Men också kafé, möbelaffär och plats för otaliga evenemang. Rupla på Helsingegatan är en vild samling av färg, form, råa kakor och varma drycker från kaféet i samma lokal, vintagekläder och prylar av lokala formgivare – men framför allt människor.
Dessa människor sitter vid stilenligt kantstötta bord från Fargo, som säljer vintagemöbler i hörnet till Flemingsgatan. I bakrummet hänger grannbutiken Soul vintages kläder som inspirerats av olika årtiondens popkultur. Det mesta är gjort med kollektiva krafter.
I Rupla är två praktikanter i full fart med att tillverka en skylt, med texten i klassisk vit krita genom en schablon som klippts ut ur en yogamatta. I en stol sitter konstnären Jukka Virkkunen bakåtlutad. Det är också hans brokiga färgexplosioner till tavlor som hänger på väggarna.
Matti Vilhunen, en av de fyra ägarna, har fått allt detta att växa fram på tre månader. För förbipasserande har det varit intressant att följa med den snabba utvecklingen: en dag har ett kafé startat, och se, nästa dag hänger de upp en konstutställning. Och plötsligt samlas bloggare här för att sälja sina gamla kläder.
– Människor vill ha mångsidiga ställen. Att nischa sig funkar inte längre, säger Matti Vilhunen.
Upplevelsen viktig
Matti Vilhunen har låtit sig inspireras av storstäder som Barcelona där butik, kafé och utställning inte behöver vara skilda saker, åtminstone inte i den urbana verkligheten. Här är själva platsen, lokalen, viktig: ett rum som möjliggör olika aktiviteter. Den fysiska platsen är viktig också med tanke på besökarna: de vill ha en upplevelse.
– Kundbetjäningen är en viktig del av den upplevelsen.
Att beskriva hippa ställen där unga människor samlas som vardagsrum är ingen originell formulering, men i fallet Rupla är den omöjlig att undvika. Den svarta parketten pryds av persiska mattor och folk smuttar avslappnat på sina chailatten i vintagemöbler som kommer från Fargo på andra sidan gatan.
Matti Vilhunen är övertygad om att bländvita, sterila gallerier med stela konstbetraktare inte är det enda rätta. I stället ska konsten finnas i rummet, bland resten av livet, vilket leder till att avslappnade betraktare lättare kan ta den till sig.
Söndagsbrunchen på Rupla har mött matkritikernas lovord, men egentligen är ingen här utbildad kock. Ingen är heller utbildad gallerist, ingen vet hur man egentligen ställer ut konstverk. Allt som sker i det öppna rummet Rupla har företagarna lärt sig genom att helt enkelt tuta och köra. Learning by doing – men i hisnande takt och med begränsade resurser. Drivkraften är att ge människorna en upplevelse och den föds ur samarbete. De tre affärerna på Helsingegatan marknadsför, tipsar och hjälper varandra. Klädaffären Soul vintages ägare Aleksi Luukka har snickrat ihop en sjuttiotalsinspirerad bardisk för kompisbutiken eftersom han kan den biten.
Här är samarbete allt.
Själen
I Luukkas lokal, några kvarter uppför Helsingegatan, hänger handplockade kläder längs väggarna i granna rader. Bandanadukar, högt sittande Levi's-jeans och slitna bikerrockar är som sin ägares avbilder.
– Det är svårt att vara småföretagare i Finland. När det går dåligt måste man bara kämpa vidare och försöka hålla huvudet över ytan, säger Aleksi Luukka som äger butiken Soul vintage.
Under bättre tider gäller det att slå till och investera. Byråkrati och höga skatter ramar in en verklighet som ibland blir svår att klara av, och Aleksi Luukka extraknäcker som många andra småföretagare, med ett annat jobb för att klara sig. Men ändå övervinner kallet de krassa villkor som omvärlden ställer.
Aleksi Luukka anser att beskattningen borde göras mer progressiv för att de små skulle få det lättare att klara sig.
– Samhället uppmanar till företagande men stöder det inte i praktiken.
Människonära
Några meter bort, strax intill hörnet av Flemingsgatan, hittar vi stället där Ruplas möbler kommer ifrån. Fargos ägare Harry Juutela vankar vant fram och tillbaka i det möbelspäckade rummet, presenterar varor för kunder och ställer saker på sina rätta platser.
Möblerna är från 50- och 60-talen, ofta av kända formgivare men prisklassen varierar. En kupolformad lampa av mässing hänger bredvid en avlång av röd plast.
– Det här bordet är formgivet av Olli Berg, säger han och stryker med handen över björkskivan.
Mycket tid går åt till att ta reda på varifrån möblerna kommer, vem som formgivit dem och vad de är värda. Med elva år i branschen har Harry Juutela givetvis en fingertoppskänsla för antikmöblernas finesser, men ofta bläddrar han också i gamla tidningar för att identifiera en möbel.
Han har märkt att människor gärna vill höra historierna bakom de möbler de köper, därför har han nu mer specifikt börjat fråga efter bakgrunden när han köper in.
Här, liksom i Rupla, är det den mänskliga kontakten som gäller.