Nostalgitrippen: Bland grottmän och häxor
Sandvägen blir allt krokigare och smalare. Skogen mörknar omkring oss, någonstans ur buskagen tycker vi oss höra en fnysning. Har vi låtit en häxa lura oss in i skuggornas rike?
Dagen kunde inte ha börjat bättre. Vi har lämnat Sahanlahti och Pistohiekka i Puumala bakom oss. Från den höga bron längs Lietvesivägen ser vi tiotals kilometer ut över Saimens vikar och fjärdar. Blåsten uppe på bron griper tag i cyklar och cyklister. Vid det bortre brofästet hittar vi en kiosk med nygräddade bullar och nybryggt kaffe. Vi slår oss ner, språkar med kioskägaren, skriver dagens rapport och skickar bilderna till tidningen.
Allt går som smort.
Vägen bjuder de vackraste insjövyer man kan tänka sig. Brant stupande berg, lummiga vikar och blånande fjäll. Krafterna har återvänt i benen och vi nästan flyger fram. Tio kilometer senare stannar vi upp och det är då vi möter den mystiska kvinnan.
"Rakokivet 2 km", står det på vägskylten som pekar inåt skogen från riksväg 62 till S:t Michel.
– Två kilometer dit betyder två kilometer tillbaka, lika med fyra kilometer, resonerar Leif.
Jag håller med om att vi inte trampar en enda extra grusvägskilometer om det inte är absolut nödvändigt. Vi tar fram mobilerna och googlar snabbt på "rakokivet". De visar sig vara jättelika fantasieggande flyttblock. Medan vi står där och tvekar, saktar en bil in och en äldre kvinna vevar ner rutan.
– Ni får inte köra förbi utan att ha sett "rakokivet", säger hon och berättar en historia som slutar med att hennes mormor härstammar från jättarna som kastade flyttblocken omkring sig.
Lite förbryllade ser vi henne riva upp ett dammoln och försvinna in i skogen, lika plötsligt som hon dök upp. Okej, det där lät så galet så nu kan vi inte annat än cykla till de mystiska stenarna.
– Tror du hon var en häxa förklädd till en snäll liten dam, skämtar Leif samtidigt som vi hör fnysningen i buskarna.
– Nja, men antagligen har vi en björn i närheten, försöker jag bidra med.
Solen har gått i moln och en kall dimma sveper över skogen. Vi styrker oss med varsin "karjalanpiirakka" och en klunk vatten och hoppas att den eventuella björnen inte också gillar karelska piroger.
Vi lämnar cyklarna och klättrar upp för en brant stig mot de gigantiska mossbelupna och övervuxna granitblocken som stått där och lutat sig mot varandra sedan istiden. Enligt den knapphändiga informationstavlan vid stigens nedre ända är det troligt att detta varit en offerplats under stenåldern. Stenblocken bildar grottlika utrymmen som ger skydd mot vind och regn.
Man behöver inte mycket fantasi för att se lägerelden, de avgnagda djurbenen och de hukande förfädren med tovigt hår och sotiga näsor.
Förbannelse?
Vi cyklar tillbaka riksvägen och ser varken björnar eller häxor. Men om en stund känns det som om vi lyckats få någon förbannelse med oss från "rakokivet". Vägskälet till Hurissalo, där det ska finna en butik, tycks aldrig uppenbara sig. När vi sent omsider hittar den anspråkslösa Sale-butiken och trampar vidare mot Kristina verkar förbannelsen hålla i sig. Den asfalterade vägen upphör och ersätts av en sladdrig och regnblöt grusväg, som är den mest kuperade under hela färden. Upp och ner, mil efter mil. Inte en endaste raksträcka. Efter varje brant nerförbacke följer en lång, lång, sugande uppförbacke. I bland så brant att vi tvingas stiga av och leda cyklarna.
Vattnet i flaskorna har tagit slut och vi beslutar oss för att offra varsin av de två bastuölen per man vi reserverat för kvällen. Halva innehållet sprutar ut för burkarna har, liksom vi, i timmar skakats om på tvättbrädsvägen.
Skepticism
Vi har reserverat rum på värdshuset Majatalo Ristiina och värdinnan Anne Heino visar omtänksamhet och ringer upp och undrar om vi vill bada bastu före middagen. Det vill vi.
Klockan är redan en bra bit över 20 när vi kommer till avtaget som för oss till grottmålningarna i Astuvansalmi, som jag lite bespetsat mig på. Enligt informationstavlan måste man reservera minst tre timmar för skogsvandringen till och från målningarna. Det avgör saken.
– Lika så bra, säger Leif, vi såg en gång liknande streckgubbar i Kuusamo. De finska grottmålningarna är ju så pinsamt dåliga att jag åtminstone inte vill visa upp dem för resten av världen.
Jag kan bara hålla med. Dessutom tvivlar jag alltid på att streckgubbarna är äkta. Det ligger närmare till hands att obegåvade barn ritat dem långt senare än arkeologerna fantiserar.
Förvissade om att det är just så uppbådar vi våra sista krafter och får syn på värdshusets skylt precis innan världen förmörkas för oss för gott.