Se video: Cykel bra, båt bäst – i Sulkava
"Mjuikukuukoo". Året är 1975. Fyra tyska turister vrickar tungan framför Sulkavas vattenhål nummer ett Muikkukukko. Krogen står kvar, till och med servitrisen verkar bekant, mujkorna är lika goda och interiören lika ful. Fyrtio år var för ett ögonblick sedan.
Åskbyarna har pinat oss i timmar på den krokiga, backiga, skogskantade vägen från Nyslott. Två damer på varsin Harley Davidson smattrar förbi oss när vi leder upp cyklarna för den sista sega backen. Tio minuter senare cyklar vi in i kyrkbyn.
Det är förbluffande hur man kan känna igen sig efter så många år. Törstig och ivrig spejar jag efter den mossgröna byggnaden nere i hamnen, övertygad om att den inte kan ha överlevt oljekris, depression, EU-medlemskap, Koivisto, Ahtisaari, Halonen och Niinistö.
Men där står den! Inte mossgrön men babydiarrégul och Muikkukukko-skylten hänger där den ska.
Vi tjudrar cyklarna vid porten, skakar av oss dammet och sparkar upp dörren. Harley Davidson-brudarna lutar sig mot bardisken, bevärdigar oss inte med en blick och kan inte bestämma sig för vad de vill äta. Vi kan, för vi har funderat på beställningen de fyra senaste timmarna.
Det iskalla ölglaset är gudomligt och snart kommer mujkorna (siklöjorna) med moset.
Man känner de sina
Utanför K-butiken ser vi henne och förstår genast att detta är Benita Vogt-Kankkunen, HBL-läsaren som med ett mejl bjudit oss att besöka henne och maken Timo när vi kommer fram till Sulkava. Vi har aldrig träffats, men så är det att en "hurre känner en hurre" när man ses på främmande mark.
För Benita, Kronohagsflickan och Sulkavas enda finlandssvenska, har detta varit hembyn halva livet.
– Jag var van med havet och de kala klipporna. Här är allt så annorlunda, lummigt och grönt. Men ibland bara måste jag tillbaka till Helsingfors och till skärgården, berättar Benita när vi tar igen oss efter ett välkommet bastubad.
Maken Timo är infödd Sulkavabo och jordbruksföretagare.
– Vi träffades på en skidresa i Alperna på 80-talet och på den vägen är det. Innan jag blev pensionerad pendlade jag till och från Helsingfors.
Benita gjorde en karriär som psykoterapeut, men förverkligar sig nu som keramikkonstnär och lär Sulkavabor och sommargäster drejandets ädla konst. Hennes produkter hittar vi bland en uppsjö granna sockor, konstfärdiga träsniderier, trasmattor och andra handarbeten i hantverksboden i byns centrum.
Trots att Sulkava, med knappt tretusen invånare lever upp på sommaren när befolkningen mångdubblas, försänks byn ingalunda i dvala under vintern.
– Jag har program varje kväll. Man kan delta i alla former av gympa och så har vi otroligt fina skidspår, jag åker skidor mycket. Min enda lediga kväll var förr på söndagarna, men nu började jag med zumba de kvällarna ...
Som i fjol
Sulkava har i årtionden varit riksbekant för sina kyrkbåtstävlingar med tusentals deltagare. De senaste åren har deltagarantalet sviktat när firmor som sponsrat roddarlag tvingats dra sig ur på grund av det ekonomiska läget. I år ser tävlingen dock ut att för första gången på länge åter växa.
– Kyrkbåtarna är i dag högteknologiska produkter. Veritabla Ferrarir med specialsäten, ljudanläggningar och gps, berättar Pasi Vironen, byns allt i allo.
Vironen är kanotsafariarrangör, stugfixare, utövare av koppning och så kör han båttaxi.
Leif lystrar till vid ordet koppning.
– Det kunde vi prova på, tycker han.
– Inte för min del, varsågod själv bara.
– Men jag kan ju inte, jag ska ta bilderna, försöker han förgäves.
Det blir ingen koppning, men Vironen lovar ta oss och cyklarna ombord och förevisa den legendariska roddrutten samtidigt som han kör oss till Sahanlahti i Puumala.
När vi suttit oss till rätta med gps, varvräknare, knopmätare och kompass framför oss känns det faktiskt mer hemvant än på cykel.
– Fjolårets båtäventyr var trots allt mer min likör, säger Leif och sträcker på sina styva ben.
Vi får uppleva en timmes båtfärd längs de trånga farlederna i den lummigaste delen av Saimenarkipelagen. Stugorna, eller rättare sagt villorna, ligger tätt.
– Många ryssar har köpt sig stugor här, säger Vironen som har bara gott att säga om östgrannarna.
– För tio femton år sedan kom det sådana som betedde sig och grisade ner, men numera har vi många vanliga medelklassryssar som kunder och de är genuint intresserade av naturen och lugnet, trevliga människor.
Vironen arrangerar kanotutflykter för alla kategorier av paddlare längs den 57 kilometer långa rutten från Juva till Sulkava.
– Vem som helst kan delta, vi ger handledning. Bästa alternativet är att ta tre dagar och två nätter på sig.
Då får man paddla på sjöar, i åar och längs forsar. Övernattningarna sker i stugor eller tält. Nöjet är överkomligt för Vironen tar ett par hundra euro för en tandemkanot inklusive bil- eller båttransport tillbaka till startplatsen.
Just nu kör han oss för 150 euro till Sahanlahti och ger oss en välbehövlig vilodag före slutspurten mot Kristina och Mäntyharju.
Om båtfärden påminde oss om förra sommarens resa så ska det strax visa sig att värdshuset i Sahanlahti har en än mer nostalgisk överraskning att erbjuda oss.