Styva dagar på cykelsadeln
Nu börjar landsvägen ta ut sin rätt. Mil och motvind tynger i benen och en lätt förtvivlan dyker upp.
Dag fem: Den sköna loja känslan i kroppen som vi vant vid oss efter de första dagarnas cyklande har plötsligt ersatts av en oförklarlig trötthet. Lite som när man blir förkyld. Dagens etapp på drygt femtio kilometer är den tuffaste hittills och har tagit musten ur oss. Motvinden har hela dagen varit mer eller mindre konstant och när vindbyarna pressat som värst har hastighetsmätaren på raksträckorna sjunkit till 8 kilometer i timmen!
Inte tusan ska vi väl klappa ihop förrän vi når Puumala, utbrister Leif.
Vi borde ha haft förstånd att hålla en mellandag, utan cykling, så där som i Alperna när man lite drar efter andan den tredje dagen, replikerar jag.
Puumala känns just nu väldigt avlägset.
Dagsetapperna på 50-60 kilometer lät inte mycket i mina öron, när vi planerade resan. För fyrtio år sedan cyklade vi ibland 130 kilometer per dag, och sällan under 100.
Men du var fyrtio år yngre då och behövde inte skriva och redigera videoklipp när du kom fram, säger Leif.
Dagsrutinen har infunnit sig. Väckning klockan sju, dusch, frukost och sedan två timmar koncentrerat jobb med rapporten från föregående dags etapp. Sedan bara sända artiklar, bilder och video och upp på sadeln.
Började som en dans ...
De första dagarna gick som en dans, delvis för att det fanns gott om cykelvägar. Hela inledningssträckan mellan Villmanstrand och Imatra gick på cykelväg. De två följande dagarna cyklade vi mycket på glest trafikerade landsvägar och backiga grusvägar. Men efter Parikkala har vi fått lov att stångas med hård trafik på riksvägarna 6 och 14, som båda saknar egentliga vägrenar.
En del av värken i bröstkorg och rygg hänför sig till det krampaktiga greppandet om styrstången när en långtradare sveper förbi på en meters avstånd. Först försöker vinddraget kasta en av vägen, men när släpet passerar uppstår ett sug åt andra hållet. Det innebär att cykeln obönhörligt vinglar till och risken finns att de bilar som alltid ligger bakom långtradarna kör på en.
Här ligger den största skillnaden mellan cykelfärden 1975 och årets. Trafiken i dag är av en helt annan kaliber, men för cyklisterna har man inte gjort just några förbättringar, cykelvägarna är koncentrerade kring tätorterna medan landsvägsrenen, som förr ofta var asfalterad, numera inte är det. I stället går det ofta en skarp förrädisk kant mellan renen och ytbeläggningen.
Vänstra sidan av ryggen och högra foten har krampat hela eftermiddagen, klagar Leif.
Själv kan jag knappt räta ut fingrarna som klämt om styret och högre baklåret känns spänt som en fiolsträng.
Vi har lyckats ordna med bastu alla dagar, utom i går. Vi skyller en del av muskelkramperna på detta. I ärlighetens namn har det också att göra med att vi varit för lata för att tänja efter dagens strapatser. Det får vi nu äta upp.
Hoppet tänds
Men mitt i allt mörker silar det in en strimma ljus i vår tillvaro. Den enda finlandssvensken i Sulkava, och sannolikt enda HBL-läsaren, Benita Vogt-Kankkunen har skickat ett mejl och lovat bastu och inkvartering.
Från Sulkava tar vi en taxibåt till Puumala!
Leif låter så bestämd på den punkten att det inte är värt att protestera.
Ibland är tanke och handling ett och samma hos den mannen, för jag har inte ens hunnit svara förrän han ringt upp en taxibåtsföretagare i byn. Turen tar en dryg timme, kostar 150 euro och besparar oss 40 kilometer upp- och nerförsbackar.
Dessutom låter det som en upplevelse värd den peng det kostar. Taxibåten borde gå längs samma rutt som den berömda Sulkava-rodden. Då får vi dessutom en välbehövlig "mellandag".
Det blir ingen ände på alla goda motiveringar till det lilla "fusket".
Å andra sidan är det här ingen idrottstävling med fastslagna regler. Ett äventyr som detta ska i första hand vara roligt.
Därför har vi varje dag vinnlagt oss om några grundläggande saker: Håll paus tillräckligt ofta, led cykeln i de värsta uppförsbackarna, glöm alla machofasoner, drick, drick och drick (vatten), ät något lätt på dagen och belöna dig själv med en brakmiddag på kvällen!
Att hitta inkvartering till bra pris har inte varit något problem den här tiden på året när säsongen inte riktigt kommit i gång ännu. Motell-, hotell- och stugpriserna har varierat mellan 60 och 100 euro per natt för två personer. Det har garanterat oss bastu, utom en gång, och en rejäl frukost varje morgon.
Ett superlätt tält och sovsäckar har vi med oss för alla eventualiteter, men såpass fuktiga och kalla nätter har det varit att det inte känts som ett vettigt alternativ. Med tanke på kamerornas och datorernas elbehov och vårt behov av mjuka madrasser, som motvikt till den hårda sadeln, är tältlivet inget vi ser fram emot.
Däremot ser vi fram emot Sulkava och Puumala, Finlands mesta stugkommuner.
Vi återkommer i morgon!