Orangutangen klamrar sig fast vid Sumatras sista skogar
Sumatraorangutangen försvinner för att ingen hejdar skogsavverkningen, bedömer forskare. På en rehabiliteringsklinik för misshandlade orangutanger kämpar biologer och veterinärer för att vända tidvattnet.
MEDAN Bottnarna på vandringsskorna är räfflade, men det hjälper inte ett dugg. De glider och slinter i den leriga jorden och på de knotiga rötterna, såphala efter nattens monsunregn. För att ta sig upp för sluttningen gäller det att använda båda händerna till att gripa tag i lianer och utskjutande grenar.
Cikadornas gnisslande symfoni genljuder i norra Sumatras ångande regnskog. Insekterna överröstas bara av den spindelarmade gibbonapans hoande någonstans uppe i trädkronorna. En igel har sugit sig fast i mitt högra knäveck, den är besvärlig att peta bort.
Men det spelar ingen roll, för den här morgonen har vi stämt träff med Sandra.
Sandra vet visserligen inte om det ännu, men vår guide Lias säger att både hon och hennes ett år gamla unge är vana vid främlingar. Sandra är en av de orangutanger som släppts ut i naturen igen efter att ha vårdats på en rehabiliteringsklinik för misshandlade och traumatiserade orangutanger i byn Bukit Lawang som gränsar till den vidsträckta nationalparken Gunung Leuser, ett av Unescos världsarv.
Orangutangkliniken grundades 1973 av schweizarna Regina Frey och Monica Boerner. För orangutangerna är de två kvinnorna ungefär vad Jane Goodall är för schimpanserna och Dian Fossey var för bergsgorillorna i Afrika.
Kliniken flyttade från byn 1996 efter att ha släppt ut omkring 200 orangutanger i naturen. 20 av dem lever fortfarande kvar nära byn. Men vegetationen är så tät att det verkar omöjligt att upptäcka dem.
Men så: ett brak i grenverket, en skymt av någonting lurvigt och orangefärgat. Och plötsligt är de rakt ovanför oss. Sandra plutar med munnen, tittar ner och ser betänksam ut där hon hänger i grenen med en fot och en hand. Ungen klänger på hennes rygg och griper tag i hennes öron.
Ungens toviga hår står ut som på en punkrockare. Han spänner blicken i fotografen, med mörka ögon som det inte kommer någon blinkning i. Efter en stunds stirrningstävling räcker han ut tungan åt fotografen.
En av de första gångerna orangutangen dyker upp i den västerländska populärkulturen är i Edgar Allan Poes korta deckare Morden på Rue Morgue. Där visar det sig att berättelsens mystiska mördare, utrustad med övermänsklig styrka, är en förrymd orangutang.
Bilden av den blodtörstiga dråparen känns avlägsen när Sandra tar emot en bit sockerrör av guiden Budiartono och bjuder sin unge, som börjar smaska i sig sötsaken uppe på Sandras rygg.
I motsats till orangutangerna på Borneo rör sig sumatraorangutangen aldrig på marken. Orsaken är att det ännu smyger omkring några hundra tigrar på Sumatra, ljudlöst på mjuka trampdynor, osynliga i den vindlande vegetationen. Nästan ingen har sett en sumatratiger. Den fastnar bara ibland på bild i automatiska kameror som riggats upp i djungeln.
– Att sumatraorangutangen inte rör sig på marken gör den väldigt känslig för skogsavverkning. I praktiken flyttar den sig aldrig från ett skogsområde till ett annat, säger Lias.
– Den är annars också ganska bekväm av sig och rör sig högst tre kilometer per dag. Varje natt bygger den ett nytt bo uppe i träden. Orangutangen avskyr regnvatten och brukar använda stora blad, till exempel bananträdets, som paraplyer under regnperioden. Regnvattnet duger inte heller åt den som dricksvatten, utan orangutangen skär upp lianer med tänderna och dricker ur dem i stället, fortsätter han.
Mötet med Sandra var ett säkert kort, hon har lärt sig att Budiartono brukar mata henne med sockerrör. Men följande gång vi står öga mot öga med en orangutang sker det utanför schemat. Uppe på en ås kommer en 90 kilo tung orangutanghane med långt ljust hakskägg och hängande kinder klättrande mot oss. Den här orangutangen har inte haft kontakt med människor.
– Försiktigt nu, han är åtta gånger starkare än en vanlig människa, viskar Lias.
- Orangutanger finns bara på Sumatra och Borneo i Indonesien.
- Sumatraorangutangen räknas numera som en egen art. Den väger mindre än borneoorangutangen, har ljusare päls och rör sig aldrig på marken.
- Hanen kan i enstaka fall väga upp till 100 kilo, medan honorna vanligen väger under 50. Sumatraorangutangen förökar sig långsamt: honor föder ungar med ungefär nio års mellanrum, och får sin första unge vid 15 års ålder.
- Internationella naturvårdsunionen IUCN listar sumatraorangutangen som akut utrotningshotad.
- Forskare räknar med att det finns ungefär 6 600 orangutanger kvar på Sumatra. Stammen har minskat med över 80 procent.
- Det största hotet mot orangutangerna är skogsavverkningen, som är snabbare i Indonesien än på något annat håll i världen.
- Nationalparken Gunung Leuser på norra Sumatra har fortfarande en frisk orangutangstam, men i en ny markanvändningsplan för provinsen Aceh föreslår guvernören att ett nätverk av landsvägar ska byggas för att öppna skogen för avverkning och palmplantager.
- I utkanterna av byn Bukit Lawang vid nationalparkens gräns är det lätt för en turist att få se en orangutang i naturen. Det är frågan om återintroducerade individer som är vana vid människor.
Orangutangen böjer sig mot oss och plirar med ögonen. Då händer det: det lilla trädet han sitter i är för vekt, det håller inte hans vikt. Med ett brak går trädet av på mitten och orangutangen trillar ner.
Den stora hanen ser förvirrad ut. Det är helt klart att han inte tycker om att vi såg hans fadäs. Plötsligt kommer han klättrande mot oss i full karriär – för att skrämma bort oss, förklarar Lias senare.
Det lyckas han med, vi springer undan, slirande och halkande i sluttningen.
Men förutom mötet med hanen är orangutangäventyret konstgjort. Bukit Lawang har under de senaste åren blivit ett centrum för massturismen, och orangutangerna nära byn beter sig inte naturligt.
– Å andra sidan försöker vi se till att pengarna från turismen går till arbetet för att bevara skogarna. Folk i trakten märkte väldigt sent att det går att göra pengar på orangutangerna. Kanske för sent, säger viltvårdaren Jhon Purba.
Purba har patrullerat skogarna i Gunung Leuser i 40 år med gevär på axeln. Hans uppdrag är att ta itu med illegal skogsavverkning, tjuvskytte och smuggling av djur och växter.
– Det är enorma utmaningar, trots att området formellt är fredat. Vi är 37 viltvårdare här, och det vill inte räcka till. Vi har sällan direkt kontakt med tjuvskyttar eller skogshuggare, för det finns alltid någon som varnar dem om vi är dem på spåren. Vi hittar bara fällorna och hyggena, säger Purba.
Orangutangforskaren Matthew Nowak räknar med att över 80 procent av orangutangerna försvunnit från Sumatra. Kvar finns ungefär 6 600 exemplar i fragmenterade skogsområden.
– Den direkta orsaken är att de tropiska låglandsskogarna huggits ner och bränts upp, främst för att ge utrymme för fler oljepalmsplantager. Det sker varje dag, oavbrutet. Lagar finns som förbjuder det, men ingen ser till att de följs, säger Nowak.
– De sista spillrorna av sumatraorangutangens populationer finns i bergstrakter där arten egentligen inte trivs. Katastrofen är redan ett faktum, och den kan vara fullbordad inom några år, menar Nowak.
Nowak kommer från USA och jobbar inom projektet Sumatran Orangutan Conservation Programme. Efter att orangutangcentret flyttades från byn Bukit Lawang grundades en ny klinik utanför Sumatras huvudstad Medan. Där arbetar Nowak och hans kolleger med att rehabilitera föräldralösa och misshandlade orangutanger enligt en trestegsmodell: konfiskering, socialisering och återintroducering.
– Vi konfiskerar varje år mellan 20 och 30 orangutanger som hållits olagligt som husdjur. När ett skogsområde huggs ner brukar det gå så att man hittar en orangutang med en unge i det sista trädet som står kvar. Mamman klubbas ihjäl, medan ungen tas som husdjur, som en statussymbol. De hålls i grymma förhållanden – till exempel fastkedjade i en stolpe med fot- och handbojor i flera års tid, säger Nowak.
– De fall som kommer till vår kännedom är bara sådana som anmäls till oss. Vi får de lyckligt lottade överlevarna till kliniken – en bråkdel av det verkliga antalet.
På kliniken, som är stängd för allmänheten, finns ett femtiotal orangutanger som är i olika skeden av sin rehabilitering. De som just anlänt sitter i karantän och får medicinsk vård och näringstillskott.
Längre in på klinikens område finns en inhägnad som liknar en lekpark, med rep, bollar och frukter i träden. Här klättrar två orangutangungar omkring under personalens vakande öga.
– Vi måste lära dem allting från början. När de förlorat sin mamma har de ingen aning om vad det innebär att vara en orangutang. I naturen tar det upp till åtta år för dem att lära sig allt de måste kunna, till exempel vilka frukter som går att äta, hur man klättrar utan att falla ner, att använda kvistar för att öppna frukter och att veta vad som går att äta.
Hur gör ni då?
– Vi visar exempel som orangutangerna lär sig imitera, till exempel hur man bygger ett bo uppe i träden. De är nyfikna och börjar snabbt härma ens rörelser, bara man lyckas fånga deras intresse.
I en större bur intill är det full kalabalik. Tio tonåriga orangutanger som är inne i en socialiseringsprocess klänger på varandra, kastar filtar, tuggar frukt och väsnas. I buren är det meningen att de ska lära sig hur man umgås med andra orangutanger.
Efter det kommer den sista fasen – återintroduceringen till naturen. Den sker stegvis: först får orangutangerna vänja sig vid regnskogen i en större inhägnad. Efter det får de klara sig på egen hand.
Inom kort ska personalen släppa ut orangutanghonan Gober, som var blind när hon togs in på kliniken. Tack vare en ögonoperation har hon återfått synen och fött tvillingar, som ska släppas tillsammans med henne.
– Det kan hända att företaget är hopplöst, men det hindrar inte oss från att försöka. Överlevnadsprocenten bland orangutangerna vi släppt ut ligger mellan 70 och 80 procent. Det ger kanske en strimma hopp till den som är optimistiskt lagd, säger Nowak.