I paradisets skämmande lustgård
Kvinnan avslöjar sina vassa tänder i ett elakt, men samtidigt hjärtligt leende. Hon och över femhundra bröder och systrar valdes nyligen till de mest skrämmande turistsevärdheterna i världen.
Från tågfönstret hinner man uppfatta pappersarbetaren Veijo Rönkkönens numera världsberömda statypark i två flyktiga sekunder. På riksväg 6 flimrar några märkliga gestalter vid porten förbi lika snabbt.
Men vi som makligt närmar oss Parikkala på cykelsadeln ser genast att vi ramlat över någonting mycket speciellt.
Den erkända amerikanska resetidskriften Condé Nast Traveler listade förra veckan Rönkkönens statypark bland de mest skräckinjagande sevärdheterna i världen. Med på skräcklistan finns bland annat de påklädda skeletten i katakomben på Sicilien, Tjernobyls grannby Pripjat och ormön i Brasilien. Statyparken i Koitsanlahti har alltså hamnat i ett säreget sällskap.
Regnet har strilat över oss den senaste timmen och den ena timmerlastade långtradaren efter den andra har bullrat förbi på mindre än en meters avstånd. Just nu smakar det inte med konstupplevelser. Vi bestämmer oss för att basta, klä på oss torrt, äta och återkomma i skymningen – när det är som mest skrämmande, för man kan besöka den unika parken vilken tid på dygnet som helst.
Men när det är tid för den nattliga exkursionen har tröttheten övermannat oss och solen står redan högt på himlen när vi kommer i väg nästa dag.
Skuggspel och löständer
Vid ingången möts vi av ett par hundra finlemmade herrar i de märkligaste poséer med aktern i vädret eller i backen. Om man inte visste att de håller med yogaövningar kunde man tro vad som helst.
De groteska figurernas kavalkad fortsätter längs de vindlande gångarna i den vilt prunkande trädgården. Här finns över femhundra statyer och lika många växter som kryper, klänger, bereder ut sig eller gömmer sig under träden.
Till och med i klart dagsljus skapar bladverkens och trädens skuggspel en sällsam upplevelse.
En del av statyerna är försedda med äkta människotänder eller löständer som konstnären fick av bland annat tandläkare och lokala. Just den detaljen gör, av någon anledning, statyerna så skrämmande.
Allt detta skapades av den lokala särlingen Veijo Rönkkönen, pappersarbetaren, som utanför fabriksporten var en eremit. Rönkkönen bodde hela sitt liv med modern på tomten som är inklämd mellan järnvägen och landsvägen.
Arbetet på fabriken var bara ett nödvändigt ont, sitt riktiga liv levde han här i skogen som han under femtio år förvandlade till en paradisisk trädgård. Ensam, isolerad, utan sociala kontakter jobbade han varje ledig stund med sina betongskulpturer. De flesta har tydliga drag av Rönkkönen själv. På en ungdomsbild ser vi att han hade en klassisk adonisfigur. Simning, över tusen kilometer per år, och ivrigt yogande skötte om att varje muskel var i topptrim.
"Om någonting skulle hängas upp högt uppe i någon krok på fabriken så var Veijo där uppe innan någon hann lägga märke till det. Han kunde klättra som en apa hur högt som helst och var aldrig rädd", minns hans kusin Kari i en minnesskrift.
Själv säger Veijo, som dog 2010, på en dokumentärsnutt som besökarna kan se, att han alltid haft svårt med de sociala kontakterna. När han inte kunde gå ut och träffa människor så gjorde han statyerna så att människorna kom för att träffa honom.
Industrirådet räddade
Många lokala vittnar om att han ända fram till de fem sista levnadsåren också då undvek att tala med besökarna. Men så skedde en total förändring. Han började prata med folk, han hördes skratta. Det var som om han äntligen blivit du med sig själv.
Efter moderns död skulpterade han nästan uteslutande barn. Dem kan man nu se självsäkra och glada, befriade från sina dystra minnen, tåga ut från parken, ut i världen. Det sårade barnet i konstnären har blivit botat, anser de som känner honom.
Rönkkönen fick konstens Finlandiapris 2007. Han dog under en tupplur, 66 år gammal.
Själv hade Rönkkönen planerat att hans livsverk efter hans död skulle täckas med sand och sänkas i en tusenårig tystnad. Lyckligtvis gick det inte så. Industrirådet Reino Uusitalo köpte parken och har sett till att den blir omskött och att den står gratis till allas förfogande dygnet runt, året om.
Stärkta av denna andliga spis kastar vi oss på järnhästarna och trampar mot Finlands nationallandskap nummer ett: Punkaharju.