Ryssland – ett tuppfjät ifrån
Vakttornen avtecknar sig mot horisonten nästan som på film. På andra sidan fältet ser vi några blåvita gränspålar och metallstaketet. Stoppskyltarna varnar oss för att gå närmare.
Bara en knapp halvtimmes cykeltur från Imatra står vi i gränslandet. Molnen som täcker solen och lite hotfullt tornar upp sig ger fantasin lämplig näring. Nu saknas bara Finlandiahymnen och röken som sveper över fält och sargade skogar.
Gränsbevakningens bil kör förbi oss för fjärde gången. Inga männi- skor till fots eller på de få gårdarna som kantar vägen till Räikkölä, den sista byn före gränsen mot Ryssland. Högt över vakttornen, som ser ut som en högre variant av älgjägarnas skjuttorn reser sig skorstenen från pappersfabriken i Svetogorsk.
Äntligen får vi syn på en människa. Det är Mirka Pietikäinen med sönerna Aapo och Aatu som stannat vid en av postlådorna.
– Hur det känns att bo så här nära ryska gränsen?
Mirka skrattar åt vår fråga. Hon får den inte första gången.
– Det värsta är vildhundarna som kommer över från ryska sidan. I vintras hade vi fyra hundflockar som strök omkring nära gårdsplanerna och åt katter, berättar Mirka.
– De omfattas inte av jaktlagen så ingen kan göra någonting åt dem.
Men här, liksom i hela östra Finland, är det inte vildhundarna som är det stora problemet, utan björnarna.
– Jag har bott här i tjugo år och aldrig själv sett en björn, men sonens 12-åriga kompis kom häromdagen på cykel och fick en björn efter sig. Tänk det är bara tre, fyra kilometer till Imatrankoski centrum från det ställe där han såg björnen! Själv har jag alltid hunden med mig när jag går min kvällsrunda.
Hur mörkt här kan vara på vintern förstår vi när Mirka berättar att landskapet försänks i totalt mörker klockan 22 på kvällarna när Ovakos fabrik på andra sidan Vuoksen stänger för natten och återskenet från fabriksljusen försvinner.
Rysslands närhet syns och känns också på den finländska sidan.
– Ryssarna har köpt upp flera gårdar här längs vägen, visar Mirka. De vill säkra sina tillgångar och placerar dem på den här sidan om gränsen.
Sina ryska grannar har hon bara gott att säga om.
– Mannen kommer från Georgien och frun från Svetogorsk. Våra pojkar leker tillsammans, de är mycket trevliga människor, säger Mirka om grannfamiljen.
Som ett smycke
Mirka och barnen lovar ta oss med för att se en överraskande sevärdhet i grannskapet. Vi hoppar med i bilen och kör längs en smal vindlande skogsväg. Aatu pekar ut grannarnas traktorer.
– Han har en ny Valtra. Där ser du en John Deere ... Mamma får vi åka med i skogsmaskinen en stund? undrar han när vi ser ett grönt monster som avverkar skog i rasande tempo.
Livet och intressena i de här bygderna är lite andra än i storstan.
Vi är framme och stiger av mitt i skogen, vid ett stort övergivet dagbrott fyllt av det grannaste turkosfärgade vatten man kan tänka sig. På motsatta stranden stupar bergväggen lodrätt ner i den konstgjorda sjön. Där vi står har istiden slipat klippan slät som vore vi i den åboländska skärgården.
– Därifrån hoppar min kompis i, visar Aatu på den branta klippväggen.
Några kvarglömda ölburkar visar att detta halvförbjudna ställe hör till den mopedburna ungdomens favoriter.
Mirka och barnen tar oss ännu med till ruinerna av den en gång så stolta utsiktspaviljongen över Vallinkoski. Forsen som låg nedanom Imatra fors ansågs innan den tämjdes på 1940-talet höra till våra vackraste.
Nu flyter den stukade forsen makligt och av paviljongen hittar vi bara stenfoten och trapporna. Victor Westerholm och andra konstnärer har dock på sina tavlor lyckats fånga forsens kraft och skönhet för eftervärlden.
Stopp, inte längre! Aatu är beredd att stoppa allt intrång med sitt specialvapen. I mamma Mirka Pietikäinens famn lillebror Aapo.
Alpsjö? Det turkosblåa vattnet i dagbrottet lyser som ett lockande turkost smycke mitt i skogen.