Imatra tar emot med öppen famn
Bara två timmars tågresa från Helsingfors öppnar sig ett annorlunda Finland. Fattigare, men vänligare. Likheterna med fjolårets kanaläventyr i Frankrike är nästan slående.
Har man inte just cyklat sedan armétiderna är de första trampvarven lite skakiga. Men när vi väl nosat oss ut några kilometer från järnvägsstationen i Villmanstrand i riktning Lauritsala börjar det gå som en dans.
– Det är otroligt, vi verkar ha medvind och nedförsbacke hela vägen, försöker jag uppmuntra fotograf Weckström.
Det behövs för han stånkar fram på sin designprisbelönade stadscykel med pansarvagnstung järnram och har ynka tre växlar att välja mellan.
– Jag kallar det här motvind, replikerar han pessimistiskt.
Vi dryftar en stund en tidningsartikel som handlat om ifall cyklandet är bra eller illa för prostatan, men ingendera minns lyckligtvis slutsatsen.
Hur som helst skiner solen och snart är vi båda överens om att det löper överraskande lätt trots nästan 20 kg packning.
Och det bästa: cykelvägen bara fortsätter och fortsätter. Det visar sig att vi kan åka på cykelväg hela den 41 kilometer långa sträckan till Imatra.
Vi har avsiktligt valt en kort första dagsetapp för att mjuka upp kroppens alla vitala delar inför denna Tour de Saimen, som vi tror ska ta nio dagar.
Skröpligt folk
Strax efter klockan sju på morgonen har vi lastat cyklarna ombord på Joensuutåget. En inte alldeles enkel manöver för en nybörjare. Cykelstyret ska hakas på en krok och lyftas i en upprätt position. I hela tåget finns det plats för tre cyklar visar det sig. Vi har köpt biljett dagen innan och kan bara tacka vår goda tur för att alla tre krokar är lediga. När vi efter tio minuters svettande och svärjande fått cyklarna på plats begriper vi inte hur man skulle få ännu en stålhäst inklämd i cykelspiltan.
Innan vi stiger av i Villmanstrand har vi kommit i samspråk med två damer. Den första, som säger sig just ha fyllt åttio, beklagar att gubben är slagrörd och i dåligt skick, den andra som är tio år yngre har igen en gubbe som lider av lungödem.
– Han är inte till mycket nytta, säger damen med en suck.
Dam nummer tre träffar vi i Lauritsala. Hon är bara drygt sextio, men har så dåliga ben att vi måste hjälpa henne med butikskassen till bilen.
Vi inser nu varför den nya regeringen kräver en timmes obligatorisk motion varje dag.
Som Canal de Bourgogne
Däcken sjunger mot asfalten och Weckström planerar redan att handla en cykelstereo för att ytterligare höja stämningen.
Jag minns cykelfärden i samma trakter för fyrtio år sedan och kan bara konstatera att visst har levnadsstandarden stigit. Villorna som flimrar förbi på bägge sidor har stora välskötta trädgårdar. Här doftar syren och konvalj. Men när novemberregnen piskar mineritskivorna är det kanske inte fullt så vackert.
I Mälkiä viker vi av från rutten lockade av skylten "Kanalmuseum". Museet är – till all lycka – stängt, men slussen är vacker som en saga. Den ursprungliga smala Saima kanal från 1856 är pittoreskt invuxen och påminner oss om fjolårets båtäventyr i franska Canal de Bourgogne. Kanalen är lika smal, lika lummig, nästan tropisk.
Tunga regnmoln har tornat upp sig och jagar oss vidare. Snart välkomnas vi av Imatras gågata Koskenparras soliga famn. Ölserveringarna står denna tidiga eftermiddag ännu tomma. Tre rollatorförsedda damer följer med en ölburksförsedd herre som ackompanjerar sitt vilda viftande med en lika osannolikt ljudlig som osammanhängande monolog. Men, som alla, finner även han sin överman, en kvinna vars ölburksperformance gränsar till akrobati. Han tystnar av pur häpnad över att det finns någon ännu tokigare.
Vi checkar in på Hotel Center som visar sig vara mycket prisvärt, 63 euro för två, inklusive rejäl frukost. Receptionisten låter oss vänligen lyfta in cyklarna, som får ställas i lobbyn!
Bostadsannonserna i Andelsbankens fönster får oss att stanna upp. En 73 kvadratmeters lägenhet säljs för 27 000 euro, 370 euro/kvadratmeter. Exakt samma fenomen som vi mötte i de bortglömda franska småstäderna i fjol somras! De regionala klyftorna i vårt EU är avgrundsdjupa. Vart ska de människorna ta vägen när och om de lyckas sälja sina bostäder?
Kvällen avslutas, som sig bör, med middag på anrika Statshotellet med jugendtorn och -tinnar, samt tillhörande godmodigt spöke.
När hotellet byggdes 1903 var man inte lika anspråkslös som nu, då hette det Grand Hôtel Cascade.
Välkomna grabbar! Restaurangchef Minna Ojapalo för kommandot i Imatra Statshotells legendariska jugendsalar.