I Kubas öppna famn
Du, jag och vem som helst kan bo hemma hos en kubansk familj. Där kan du höra fantastiska historier, uppleva den kubanska vardagens utmaningar och äta bättre än på restaurang. Din värd är din egen turistbyrå.
En timme efter landning rullar vi äntligen ut i ankomsthallen på Aeropuerto José Martí i Havanna. Den enda personen som står kvar håller en skylt med mitt namn i handen.
På nätet har jag bokat sju nätter i tre olika privata hem – casas particulares – på Kuba. Några dagar innan resan får jag e-post. “Vilken tid landar ni? Vi möter er på flygplatsen”. Jag förklarar att vårt bagage är enormt och att vi helst tar taxi. “Oroa er inte över transporten”, blir svaret.
Vår tålmodiga värd har bokat den största taxin.
– Ni kan ta ut pengar inne i stan! Jag har med mig så ni kan låna.
Medan våra första intryck av Kuba vinglar, gasar, gnäggar och svettas förbi berättar han att nästan alla taxichaufförerna egentligen är akademiker.
Vår chaufför vänder sig om och börjar tala tyska. Han är ingenjör och har studerat i DDR.
Vi betalar honom 30 CUC eller pesos convertibles, Kubas turistvaluta. Det är ungefär lika mycket i euro och mer än en vanlig månadslön. För turismtjänster och importvaror gäller en helt annan prisnivå än för baslivsmedel och annat som betalas i den nationella valutan, CUP, som de flesta kubaner får sina löner i.
Vår värd är tandläkare, men lever numera på att helhjärtat hyra ut två rum i sin lägenhet i centrala Havanna för 25 CUC per natt.
Vår dotter trivs lite för bra i familjens soffa och börjar bygga torn av kuddarna. När jag försöker samla ihop dem skyndar sig hans fru fram och säger:
– Låt henne leka! Barn är födda för att vara lyckliga!
– I morgon ska ni ta en tur på stan, säger värden medan han eskorterar oss till restaurangen bakom hörnet.
Han ordnar en motorcykeltaxi och efter frukosten skumpar vi iväg. Taxin har mjuka säten, säkerhetsbälten och hål i taket så vi kan stå och fotografera. Vår chaufför (ingenjör även han) kör oss till Che Guevaras hem, till det oansenliga flervåningshuset där Raúl Castro bodde innan han blev president, längs muren som skyddar Fidel och förbi marinan där de flesta båtar seglat över till USA för gott.
Han slänger vår kamera runt halsen och fotograferar allt han tycker är viktigt när vi går på nationalakvariets delfinshow och vattenbalett. Han tar oss med färjan till Kristusstatyn och bär vår dotter på sina axlar till fortet. Han bjuder oss på hemlagad isglass, varma skinksmörgåsar och söta milkshakes på kubanskt vis. Men ju längre eftermiddagen lider, desto färre och snedare blir hans leenden.
– Vi kubaner är offer för blockader från två håll – USA:s och vår egen regerings.
Sjukvård och utbildning är gratis, men det råder brist på mediciner och vettiga arbetsuppgifter för högutbildade. I teorin kan kubanerna resa fritt och köpa nya bilar, men i praktiken är det få som har råd. Den som har fel åsikter hamnar i fängelse.
– Och makten korrumperar.
I ett försök att rycka upp sig konstaterar han:
– Kuba har ju i alla fall bra väder och... ja, bra väder.
Efter några dagar hyr vi bil och styr ut på motorvägen tillsammans med cyklister, hästkärror, fotgängare och bilar som u-svänger rakt över gräset på mittremsan.
Under en bro står människor utspridda över hela yttersta filen. En blåklädd man joggar ut framför vår bil.
– Jag hör till säkerhetspersonalen, bussen har gått sönder, kan ni vara så goda och ta med den här damen?
Vi går med på att köra kvinnan den bit som är kvar av hennes resa. Efter en stunds småprat om barnen och hur omöjligt det är att få tag på blöjor i hennes hemstad glider samtalet in på djupare vatten.
– Vi kubaner får inte strejka, vi får inte ha åsikter, och det här vågar jag bara säga eftersom vi sitter i bilen. Vi är ett folk som resignerat. Vi lever vårt dagliga liv och försöker göra det bästa av det. Vår regering är inte längre socialistisk, men inte heller kapitalistisk. Vi vet inte vad de sysslar med. Vi kan bara vänta och hoppas på förändring.
Vår liftare tipsar oss om en tobaksplantage i närheten. Där får vi en rundtur i det dammiga torkskjulet där tobaksbladen doftar i taket. Personalen vill sälja cigarrer, men vi har redan köpt några paket i Havanna.
Mannen ber att få se dem och rullar en mellan handflatorna, trycker ihop mittpartiet mellan tummen och pekfingret med bekymrad min. Så skakar han ut några flagor.
– Det här är förfalskningar. Tobak utanpå, bananblad och örter inuti.
Vi är osäkra på vem som blivit lurad av vem.
Ute på landet i Viñales välkomnas vi av pensionärsparet Roque och Caricia, som bor i ett hus med långa verandor och ett vardagsrum fullt av gungstolar. Där gungar vi stilla med varsin mojito som Roque blandar när barnen somnat. Det visar sig att han arbetat med att kontrollera kvaliteten på tobaksblad, och vi berättar om våra cigarrer.
– Hmm, säger Roque och luktar på en av dem, svårt att säga. Det doftar rätt och utsidan ser bra ut. Man måste röka en för att veta säkert.
Inte heller i Viñales behöver vi lyfta ett finger.
– Vill ni rida eller gå i nationalparken? Vilken tid ska guiden komma, frågar Roque.
Vi väljer att gå till fots medan guiden berättar om frukt- och tobaksodlingarna i dalen där han vuxit upp. Vi besöker en tobaksplantage och ett café bland åkrarna, där turisterna får köpa kaffe, drinkar och fruktsafter.
Men plötsligt är guiden försvunnen, och caféägaren säger att vi kan fortsätta på egen hand.
– Er guide dricker en slurk vatten och springer strax ikapp er.
När guiden är tillbaka drar han fram ett rosa, bildförsett kort ur fickan. Det är hans licens.
– Kontrollanterna dök upp där borta. Även om man har guidelicens hittar de alltid en orsak att ge böter.
Bättre att vara ensam på promenad. Medan vi doppar fötterna i en sjö pausar han med en annan guide tills kusten är klar.
Våra sista nätter bor vi vid Grisbukten, där USA-stödda exilkubaner gjorde sin misslyckade landstigning 1961.
På stranden träffar vi en familj med barn i samma ålder som våra. Mamman lyfter upp vår son i famnen och dansar runt med honom – hon visar sig vara barnträdgårdslärare. Vi berättar hur roligt det är att resa i ett land där barn är så välkomna. Pappan i familjen svarar:
– Familjen är det enda vi har.
Huset där vi bor har vår värd renoverat från grunden med hjälp av bland annat sin bror, som bor utomlands. Numera hänger skyltar med “Hostal” och “Casa” över var och varannan dörr i den gamla fiskarbyn.
– Men gästerna räcker för alla. Turisterna blir bara fler och fler.
Huset har blivit ett riktigt litet hotell med tre gästrum, matsal och kök. I vårt rum finns en minibar och ett infoblad om utflykter i närområdet. Gästerna får parkera på grannens uppfart.
– Han hjälper mig och jag hjälper honom.
Den sista kvällen festar vi på saftig krabba och fisk, och noterar att efterrätten serveras i små skålar med logon Cubana.
Följande morgon lämnar vi ön med samma flygbolag. Om vår värds intervju på ambassaden går bra får även han snart flyga iväg på sitt första utlandsbesök.