Aron utmanar berget

Även om Aron Anderson faktiskt klättrat upp för Sveriges högsta berg, Kebnekaise, har han aldrig klättrat på en rak bergsvägg. Men när den här intervjun görs sitter han uppe i en portaledge, ett övernattningstält som spänns upp på bergsväggen, 150 meter ovanför sitt basläger. Dit klättrade han dagen innan tillsammans med Expedition Arcadas expeditionsledare Pata Degerman på en Via Ferrata, järnsteg inhackade i berget, och sov över.

– Godmorgon! Det gick förvånansvärt lätt att klättra upp. Först hade jag rullstolen på ryggen, men den slängde så mycket att Pata fick ta över. Jag hävde mig mest upp med hjälp av armarna och tog lite stöd med knäna och benen. Det var lite läskigt att titta ner för då insåg jag hur högt uppe jag var, säger han.

Det krävdes en hel del förberedelser inför övernattningen. Två jätteväskor som vägde 80 kilo styck måste Pata och Rauno Arasola som också hör till teamet dra upp till en bergsskreva med rep och handkraft. I dem finns bland annat mat och vatten för tre dagar, gaskök, sovutrustning, tältet och extra kläder.

När teamet väl bestämt sig för sin sovplats tog det flera timmar att rigga upp alltihop och laga mat och göra sina sysslor på den gungande tältduken. Det bjöds på potatismos och köttstuvning till middag.

– Det var annorlunda och ganska bökigt. Vi är ju fastspända hela tiden så det känns tryggt. Det var väldigt trångt så det var varmt och skönt att sova, trots minusgrader, säger Aron, som hade lite träningsvärk i arm- och magmuskler efter klättringen.

Följande dag klättrade teamet hundra meter till, sov och tog sig sedan ned för berget till basen på andra sidan berget.

Cancer vid sju

Som liten var Aron en vanlig liten kille som älskade att sporta. Men när han var sju år drabbades han av cancer i korsbenet i ländryggen. Det blev strål- och cellgiftsbehandlingar som pågick över ett år, men de hade ingen effekt så man beslöt att operera.

Operationen lyckades, men i samband med den skadades en massa nerver vilket ledde till att en stor del av känseln och rörelseförmågan i benen försvann.

Det var tuffa tider för den unge pojken som först måste ligga stilla i sex veckor och sedan inte fick sitta på ett år.

– Jag gick på kryckor och rullator i skolan, men missade mycket.

Men han hängde inte upp sig på svårigheterna, utan tog tag i sitt liv.

– Det är attityden som avgör. Det handlar om att våga göra det bästa av de möjligheter man har, att inte fastna vid problemen. Man skall inte gnälla över småsaker, säger han.

Att idrotta och sporta var Arons grej och han har vid det här laget deltagit i fyra paralympiska spel i fri­idrott, kälkhockey och segling.

– Jag tränade väldigt hårt för Paralympics i London, men så drabbades jag en höftskada och måste opereras.

Dit for den drömmen. Men det kom nya.

– För två år sedan utmanade Barncancerfonden mig att cykla till Paris med armcykel från Stockholm och det gjorde jag. Senare samma sommar klättrade jag med hjälp av kryckor och genom att dra mig upp på armarna till toppen av Kebnekaise. Det var tungt och häftigt och tog sexton timmars effektiv vandringstid, säger han.

Efter det har Aron Anderson bland annat åkt Vasaloppet på skidor, cyklat Lidingöloppet och för någon vecka sedan deltog han i svenska delen av internationella Wings for life-loppet, där både löpare och rullstolsburna deltog och vann över alla.

– Jag gillar att tävla, säger han med ett varggrin.

– Nog har jag förlorat många gånger också, men om jag har gjort mitt bästa grämer jag mig inte så mycket. Jag vill utmana mig själv och se hur långt jag kan komma.

Så när Pata Degerman för några månader sedan skickade ett mejl och frågade om han ville delta i Expedition Arcadas resa till Frankrike och klättra på en bergsvägg, tvekade han inte.

Ge inte upp

Nu får Aron Anderson sitt levebröd genom att föreläsa för företag, organisationer och skolor.

Att han blivit en förebild för många gör honom glad.

– Jag tror att alla, både funktionshindrade och andra, kan se en idé med att utmana sig själv och kan känna igen sig. Men för att man ska förändras måste man kanske slå ordentligt i botten. Om man lever ett tryggt och bra liv, ser man kanske inte poängen med det. Men många ger upp onödigt tidigt.

Även om han inte hade drabbats av cancer, tror Aron Anderson att han hade utmanat sig på olika sätt.

– Jag hoppas att de unga som ser mig inser att det inte finns någon ursäkt för att inte göra det de drömmer om.

Och nu njuter han i solskenet högt uppe på berget med ståtliga snöklädda Alper i blickfånget.