Finland var bas för ryska terroristceller före vinterkriget
I Sovjetunionen kallade man på 1920-talet Finland för de vita banditernas land och terroristerna näste. Beskyllningarna haglade tätt eftersom bombgrupper bestående av ryska emigranter startade från den finska sidan. Grupperna gjorde flera lyckade och misslyckade terrordåd i S:t Petersburg/Leningrad och Moskva.
Filosofie magister Aleksi Mainio har gett ut boken Terroristienpesä. Suomi ja taistelu Venäjästä 1918–1939 (på svenska: Terroristernas näste. Finland och kampen om Ryssland 1918–1939).
Boken handlar om Finlands ställning som ett stödområde för kontrarevolutionär terrorism och spionage. Mainio disputerade nyligen i ämnet vid Helsingfors universitet.
Är bokens namn en överdrift eller har det täckning?
– Både och. Namnet är naturligtvis en slags provokation. Det är ett lån från tidningen Izvestija hösten 1927, men det har en viss förankring i sanningen. Det var oroligt i Finland på 1920- och 1930-talen och vissa kontrarevolutionära, antibolsjevistiska organisationer var verksamma här. Det hade naturligtvis med Finlands geografiska läge att göra, säger Mainio.
Han påpekar att det också fanns en tradition av aktivism i Finland. Den finska tjänstemannakåren hade vuxit fram i skuggan av den underjordiska verksamheten under ofärdsåren och hade lärt sig konspiratoriska tillvägagångssätt.
– För dem var det logiskt att fortsätta på samma sätt även efter att Finland blivit självständigt. Det fortsatte i samma anda ända till 1930-talet även om det avtog hela tiden.
Oppositionen en brokig skara
Efter oktoberrevolutionen 1917 blev Finland ett viktigt område för den ryska oppositionen och dess underjordiska kamporganisationer. Syftet var att fälla sovjetsystemet genom terrorattacker, sabotage, lönnmord och propaganda.
Den ryska oppositionen förenades av motståndet mot bolsjevismen men för övrigt skilde sig tankarna om Rysslands framtid åt: en del ville har tsaren tillbaka, en del drömde om parlamentarism eller rysk fascism och en del om ett "äkta" proletariatets diktatur.
– I början av 1920-talet förändrades situationen. Det ryska inbördeskriget slutade med ett magplask för de kontrarevolutionära och nu började man jaga skyldiga. En sådan hittade man i politiseringen. Man ansåg att man måste återgå till tsartidens Ryssland. Monarkin höjdes till skyarna, säger Mainio.
De monarkistiska kamporganisationerna var de viktigaste av organisationerna till långt in på 1930-talet. Från Finland opererade också vissa socialistiska kamporganisationer och olika grupper av nationella minoriteter. Till exempel hade ukrainare och armenier verksamhet i Finland.
– Sovjetunionen under den här tiden var ett ytterst skört system. De ryska emigranterna och de finska myndigheterna tyckte att Sovjet var en jätte på lerfötter som man skulle kunna rubba med små terrordåd. Man trodde att jätten skulle falla när som helst.
Tyst stöd
Den statliga polisen, det vill säga Detektiva centralpolisen, och generalstabens underrättelsetjänst var i Finland främst kopplade till de ryska emigranternas underjordiska kampverksamhet i Finland.
– Det är klart att de flesta terrordåden och spionprojekten skulle ha mist sin livskraft utan den finska ordningsmaktens aktiva och passiva stöd, konstaterar Mainio.
Finländarna var beredda att främja de ryska emigranternas osynliga krig under vissa specialvillkor. Myndigheterna ville påverka utvecklingen i Ryssland men var i synnerhet intresserade av information från andra sidan gränsen.
Alla gamla fotografier från boken Terroristien pesä.