M som i mamma
Mjukt stryker mormor Maria en aning cerat på barnbarnet Mayas läppar. Maya slickar och mormor ler. De trivs med varandra, som döttrar, mammor och mormödrar gör i den här familjen.
Låt oss backa. Året är 1945. Under vintern och våren har amerikanska och sovjetiska trupper hittat de polska och tyska koncentrationslägren. Andra världskriget har äntligen deklarerats avslutat i Europa och segermakterna har skrivit under stadgan för att senare under året bilda Förenta Nationerna. I omgångar återvänder krigsbarn från Sverige till ett sargat Finland.
- I Finland firas mors dag den andra söndagen i maj, men på andra håll i världen infaller dagen på varierande datum.
- I Sverige firar man den sista söndagen i maj, i Norge redan i februari och i Ryssland först sista söndagen i november.
- Den variant av mors dag som är vanlig i Europa och USA i dag började firas i USA i början av 1900-talet då Anna Jarvis ville hedra sin mors, Ann Jarvis, minne.
- Anna Jarvis lär senare ha varit besviken över hur firandet (som började med en gudstjänst där man talade om moderskapet och delade ut vita nejlikor) kommersialiserats.
- Mors dag är officiell flaggdag i Finland.
Den sommaren kryper det också fram att den nittonåriga Helsingforsflickan Margita väntar barn. Mormor är inte nådig. Dotterdottern får bannor; också detta skulle mormor behöva uppleva!
– Jag fick ju grälor så hemskt, det var nog lite skandal, men strunt nu i det, säger Margita Degerth.
Nu, nästan sjuttio år efteråt, sitter hon vid kaffebordet hemma hos sin yngsta dotter Maria Siro, 51, i Karis. Det är knappt två veckor till 89-årsdagen och gamlamommo har vid det här laget fem barn och 19 barnbarn.
– Och så många barnbarnsbarn att jag inte kan räkna dem, säger hon nöjt.
"Nu är jag nöjd"
Ett av barnbarnen, Malin Siro, 22, ler när mormor berättar om hur det var. I famnen har hon Maya Siro, 1 år och 4 månader – barnet som plötsligt var på väg precis när studentskrivningarna var undanstökade.
– Jag var inte alls som min mamma att jag vill ha barn. Jag tyckte det var jättehemskt när det blev så, men nu är jag nöjd. Jag har hela vuxenlivet tid på mig att sedan att studera och göra vad jag vill, säger Malin och pillar in ett finger i Mayas lockar.
Maria har precis berättat hur hon älskade bebisar och började längta efter egna barn redan i 16-årsåldern, men hur hon ändå fick vänta tills hon fyllt 24 med att bli mamma.
– Då i början visste jag ju inte ens med vem jag skulle ha de där barnen jag längtade efter.
Hurdan är då en bra mamma?
– En som låter alla barn vara sig själva utan att manipulera och styra. Min mamma har varit bra just på det sättet, säger Maria och tittar på Margita, som tagit taxi till Karis från sitt hem i pensionärsboendet Seniora i Ekenäs den här förmiddagen.
Maria säger att mamma varit den sammanhållande kraften, ett energiknippe som inte varit rädd för att ställa i gång stora släktkalas där alla generationer varit välkomna.
Sedan funderar hon en stund.
– Som mamma vill man ju förstås att barnen ska ta hand om sig, sköta sin hälsa och må bra. Har jag gjort något fel så kanske jag har curlat en del, gjort saker lite för enkla för barnen och själv tagit hand om att diska, tvätta, städa rummen och skura wc-byttan i stället för att kräva att barnen gör det, säger hon.
Här lägger Malin in en protest. Hon är Marias tredje, alltså nästyngsta, barn.
– Nå! Jag har alltid städat. Det är nog mest pojkarna som har curlats!
"Vi klarar det nog"
Det är det där med att ställa upp. Trots att Margita i mitten av fyrtiotalet först fick bannor av sin mormor, blev det ändå mormodern som följde med dotterdotterns havandeskap alltmedan det fortskred. Mormor var nämligen barnmorska till yrket och arbetade på Barnmorskeinstitutet, som då låg i hörnet av Jungfrustigen och Fabriksgatan i Ulrikasborg, bara några gator norr om familjens hem på Parkgatan i södra Helsingfors.
Det handlar om att finnas till för varandra.
När Malin hade funderat över sin graviditet ett tag packade hon och barnets far ihop sitt hem och flyttade till Karis från Åbo.
– För att vara nära mamma. Hon har hjälpt mig jättemycket. Redan när hon hörde att jag var gravid sa hon "vi klarar det nog", säger Malin.
– Man hjälper ju när man kan och säger ärligt nej när det inte passar. Det är härligt att ens barn bor så nära att man kan ses ofta, svarar Maria.
– Säg nu som det är, att vi ses varje dag ..., skjuter Malin in.
Så vad har den 22-åriga mamman för framtidsplaner?
– Flera barn bara, ropar gamlamommo glatt från soffan.
– Jag vet inte riktigt, säger Malin, som har funderat på klasslärarutbildningen som börjar i Helsingfors om ett drygt år. Den kunde vara för henne, men tillsvidare är hon vårdledig.
– Mayas pappa är sjukpensionerad för att han fick en hjärnskada i en motorcykelolycka och ibland behöver jag ta hand om honom också. Han är trött och behöver mycket hjälp och därför vet jag inte riktigt hur min framtid ska se ut, säger hon lugnt.
Mormor Maria vet vad det betyder att finnas till hands hela tiden.
– När min man skaffade sitt första företag, en bilskola, gjorde han långa dagar och jag var mycket ensam med barnen. Fast jag tyckte om det. Vi hade kanske lite annorlunda tider än andra familjer, för jag ville att barnen skulle träffa sin pappa varje dag. Därför fick de vaka tills han kom hem sent på kvällen, senare än andra barn. Det var en tung, men också rolig tid. Jag har alltid tyckt om att göra saker tillsammans med barnen: vara utomhus, ordna picknick, läsa böcker.
När barnen var yngre och garderoberna behövde påfyllning åkte hela familjen tillsammans på shoppingrunda till Helsingfors. Efter att alla kläder, skor och sportartiklar på inköpslistan skaffats avslutades dagen med mat på restaurang.
Ge och få
Kaffebjudningen pågår i ett gult enfamiljshus en bit från centrum. Huset – som Margita och hennes man Rabbe Degerth lät bygga 1959 – är i dag Marias och hennes familjs hem, men har också varit hennes barndomshem och arbetsplats under olika perioder.
– Pappa hade tandläkarmottagning här och sommartid jobbade jag som tandsköterska åt honom. Det var också det jag sedan utbildade mig till.
När Marias första barn var fem månader gjorde hon och hennes man affärer med Margita och Rabbe. Den unga familjen köpte huset, lämnade hemmet i Esbo och flyttade in. Efter det fjärde barnet tog Maria mod till sig och sade upp sig från sitt jobb och ett tag hade hon sedan dagbarn hemma. Nu sköter hon ett hälsoföretag hemifrån.
Om moderskapet är att ge så är det också att få.
– När barnen var små åkte vi på semester med husvagn och husbil. Vi var mycket tillsammans, men vi hade till exempel aldrig åkt slalom. Det lärde barnen oss när de blev större och därefter har vi gjort skidresor tillsammans. Somrarna har i huvudsak firats – och firas – på sommarstället i Tenala tillsammans med kusiner och andra, säger Maria.
Mitt i samtalet larmar Marias telefon. Då ber hon om ursäkt och vill se efter vad det är.
Den äldre dottern har lämnat ett meddelande på svararen. Maria – som snart kan kalla sig trippelmormor – har talat med henne tidigare på morgonen och vet att den gravida dottern haft ont i ryggen.
– Jag vill bara kolla att det inte är något ... men ... hon säger att vi kan komma på besök med mommo om vi vill.