Baltimore – staden som jäser
Efter flera dagar av fredliga demonstrationer mot polisens övervåld stod Baltimore plötsligt i brand. Situationen lugnade sig efter att Nationalgardet kallades in och åtal väcktes mot sex poliser inblandade i Freddie Grays död. Men stämningen i Baltimore är fortfarande mycket spänd.
Den stillsamma eftermiddagen i West Baltimore bryts av ett skarpt smattrande ljud från den klarblåa himlen.
– Skingra er! Utrym området kring poliserna!
Befallningarna ljuder högt och hotfullt från en polishelikopter som flyger lågt i cirklar över husen några kvarter från den plats där vi står. Vi springer snabbt i riktning mot helikoptern. Läget i Baltimore har varit lugnt i några dagar, men helikopterns närvaro är illavarslande.
När vi når fram springer vi mitt in i ett nervöst kaos. På ena sidan korsningen står en rad kravallpoliser med sköldar, batonger och vapen i högsta hugg, på den andra yrar ett femtiotal svarta ungdomar upprört fram och tillbaka.
– De sköt en av oss igen, skriker många i kapp. En del fulla av vrede, andra av förskräckt häpnad.
- Freddie Gray grips av polisen den 12 april.
- Han faller i koma i polisbilen och dör en vecka senare på sjukhus i sviterna av en ryggskada, som han fick efter att ha gripits.
- Efter fredliga protester mot polisen bryter våldsamma kravaller ut den 27 april.
- 15 byggnader och 144 bilar sticks i brand
- 200 demonstranter grips, 19 poliser skadas.
- Undantagstillstånd utlyses och nationalgardet tar gatorna i besittning.
- Sex poliser åtalas för Freddie Grays död. Poliserna – tre vita och tre afroamerikaner – ska ställas inför rätta. En av dem åtalas för mord av andra graden. Bland åtalspunkterna finns också dråp, vållande till annans död, misshandel och tjänstefel.
– Vad fan skulle ni skjuta honom för, gastar en ung man i ansiktet på en av poliserna som är nära att tappa besinningen. Hans kollega håller i honom för att hindra honom från att ryka på ungdomarna.
Ryktet om skottlossningen sprider sig snabbt och allt fler svarta ungdomar samlas vid gathörnet. Polisen rör sig några meter framåt i hotfull formation med vapnen dragna. Spänningen ökar ytterligare när några stenbumlingar kommer flygande genom luften och landar framför fötterna på polisen.
Bakom mig hör jag ett plötsligt kras. När jag vänder mig om ser jag en ung svart man krossa tegelstenar i mindre bitar som han plockar med sig som ammunition. De våghalsigaste ställer sig mitt på gatan ansikte mot ansikte med poliserna.
En våldsam konfrontation verkar oundviklig tills en polischef plötsligt kör upp i en bil och resolut går fram till de arga ungdomarna och förklarar att ingen blivit skjuten. Ett skott har visserligen bränts av, men uppenbarligen av misstag, av en misstänkt kriminell som polisen jagade.
Det tar ett antal minuter innan informationen sjunker in i ungdomarna som totalt saknar förtroende för polisen i Baltimore. Sakta lugnar stämningen ner sig.
En krutdurk
Konfrontationen undviks den här gången, men det råder ingen tvekan för någon närvarande att nya sammandrabbningar och upplopp kan bryta ut när som helst. Baltimore är fortfarande en krutdurk.
– Om polisen gjort sitt jobb rätt skulle konfrontationer som denna inte behöva ske, säger Kyle Greene, en 27-årig svart man som jag pratar med när dammet lagt sig.
Greene syftar förstås på det uppmärksammade fallet Freddie Gray. Gray dog för tre veckor sedan efter att ha fallit i koma i polisens skåpbil. Omständigheterna kring Freddie Grays död är inte kända eller åtminstone inte offentliggjorda, men efter både fredliga och tidvis mycket våldsamma demonstrationer väcktes åtal förra veckan mot sex poliser som var kopplade till Freddie Grays död.
Också justitieministeriet har sagt att man startar en undersökning.
Är det här en seger?
– Jag har blandade känslor. Visst är det fint att poliserna åtalades, men samtidigt har de släppts ut mot borgen. De är hemma hos sina familjer medan Freddie är under jorden.
– Om de inte får hårda domar när det blir dags för rättegång kommer staden att explodera igen. Och nästa gång blir det värre, säger Kyle och tar fram sin telefon för att visa en bild.
– Det där är Freddie. Han i blå munkjacka. Och där är jag, säger Greene och pekar på bilden.
– Jag kände honom i över 20 år. Vi växte upp tillsammans. Jag är ledsen att han är borta nu, men samtidigt har hans död fört oss närmare varandra här i Baltimore.
Om känsla av samhörighet, om att räknas och om att få uppmärksamhet i en stad som i decennier fått tyna bort och falla sönder vittnar också andra vi träffar.
Några gathörn från den hotande konfrontationen träffar vi konstnären Justin Nethercut, eller Nether, som han kallar sig. Han håller på att måla ett jätteporträtt av Freddie Gray på en husvägg mitt emot den plats där Gray greps av polisen den ödesdigra dagen för drygt tre veckor sedan.
– Det som hände Freddie var galet men samtidigt har jag aldrig upplevt en sådan känsla av solidaritet i Baltimore. Vi har visat världen vad det handlar om och hur komplicerat allting är.
Du menar att våldsamheterna inte enbart handlar om polisbrutalitet?
– Det som hände här handlade i grund och botten inte alls om polisens beteende mot unga svarta män. Det handlar om är att här inte finns några som helst jobb. Här finns inga matbutiker. Husen står övergivna och slumkvarterens hyresvärdar håller invånarna i ett strupgrepp. Och skolorna är usla.
– Baltimore är en hård plats, men samtidigt vacker, tillägger Nether.
På andra sidan staden i East Baltimore är det vackra svårt att upptäcka. Det hårda framträder betydligt klarare. Små röda tegelhus står sida vid sida i långa rader på mer eller mindre övergivna gator. Otaliga hus är igenbommade och de söndriga fönsterrutorna blottar obeboeliga skelett till byggnader.
I vissa stadsdelar står en tredjedel av husen tomma. På en smal gata hittar vi en biltvätt, den till synes enda aktiviteten i grannskapet. Ett halvt dussin svarta män tvättar bilar för hand. En av dem är Mike Hawkins.
– Jag försöker bara tjäna mitt levebröd med ärliga metoder, säger Hawkins uppgivet när jag frågar hur läget är.
Han har dock inte alltid lyckats med det. 37-åriga Mike Hawkins har suttit i fängelse i över två år för bilstölder, men det var ett bra tag sedan. Vid biltvätten har han jobbat i sju år. Han får betalt per bil vilket innebär att han ibland går hem efter en tio timmars arbetsdag med några dollar i fickan, ibland med 50.
Hur som helst räcker inte lönen till och andra jobb finns inte att få hävdar han. Arbetslösheten bland unga svarta män i Baltimore är nästan 40 procent. Bland vita är motsvarande siffra 10. Hawkins chanser att få ett annat jobb försämras av fängelsedomen, brist på utbildning och droganvändning.
– Varje dag efter jobbet använder jag heroin.
Varför gör du det?
– Jag vet inte. Jag är väl deprimerad och det får mig att känna mig bättre.
Mike Hawkins deltog inte själv i demonstrationerna förra veckan. Han gör i själva verket ingenting annat än jobbar och går hem där han håller sig med sin sjukpensionerade fru. Men han ger protesterna sitt fulla stöd.
– Man måste ta till våld om man vill få sin röst hörd. Men själv ville jag inte gå dit för att bli skjuten eller gripen av polisen.
Som så många andra svarta i Baltimore har Mike Hawkins inget förtroende för polisen.
– Jag skulle aldrig ringa polisen, fast jag skulle vara i fara.
När jag avslutningsvis frågar om Hawkins fortfarande har någonting han drömmer om ser han oförstående ut.
– Det här är vad jag har. Jag har inga drömmar kvar. Jag har gett upp.
- Invånarantalet i Baltimore har sjunkit med över 300 000 under de senaste 50 åren.
-
I staden finns 16 000 tomma hus som attraherar kriminell verksamhet.
Över 60 procent av befolkningen är svart. - Ungdomsarbetslösheten är nästan 40 procent bland svarta.
- Motsvarande siffra för vita är 10 procent.
Men det har inte alla gjort. Några minuter från biltvätten står baptistpastorn Donté Hickman och blickar över en nedbränd tomt.
– Detta skulle bli 60 billiga bostäder för fattiga äldre, en hälsocentral och matbutik. Det var meningen att detta skulle bli epicentret för en omvandling av stadsdelen.
När Hickman stod och stirrade på lågorna förra veckan kände han förvåning och sorg, men ingen vrede. Som långvarig pastor i området har Hickman en förståelse för orsakerna till upploppen.
– Mycket av det som hände beror på den enorma känsla av orättvisa och samhälleligt sönderfall som folk i Baltimore har känt av i åratal. Freddie Grays död var bara droppen som fick bägaren att rinna över.
– Martin Luther King sa 1966 att kravaller är språket för dem som inte annars får sin röst hörd. Ofta vänder sig deras ilska mot dem själva. Det var delvis det som hände här.
Lyckligtvis har alla aktörer inblandade i projektet lovat bygga om allt som brann. Seniorbostäderna blir med andra ord av, endast tidtabellen blir aningen förskjuten.
– Elden har blivit till ett ljus i en mörk plats. Vi har fått mycket uppmärksamhet både nationellt och internationellt. Nu behöver vi mera statligt stöd för urbana centra i USA. Vi kan resa oss ur detta och bli starkare än tidigare, tror Pastor Donté Hickman i Baltimore.