Barriärrevet: mer än en snorkeltur
Korallerna bleknar när havet värms upp. Oväder och turister trasar sönder dem. Sjöstjärnor äter upp dem och alger tränger undan dem. Sådant ser en snorklande turist. Även vi kan vara med och kartlägga hur Stora barriärrevet mår.
– Är det någon som vet vad en korall är, hojtar snorkelguiden mot fartvinden.
– Ett djur, ropar någon.
- Klimatförändringen är ett av de största hoten mot revet på lång sikt, enligt The Great Barrier Reef Outlook Report 2009.
- Extrema väderfenomen som cykloner, som fysiskt trasar sönder korallerna, förekommer oftare och tiden för återhämtning blir knapp.
- Havet försuras av koldioxid så korallerna har svårare att bilda skelett, och de svagare korallstrukturerna skadas lättare i stormar.
-
Havstemperaturen stiger och orsakar bland annat korallblekning och olika sjukdomar.
Havsytan stiger så öar och sandbankar ändrar form och kusthabitat översvämmas. - Andra hot mot revet är ökande industri och sjöfart vid kusten, kväve och sediment från kustens jordbruksområden som även främjar korallätande sjöstjärnan Törnekrona.
- I sommar väntas Unesco besluta om revet hamnar på listan över hotade världsarv. Orsaken är en kolhamn som planeras i närheten av revet.
– En växt, ropar en annan.
– Båda har rätt. Korallen är ett djur och en växt.
Inne i korallpolypen lever en alg som förser korallen med energi och färg. När vattnet blir för varmt blir korallerna stressade och stöter ut sina alger så korallen blir vit.
– Det kallar vi korallblekning, säger guiden.
– Korallen överlever bara sex veckor utan algen. Sen är det för sent. Och det är vi som värmer upp havet. Det enda vi kan göra är att stoppa klimatförändringen!
Jag bubblar av handlingskraft, men det beror inte på brandtalet. Jag har i god tid vidtagit mått och steg för att inte bara ta, utan också försöka ge något som turist på Stora barriärrevet i Australien.
Nätverk av frivilliga
Genom nätverken Coralwatch och Reef Check kan bland annat turister hjälpa till med att övervaka korallrevens tillstånd. Några dagar tidigare har materialet jag beställt anlänt på posten.
"Din medverkan hjälper oss samla information om revet från flera ställen och mera regelbundet. Samtidigt lär du dig något om revet", skriver Reef Check i sin broschyr.
Och här är jag på en av otaliga båtar som tar turister ut för att dyka och snorkla. Vi guppar 30 kilometer från Australiens kust, alldeles vid kanten av världsarvet Stora barriärrevet – världens största struktur byggd av levande organismer, så stor att den syns från rymden. Några hundra meter längre fram bryts vågorna mot revet. Bortom skummet mörknar ytan. Där störtar havsbottnen neråt i skarven mellan två kontinentalplattor.
Jag doppar fötterna i det varma vattnet och drar på mig fenorna. Vattentemperaturen är 27 grader – så varmt att det snart blir obekvämt för korallerna. Från Coralwatch har jag fått en laminerad färgkarta. Den ska jag jämföra korallerna med för att ta reda på om de håller på att blekna. Resultatet ska matas in i en databas på nätet, där uppgifter från snorklare i hela världen samlas in.
Varje art har sin uppgift
Jag kommer inte på något smidigt sätt att anteckna färgkoderna i vattnet, och bestämmer mig för att fotografera korallerna och göra arbetet hemma.
Den andra undersökningen är enklare – en checklista utformad för att hålla koll på revets hälsa. Korallblekning är bara ett tecken bland många. Snorklaren ska också notera skräp och trasiga eller vita koraller, hur bottnen ser ut, hur många clownfiskar, jättemusslor, sjögurkor, sjöborrar och sjöstjärnor som syns till. Alla har sina viktiga roller i ekosystemet och signalerar något om dess tillstånd.
Det här kan jag hålla reda på, tänker jag, och lämnar den vattenfasta checklistan uppe på däck.
Se, men inte röra
Jag sjunker ner under böljorna och hör med ens bara det ihåliga bruset av mina egna andetag genom snorkeln. Fenorna skjuter iväg mig över sand och drivor av död korall långt nere. När trädgårdarna av levande korall breder ut sig glömmer jag allt om metodiska observationer.
Fiskarna är färgsprakande, groteska, vassa och runda, köttiga och platta. Deras gloende ögon tycks säga: Vidare, min vän, följ mig!
En mussla putar rytmiskt med metalliskt gröna läppar. En clownfisk kikar ut ur sin vajande matta av havsanemoner.
Bottnen kommer allt närmare, och inga andra snorklare syns till. Vi får inte komma för nära revet och korallerna. Absolut inte sitta eller stå på dem. Korallerna är känsliga, de skadas lätt.
Jag sticker upp huvudet, får syn på båten och vänder om. Dags att sluta stirra och börja leta.
En taggig sjögurka får mig att tappa räkningen.
På fjärde försöket får jag ihop en fullständig lista, och skriver ner det jag sett så fort jag klättrar ombord.
Stora barriärrevet är 2 300 kilometer långt och större än Finland till ytan. Det omfattar 2 900 korallrev och 1 050 öar. Här lever 1 625 fiskarter, 133 olika slags hajar och rockor, 600 koralltyper, 30 arter av valar och delfiner.
Jag har fått skjuta upp mitt besök på revet på grund av cyklonen Nathan, som passerat längre norrut men slungat regn och hårda vindar omkring sig. Nu drar bara en lätt bris fram över ytan. Solkatterna dansar på koraller och sand som synapser i en hjärna.
En lektion i marinbiologi
Hemma är det dags att ta itu med färgkartan och korallerna. Det är svårt. Jag tycker många ser väldigt bleka ut, men vågar inte lita på mitt omdöme. Tänker att kameran och ljuset under vattnet kan påverka färgerna, att det ändå varit bättre att göra arbetet på plats.
Den andra kartläggningen var däremot en enkel match. Ändå tvivlar jag på att resultatet gör någon större nytta. Platserna jag valde att besöka hör till de mest friska och välmående – just därför är de så spektakulära. Endast några båtar har licens att röra sig där.
Men jag har lärt mig mycket om livet under ytan. Till exempel att papegojfiskar sover i en säck av slem som de tillverkar på nytt varje natt. Att jättemusslor kan väga 200 kilogram. Att sjögurkor äter sand.
Och jag vill ta reda på mer. Det är kanske det som var meningen.