Framtidstron torkar ut i sanden
Perus huvudstad breder ut sig i öknen. I slumkvarteren mäts livskvalitet i tillgången på rent vatten.
Det första jag ser är en död hund.
Min tolk parkerar en bit upp på kullen där stadslivet slutar, både symboliskt och konkret. En flugsvärm lyfter från kadavret när vi slår igen bildörrarna. På ena sidan vägen ligger en primitiv begravningsplats, på andra sidan bråte och en samling fallfärdiga ruckel.
Detta är utkanten av distriktet Villa El Salvador i Perus huvudstad. Lima har vuxit i kanterna, slumkvarteren har brett ut sig. Utrymme finns fortfarande uppåt kullen, men bara sandöken.
- Perus ekonomi har länge vuxit med 5–6 procent om året tack vare exportintäkter från gruvindustrin och fisket. Av befolkningen på drygt 30 miljoner har den fattiga delen ändå inte gynnats.
- Merparten av peruanerna jobbar inom servicesektorn. Industrin och då främst gruvnäringen är näst största sektor. Över hälften av stadsborna jobbar svart eller försörjer sig med småbruk för husbehov.
- Samhällsklyftorna är milsvida. Även om andelen fattiga har minskat, enligt regeringens siffror, är skillnaden mellan fattiga och rika extrem. Drygt var tredje peruan beräknas leva i fattigdom (2008), 12 procent räknas som extremt fattiga.
I skuggan av avokadoträden strax nedan om begravningsplatsen hugger Aguapito Avagilo Quispe ved. Han brukar ökenjorden i den urbana slummens periferi. Vattnet tar han från stadens avloppsrör som innehåller toalettavfall.
– Det är bara för bevattning av grödor som människor inte ska äta, säger han.
Aguapito är med i ett kooperativ som odlar gräsväxter i den eviga torkan. Gräset säljs som djurfoder.
– Pengarna räcker precis till det viktigaste, säger han.
Sedan hustrun dog och han blev ensamförälder för ett par år sedan har det varit extra kärvt.
– Vattnet är det stora problemet. Jag köper dricksvatten när vattenbilen kommer.
Aguapito har inte råd att köpa renat vatten till sitt trädgårdsland. Därför vattnar han också tomaterna och avokadoträden med avloppsvatten. Därmed klassas de som oätliga för människor.
– Men vi äter tomat och avokado när pengarna inte räcker till annat. Jag måste ju försörja min familj, säger han.
Metropolen växer
Villa El Salvador är en bakgård i de övertydliga kontrasternas huvudstad. I Miraflores finns turisterna, strandavenyerna, skyskraporna och shoppinggatorna och i Barranco har vi de hippa krogarna som skvallrar om tillväxt och livskvalitet. Men kör man bara en kvart söderut med den panamerikanska landsvägen saknar husen fönsterrutor. De flesta byggnader lämnas halvfärdiga för att undgå fastighetsskatten.
Att Lima är Perus ekonomiska motor råder inga tvivel om. Metropolen har vuxit från 6 miljoner invånare för 20 år sedan till omkring 9 miljoner i dag. Minst 3 miljoner uppskattas ha flyttat in i slumbosättningarna som kallas för pueblos jóvenes (unga byar).
Aguapito Avagilo Quispes liv speglar avigsidan av Perus utveckling. Ekonomin har gått bra, medelklassen har blivit större och andelen fattiga mindre, men de allra fattigaste lever fortfarande odrägligt.
Så har det varit länge. Limas första pueblos jóvenes byggdes redan på 1920-talet, men nödbostadsbyggandet tog fart först på 1940-talet då en jordbävning gjorde tusentals människor hemlösa.
Under 1960- och 70-talen växte Limas befolkning med över 5 procent om året, i slumområdena med 9 procent. Tillväxten var så snabb att myndigheterna inte planerade vatten- och avloppssystem i fattigkvarteren. Efter kravaller våren 1971 tilläts tretusen personer att bosätta sig på ett nytt område. Så uppstod Villa El Salvador, men än i dag har inte hela distriktet kommunalteknik.
– Sedan jag flyttade hit för arton år sedan har politikerna lovat oss elektricitet och vatten, men de sviker alltid, säger Aguapito.
Klimatflykting i stallet
I dag bor inemot 400 000 männi-skor i Villa El Salvador. Vi kör ner från kullarna mot den del av distriktet som ligger vid Stilla havets strand. I en inhägnad av plåt finns ett ridstall. Det har varit Jose Merino Sanchez hem i fem år, sedan han gav upp jordbrukarlivet i Amazonas.
– Jag hade inget alternativ. Torkan blev värre för varje år. Jag kunde inte försörja min familj på risodlingen, säger han.
Jose kommer från en liten by utanför staden Bagua Grande, även kallad Amazonas hjärta, i norra Peru. Förr var det bördiga trakter, men så är det inte längre.
– Allt är avskogningens fel. Den ger en fruktansvärd torka, som varvas med så häftiga störtregn att jordbruk blir omöjligt, säger han.
Jose minns hur förhållandena blev svårare för varje år. Med torkan kom skogsbränder som försnabbade avskogningen ytterligare.
– Det är uppenbart att avskogningen har orsakat klimatförändringen i Amazonas, säger han.
Droppen som fick honom att flytta bort kom med ett fruktansvärt skyfall.
– Halva min by sköljdes bort med ett jordskred. Vårt hem bara försvann.
Joses två vuxna söner vägrade ge tappt. De byggde ett nytt hus, och de försöker fortfarande bruka jorden. Själv begav han sig till huvudstaden. Frun och parets fyra döttrar följde efter för ett år sedan. Valet av destination var självklart.
– Det finns alltid jobb i Lima. Enda sättet att tjäna pengar är att flytta hit, säger han.
Hygienbrist och sjukdomar
Så nu är vi här, på stallet som också tjänar som riddepå. Joses bostad påminner om ett garage. Det har ett enda fönster. Målarfärgen på väggarna har flagat bort. Enrummaren är asketiskt möblerad med en dubbelsäng, ett bord och en liten hylla med en begagnad teve som avslöjar att det finns el i huset.
På gården står en skoter och de hästar som Jose sköter åt den lokala ridklubben. I jobbet ingår att plocka upp hindren som hästarna fäller under hoppningarna. Jose vågar inte tro på ett bättre liv.
– Hoppas kan man ju alltid, men oddsen är dåliga.
Han klagar ändå inte för "man hittar alltid mat någonstans". Fattigdomen på Joses stall är inte lika förnedrande som hos Aguapito några kilometer bort, men den har en gemensam nämnare.
– Vattenbristen är det värsta, säger Jose.
En brunn förser stallet med salt vatten som hästarna får dricka och Joses familj tvättar sig i. Toaletten är en grop bakom garaget, avloppet ett dike.
– Jag har byggt avloppssystemet själv, säger Jose lite stolt, men några rör har han inte haft tillgång till.
Primitiv avloppshantering i Limas solgass orsakar hygien- och hälsoproblem. Med sjukvården är det lite si och så.
– Visst har vi dengue här, bekräftar Jose, men det är så vanligt att folk inte kan skilja på det och normalt illamående.
Banklån uteslutet
Jose Merino Sanchez köper hushållsvatten. Vattenbilen kommer var åttonde dag och fyller familjens tre tunnor för 10 soles (2,90 euro) per tunna. Priset är klart högre än vad medelklassen betalar i andra distrikt.
– Priset är inte så farligt, det är tillgången som är problemet. När vi är utan, som vi har varit i tre dagar nu, måste vi köpa vatten på flaska i butiken och det är mycket dyrare.
Minimilönen i Lima är 800 soles (230 euro) i månaden. Joses lön räcker nätt och jämnt till hyran för döttrarnas gemensamma rum, till de två äldre flickornas terminsavgifter och till bussbiljetter åt de två yngsta som går i kommunal skola.
– Jag tjänar aldrig så mycket att jag kunde spara för att köpa mig en jordlott eller ett hus eller ens få ett banklån.
Jose säger att landsbygden har förfördelats när Perus ekonomiska tillväxt gynnat Lima. Det har skapat en flyttrörelse till huvudstaden där ett allt tydligare urbant klassamhälle genererar nya låglönejobb. Jobben garanterar i sin tur att urbaniseringen fortsätter – allt medan bönderna blir färre och jordbruket utarmas.
– Alla kommer till storstaden i hopp om ett jobb och ett bättre liv.
Vatten för gräsmattan
I ett utpräglat klassamhälle som Lima frodas kriminaliteten. De rika bor i grindsamhällen som skyddas av beväpnade väktare. Tack vare min tolks kontakter får vi besöka en av villorna bakom muren som isolerar ett rikemanskvarter i distriktet Surco.
Identitetskort kollas och lämnas i vaktkuren innan porten öppnas. Vips är gatan fri från damm och skräp. En trädgårdsmästare sprutar generöst med vatten över frodiga gräsmattor och millimeterklippta häckar som prunkar i södra halvklotets sommarhetta. Vägen slingrar uppåt och nästan högst upp på kullen (prisnivån stiger med höjd och utsikt) parkerar vi utanför en lyxvilla.
– Du får inte en av de här villorna för mindre än en miljon euro. Vad den här kostar vågar jag inte ens gissa, säger min tolk innan en av husets tre betjänter släpper in oss.
Ägarna är inte hemma, men tolken känner dem avlägset. Han visar mig runt i villan. Varje möbel, konstverk eller kristallvas måste kosta mer än Aguapitos samlade tillgångar, varje kvadratmeter mer än Joses årslön. Vi tar en sväng ut på terrassen med två möblemang, en välfylld pool och en vy över halva metropolen.
– Jag åt lunch här en gång. Värdarna hade hyrt in en hel orkester bara för att underhålla lunchgästerna, säger tolken innan vi åker.
Det sista jag ser är rännilen från trädgårdsmästarens vattenslang.