Kräftor och kammusslor hittas i Djurgårdsviken

Helsingfors arbetarförening och krögaren Graniittiravintolat började drömma om en flytande restaurang utanför krog- och kongresscentret Paasitorni redan för femton år sedan.

– Det har varit en lång process, säger arbetarföreningens vd Jorma Bergholm. De första ritningarna gjorde arkitekt Simo Freese redan 2004. Jag vill inte förebrå myndigheterna, men det har varit utmanande. Vi fick till exempel göra två offertförfrågningar innan vi ens fick in några offerter av byggföretag, ingen­ vågade ge sig in på det här.

När den flytande paviljongen nu hittat sin plats känns det som om den långa tillståndsprocessen av besvär och klagomål var mycket väsen för ingenting. Med höga glasfasader på tre sidor känns den flytande restaurangen stor och öppen inifrån, men betraktad från längre håll smälter den väl in i omgivningen, knappt märkbar, som en fortsättning på Runda huset.

Ändå anser många att den är ett stort steg för stadsplaneringen.

– Det är den första flytande offentliga byggnaden i en stad med hundratals kilometer strandlinje, säger Bergholm.

På Skatudden finns ett flytande kontor och många planer om flytande byggnader och andra anordningar på olika håll i staden har presenterats tidigare. Men inga andra har ännu förverkligats.

Restaurangens avlånga runda form är planerad så att så många kunder som möjligt ska få fönsterplats. Få andra restauranger i Helsingfors har havet så nära inpå: restaurangens golv flyter på en meters höjd över havsytan. De som sitter närmast fönstret kan få en mås eller svan som sin närmaste bordsgranne, när fåglarna guppar förbi på andra sidan fönsterglaset.

Fokus på mat, inte öl

Eller så kan man titta ut på sin båt. Restaurangen har sex stycken bojar för kunderna att förtöja vid. Men bryggan är än så länge bara det, och inte uteservering. Planer på en terrass finns, men blir åtminstone inte av i år.

– Vi vill först profilera oss som matrestaurang, inte ölterrass, säger krögare Joonas Keskinen från Graniittiravintolat.

Tonerna är samma som de var hos krögare Ville Winter när han öppnade Café Piritta för fem år sedan, ett stenkast ifrån paviljongen: ölpriset skulle vara högre än i de gamla arbetarkvarteren i medeltal, och fokus var på mat och kultur. Restaurang Meripaviljonki är ännu ett steg i att putsa upp Tokoistranden, en statushöjning som många stadsbor säkert välkomnar medan andra kan se det som gentrifiering.

Maten är inte helt billig – huvudrätterna ligger på närmare 30 euro och en lunch i full storlek på 20 euro – men hur som helst god. Det är skaldjur och fisk, inhemska och nordiska råvaror, öppet sju dagar och året om och: krogen ska satsa på kräftsäsongen.

– Till en början är vi öppna varje dag, också på midsommar. Vi vet ju inte ännu vad som lönar sig, säger Keskinen.