Flanera i vackra och brutala Rom
Rom är änglarnas och demonernas stad – men också de antika hjältarnas, änkornas och de döda poeternas boning. Och det litterära Rom bär spår av ett våldsamt förflutet.
Ingen tiggare syns till vid barockskulptören Giovanni Lorenzo Berninis stora obelisk på Petersplatsen. Men kön in till kyrkan ringlar sig runt hela platsen och indikerar en väntetid på ett par timmar.
Peterskyrkan är hemvist för världens 1,2 miljarder katoliker av vilka en stor del kommer att befinna sig här på den traditionella påskmässan på lördag kväll.
Vi har gjort som fysikprofessor Robert Langdon och dragit till Vatikanen. I Dan Browns roman Änglar och demoner försöker Langdon och den undersköna kärnforskaren Vittoria Vettra spåra och rädda fyra försvunna kardinaler som borde delta i den konklav som ska välja ny påve.
Den första av kardinalerna som hittas sitter utklädd till tiggare vid obelisken och är mördad visar det sig. Robert Langdon och Vittoria Vettra har anledning att befara det värsta.
Under sin vilda kardinaljakt genom Rom besöker Langdon och Vettra ett antal turistattraktioner, bland dem Pantheon, Piazza Navona och den lilla barockkyrkan Santa Maria della Vittoria.
Till slut landar de i Castel Sant’Angelo där det hemliga brödraskapet Illuminati håller till.
Vi hittar Il Passetto, muren som löper från Peterskyrkan till Sant’Angelo och som är ett slags korridor. Muren byggdes för snart tusen år sedan och längs denna kunde påvarna, när tiderna var oroliga, skynda från Peterskyrkan till den betydligt säkrare ”änglaborgen”.
Vi vandrar längs muren och når borgen, ursprungligen byggd som mausoleum åt kejsar Hadrianus. Bygget inleddes år 120 efter Kristus. Hadrianus och hans hustru och adoptivson är begravda här men snabbt insåg Roms rika familjer att gravmonumentet var en alldeles utmärkt fästning. Senare har det fungerat även som fängelse och som en trygg zon för påvarna. I dag är Castel Sant’Angelo museum med en fin utsikt över Rom.
De underjordiska fuktiga gravkamrarna där Illuminati ruvar och dit Robert Langdon och Vittoria Vettra söker sig är inte öppna för allmänheten.
Kyrkogårdsromantik
Döden susar i cypresserna på Roms finaste kyrkogård – den protestantiska alternativt den icke-katolska begravningsplatsen.
Författare, konstnärer, musiker och vetenskapsmän vallfärdade till Rom på 1700- och 1800-talen. Staden var en självklar anhalt på bildningsresan. De flesta åkte vidare men en del blev kvar, till exempel för att de dog av malaria. Att begrava en icke-katolik på en katolsk kyrkogård var uteslutet och en ny begravningsplats anlades.
Poeten Percy Bysshe Shelley dog visserligen inte i Rom men hans hustru Mary Shelley lät begrava honom här, eller rättare sagt hans hjärta vilket var det enda som återstod sedan Mary låtit elda upp Shelley som drunknade utanför Toscana.
Om detta skriver Merete Mazzarella livfullt i sin bok Själens djup – Mary Shelley och hennes Frankenstein.
Percy Shelley och John Keats är den protestantiska kyrkogårdens storheter. Narcisserna blommar på Shelleys grav och medan vi flanerar längs de smala gångarna, i stum beundran inför alla vackra skulpturer, hittar vi även August von Goethes (Johann Wolfgang von Goethes son) och Axel Munthes gravar.
Kyrkogården är inget mausoleum utan en aktiv begravningsplats. Beatpoeten Gregory Corso begravdes här 2001, intill Shelley vilket var hans sista önskan. Den bedövande söta doften av marijuana sägs ha präglat begravningen.
Ett nytt hem i Testaccio
Attacken kom den 19 juli 1943 och den var inte väntad. Det amerikanska flygvapnet fällde 4 000 bomber över den romerska stadsdelen San Lorenzo – 1 400 omkom och tiotusentals blev hemlösa.
Bland dem som förlorade sitt hem fanns den ensamstående mamman Ida och hennes lille son Useppe som var resultatet av den våldtäkt en tysk soldat utsatt Ida för.
Ida och Useppe är huvudpersoner i Elsa Morantes storslagna roman Historien (La Storia). Romanen handlar både om Europa och om en liten, fattig familj i skuggan av kriget.
Via Ida får läsaren möta, och känna, skräcken, hungern och viljan att överleva krigets fasor. Ju hungrigare Ida är, desto modigare blir hon i sin jakt på mat åt sig och Useppe.
Och när hon väl får ett nytt hem blir det i en annan arbetarstadsdel, i Testaccio söder om stan. På Idas tid var Testaccio en eländig stadsdel där sjukdomar grasserade och barnadödligheten var hög.
I dag anses Testaccio vara en hipp stadsdel, i motsats till det turistifierade Trastevere. Här finns ett nytt konstmuseum, Macro, inrymt i det forna jättelika slakteriet Il Mattatoio, en fantastisk matmarknad där borden dignar av kronärtskockor och andra läckerheter och en säregen atmosfär av nostalgi och framtidstro.
Vi letar oss fram till Via Giovanni Batista Bodoni 6 där Ida och Useppe får en hyreslägenhet och kikar upp mot fönstren där tvätten hänger på tork, uppspänd på linor. Tiden verkar ha stått stilla – Casa de Bambini står det på ett av husen på innergården och palmen som Morante skriver om finns kvar.
I Testaccio finns också fotbollsklubben AS Romas första hemmaplan. Och på Via Vetulonia föddes klubbens avgudade spelare och kapten – Francesco Totti.
Skräcken i ghettot
Den sanna romaren är en jude, lyder ett omhuldat ordspråk i Roms ghetto.
Roms judiska koloni är den äldsta i världen utanför Israel och den nazistiska operationen mot Roms judar den 16 oktober 1943 var en överraskning. Judarna hade föreställt sig att de skulle vara skyddade tack vare Vatikanen.
I stället tvingade ett hundratal tyska soldater drygt tusen judar ut från sina hem i ghettot. Judarna fördes med buss till tågstationen Triburtina och därifrån fortsatte transporten några dagar senare till Auschwitz. Påven försökte inte stoppa deportationen vilket orsakade en våldsam kritik av den katolska kyrkan.
Ändå har judarna en lång historia i Rom att falla tillbaka på. De första kom till Rom som slavar under antiken och allt fler vällde in under seklen som följde. Ghettot inrättades av påven Paulus IX i mitten av 1500-talet och här levde 4000-5000 judar ihopträngda som krigsfångar. Muren kring ghettot revs först 1848 men miljön uppfattades som skrämmande länge efter det:
”Jag kände seklers tyranni mot oskyldiga människor, jag såg framför mig påvemaktens svek mot mänskligheten, jag såg den gamla tidens karnevaler där Roms judar fick löpa gatlopp framför kapplöpningshästarna”, tänker Euthanasia Bondeson, huvudperson i Carina Burmans roman Vit som marmor.
Euthanasia Bondeson är ett resolut fruntimmer och bästsäljarförfattarinna, bosatt i Rom 1852. Där möter hon sin ungdomskärlek, arkeologen Jacob Blomqvist, som lämpligt nog är bosatt intill Marcellusteatern som gränsar till ghettot.
Det smala torget Largo di 16 Ottobre 1943 har uppkallats efter den dag som präglades av skräck, gråt och misslyckade flyktförsök. Här ligger också Roms synagoga vars kupol syns över halva stan. Poliserna patrullerar ständigt utanför synagogan och skolan och längs gatan Via del Portico d’Ottavia, som leder fram till torget ligger krogar, specialiserade på det judiska köket, på rad.
Juvelen i det judiska köket är carciofo alla giudia eller friterad kronärtskocka. Och ordet ghetto, ja det är italienska och betyder gjuteri eller slagg. Världens första ghetto fanns i den isolerade stadsdelen Ghetto i Venedig.
Drömmen om en dotter
”Jag tänker på min flicka. Jag tänker på min mor”, skriver Susanne Ringell i sin prosadikt Tärnornas station – en drömbok. Diktens jagperson befinner sig i den eviga staden Rom vandrande och drömmande. Hon kommer till Isola Tiberina som är en ö mitt i floden Tibern, betraktar förlossningssjukhuset och slår sig ner i gräset.
Vi vandrar runt Isola Tiberina och begrundar Tiberns gulgråa skum som verkligen inte är inbjudande. Romarna älskar sin flod men har inte brytt sig om att utnyttja den lika väl som parisarna lyckats med vad gäller Seine.
Länge var Tibern känd för alla sina översvämningar av vilka den värsta inträffade 1870 då de åtta kvarnarna vid Tibern förstördes av det stigande vattnet. Den gången översvämmades också ghettot och man kunde ro ända upp till Spanska trappan.
Förödelsen var så stor att myndigheterna äntligen beslöt sig för att bygga vallar. I dag kan man flanera eller jogga längs Tibern men inte många gör det.
Antika mysterier
En sen kväll bultar någon på dörren hos privatdetektiv Gordiano. Hans slav släpper in två förklädda gäster som kommer i ett angeläget ärende.
Den ena av gästerna är den egyptiske ambassadören och han är livrädd, inte utan orsak. Innan natten är slut är han knivhuggen till döds.
Steven Saylors roman Venuskastet utspelar sig år 56 före Kristus. Privatdetektiv Gordiano är bosatt på en av Roms sju kullar, Palatinen, ovanför vestalernas hus på Forum Romanum. På Palatinen bor det antika Roms förmögna invånare (även om Gordiano inte är särskilt rik) och en av hans grannar är självaste Cicero.
I sina kriminalromaner ger sig Steven Saylor på att återskapa det antika Rom – tavernorna och bordellerna, eunuckerna, slavarna, intrigspelet på Forum men också stämningen. Av byggnaderna på Palatinen återstår ingenting men ruinerna på Forum är en påminnelse om livet då.
Vår vandring slutar i skymningen. Palatinen ligger öde medan souvenirförsäljarna flockas framför Colosseum. Under antiken hette de förslummade kvarteren bakom Colosseum Suburra varifrån ordet suburb härleddes. I dag heter stadsdelen Monti och hör till de välbärgade och eftertraktade områdena i Roms innerstad.
Men gatstenarna är desamma i dag som för tvåtusen år sedan.