14 minuter från buken till frysen
De flesta svarar ja när de får frågan om att donera vävnadsprover till en samling som kan hjälpa forskare att förstå sjukdomsprocesser. Skivor av prostatan från olika män kan till exempel vara grunden till helt ny kunskap i framtida cancervård. Proverna samlas i biobanker – en verksamhet där Finland är helt i framkant.
Den 63-årige mannen ligger nersövd. I operationssal 11 – robotsalen – på Pejas sjukhus i Vanda har kirurgen Antti Rannikko valt dagens musik. Introt till Dire Straits Money for Nothing skär genom rummet medan patientens buk blåses upp med gas. Operationsrobotens ledade instrumentarmar är inställda.
Genom korta snitt i buken har tänger och kamera förts in i patienten och om en stund kommer Rannikkos kollega Mika Matikainen att sätta sig vid spakarna och börja operera.
Patienten på bordet har en prostatacancer som antas vara så ettrig att hela körteln ska opereras bort.
Några korridorer längre bort har laboratorieskötaren Arja Tapio startat morgonskiftet med att gå igenom patientens uppgifter. Hon har dubbelkollat att han verkligen tillåter att provbitar från hans prostata hamnar i den urologiska biobanken. Borr, skalpell och behållare ligger klara i dragskåpet, för när kirurgen om någon timme meddelar att prostatan skurits loss helt blir det bråttom. Vävnadsprover från operationen ska skäras upp, märkas och frysas så snabbt som möjligt eftersom celler i vävnad utan blodcirkulation börjar dö med en gång.
Den bortopererade körteln börjar sin färd mot frysen.
När finländare i något skede tillfrågades om vad de vet om biobanker gissade någon att det kan handla om något slags kompostering. Svaret är inte helt oväntat eftersom till exempel lagstiftningen som reglerar biobanksverksamheten inte har mer än ett och ett halvt år på nacken.
I Finland finns för tillfället fyra registrerade biobanker. En av dem är Helsingfors urologiska biobank, HUB, som Rannikko varit med om att grunda. Den urologiska biobanken startade som ett forskningsprojekt för några år sedan. Då började man samla in blod-, urin- och vävnadsprover tillsammans med annan klinisk information från urologipatienter i huvudstadsregionen. I höstas fick sedan Helsingfors urologiska biobank grönt ljus av tillstånds- och tillsynsverket Valvira att verka och nu samlas nya prover in samtidigt som de redan befintliga förs in ifall deltagarna i projektet inte förbjuder det.
Som med alla andra biobanker är avsikten att bygga upp en samling prover för forskningen. Ju fler lagrade prover, desto större blir chansen att känna igen faktorer som har betydelse för olika sjukdomsmekanismer. Ju fler prover, desto större är också chanserna att reda ut omgivningens, ärftlighetens och levnadsvanornas betydelse för en viss sjukdom. Förhoppningen är att en välförsedd biobank kan hjälpa forskarna att förstå vad som orsakar sjukdomar, men också att hitta fram till preventiv vård samt mer säkra, effektiva och personliga behandlingsmetoder och läkemedel mot sjukdomar.
– Patienter säger sällan nej till att lämna prover till biobanken. Finländarna är altruistiska, säger Rannikko.
Från Pejas åker inte enbart bitar av prostata till samlingarna, utan också prover av urinblåsor, njurar och testiklar.
I operationssalen arbetar sig Matikainen metodiskt runt prostatan. Planen är att ta bort mer vävnad på vänster sida än på höger eftersom en tidigare tagen magnetbild visar att cancern är mer utbredd till vänster. Samtidigt försöker man akta nerverna som styr erektionen.
Under tidigare besök hos urologen har patienten redan lämnat urin- och blodprov till biobanken. De ska nu kompletteras med vävnadsprover från prostatan när den väl har opererats bort.
Kirurgen Mika Matikainen har skurit loss prostatan, fångar den i en påse och drar ut den.
Materialet i de finska biobankerna kan användas av forskare som till exempel vill undersöka personers ämnesomsättning och ärftlighetsfaktorer eller spåra gamla inflammationer som kan ha kopplingar till vissa sjukdomsförlopp. Fördelen med materialet är att det är insamlat, behandlat och lagrat på ett standardiserat sätt. Forskarna får alltså tillgång till ett högkvalitativt material och slipper starta en särskild materialinsamling för sitt projekt – något som kan ta flera år i anspråk.
I banken lagras inte enbart kodade vävnadsprover, utan också uppgifter om patienter. Forskarna har dock inte tillgång till donatorns personuppgifter och kan inte koppla ihop vävnadsprover med identifierade personer utan en speciell kodnyckel. Nyckeln kan komma i bruk om forskaren i ett prov ser en disposition för en allvarlig sjukdom. Har donatorn då gett sitt tillstånd att bli kontaktad kommer biobanken att ta kontakt och be donatorn vända sig till den allmänna hälsovården för att få informationen kontrollerad. Tanken är att ge en möjlighet till preventiva åtgärder och att dela med sig av information som senare kan vara till nytta för patienten själv eller för hens släktingar.
Biobanksmaterialet samlas inte i första hand för att hitta sjukdomar hos enskilda personer, utan för att se mönster i ett stort material.
Rannikko vet precis vad han önskar av materialet i den urologiska biobanken.
– Att man skulle lära sig förutspå prostatacancerns utveckling bättre. I dag får vi ett PSA-värde ur blodprov, men inga säkra svar på hur sjukdomen kommer att bete sig hos respektive patient. Exakt hur utbredd den är vet vi oftast först när vi öppnat och tittat. Ibland är läget bättre, ibland värre än vi trott. Ibland opererar vi patienter vars cancer egentligen aldrig hade blivit farlig och som man kunde låta vara i fred om man kunde veta hur den kommer att utvecklas, säger han.
En och en halv timme efter operationsstart hörs konstaterandet: "Loss!" Kirurgen för in en plastpåse genom ett av hålen i buken och fångar upp prostatan i den. Några sekunder senare dras påsen ut och placeras i kylväska.
Då står Arja Tapio redan bakom luckan till operationssalen. Operationssalsskötare Nina Heikkinen räcker över prostatan och Tapio skyndar i väg genom sjukhuskorridoren.
I sjukhuslaboratoriet, som hon och en kollega från biobanken får låna, lyfter hon upp prostatan på vågen och antecknar: 48,89 gram. En rätt liten en, men med en tumörbildning som går att känna med fingret.
När prostatan är vägd tar Tapio fram färg och bomullspinnar. Hon målar vänsterhalvan gul och den andra grön.
– Då vet patologen direkt var provbitarna kommer ifrån, säger hon och placerar vävnadsklumpen på bordet. Sedan skär hon ut mittdelen och lägger den under borren. Ur mittdelen borrar hon ut tre cylinderformade provbitar.
– Jag försöker få två cylindrar med cancervävnad och en utan, säger hon koncentrerat.
Cylindrarna hamnar under skalpellen och skärs i åtta genomskinliga skivor var: varannan ska biobanken få, varannan behöver sjukhusets patolog för att ge utlåtande om patienten.
När de tunna prostataskivorna ur den första cylindern är skurna tar Tapio fram en pincett och plockar in dem i en fyrdelad sil, öppnar frysen som kommit ner i –80 grader och sänker ner silen i kylan. På ett ögonblick har skivorna hårdfrusit och celldöden avstannat.
Tapio är nöjd. Nu kan hon plocka de stela provbitarna i provrör som håller för de –180 grader de ska lagras i.
Den nyskrivna finska biobankslagstiftningen är unik dels för att den ger möjlighet att kombinera gamla forskningssamlingar med nyinsamlat material, dels att donatorernas rättigheter gjorts starka. Inga nya prover lagras utan att patienten gett tillåtelse och vill mannen som nu ligger i operationssalen i framtiden veta vad hans donation används till har han rätt att få veta det. Han kan också senare förbjuda att hans prover används.
Den finska lagen skiljer sig till exempel från den isländska så att den som här tackar ja till att vara donator går med på att materialet automatiskt kan användas till flera olika forskningsprojekt. På Island kräver varje nytt forskningsprojekt att donatorn tillfrågas på nytt.
De patienter som deltagit i till exempel Rannikkos urologiska forskningsprojekt får i tur och ordning frågan om ifall de har något emot att deras prover härefter ingår i biobanken. När det gäller stora datamassor från befolkningsundersökningar som THL gjort är metoden en annan. I stället för att fråga alla personligen kommer institutet att gå ut med offentliga kungörelser om att ett visst material flyttas in i biobanken och att den som motsätter sig ska ta kontakt.
Lagen reglerar tydligt att materialet i biobankerna får användas bara för etiskt granskade och godkända forskningsprojekt. Ingen information kan överlåtas åt till exempel försäkringsbolag eller polis; inte ens vid storkatastrofer som en tsunami får informationen brytas upp för att identifiera offer.
I Sverige används också begreppet biobank, men där avser man inte prover som samlats in specifikt för forskning, utan de hundratals olika prov- och datasamlingar som finns inom hälso- och sjukvården och har sparats vid diagnostik och behandling. Där måste etikprövningsnämnder särskilt ta ställning till om sparade prover kan användas för särskilda forskningsprojekt utan ett nytt samtycke från patienterna – ett system som kan vara tidsödande.
När alla tre cylindrar skurits och både patologen och biobanken fått sina prover sparas resten av prostatan i formalin för eventuellt senare behov. En del av prostataskivor gjuts in i paraffinblock som sedan kan skivas, färgas och skannas för att efteråt förstoras och undersökas i det stora webbmikroskop som finns på Mejlans kliniker i Helsingfors.
Olika steg under processen får ett klockslag antecknat, för senare kan forskare behöva jämföra olikheter mellan vävnadsprover mot tiden det tog att få ner dem i frysen.
Från Pejas fortsätter de frusna provbitarna till slutförvaringen i Mejlans. På Institutet för molekylärmedicin, som är en del av Helsingfors universitet, sänks de ner i frystankar och där ligger de tills de behövs – tills en ivrig forskare eller ett forskarlag ansöker om att få använda dem.
Samtidigt som den finska biobankverksamheten tar sina första steg koordinerar Finland ett stort europeiskt samarbetsprojekt för ett trettiotal forskningsinstitut och universitet från 17 länder. Målet är att skapa ett internationellt biobanksnätverk. Man vill främja européernas hälsa genom att underlätta för europeiska forskare att samarbeta.
Av samma orsaker – fördelen med storskalighet och informationsutbyte – finns också planer på att den urologiska biobanken ska bli en del av Helsingfors biobank så fort den kommer i gång med verksamheten, förmodligen redan i år.