Ryssland polerar gulaglägrens rykte

– I isoleringscellen fick man ha pappersskjorta och -byxor på sig. Inget annat. Det fanns varken lakan eller täcke i cellen, man fick sova direkt på träbritsen med tofflorna som huvudkudde. Jag vaknade av frossbrytningar varenda natt, säger Sergej Kovaljov.

Han hade sin egen metod för att bli varm.

– Jag steg upp, gjorde åkarbrasor och avslutade med att gnugga ryggen fram och tillbaka mot värmerören som gav åtminstone lite värme. Sedan lade jag mig på min brits igen och somnade omedelbart. Två timmar senare vaknade jag på nytt av kölden. Och så fortsatte det.

Sergej Kovaljov lutar sig tillbaka i läderfåtöljen. Hans trerummare i sydvästra Moskva är ljus och ombonad, så långt man kan komma från verkligheten i ett sovjetiskt arbetsläger på 1970-talet. På bordet trängs omfångsrika blombuketter som han nyligen fick på sin 85-årsdag.

År 1975 fick Kovaljov sju års fängelse för antisovjetisk propaganda, det vill säga för att ha spritt förbjuden dissidentlitteratur, så kallad samizdat. Följande år anlände han till arbetslägret Perm-36.

Kovaljovs hustru säger att han var en parovoz, en av arbetslägrets inofficiella ledare. Gesterna sitter i. Han talar med en slags självklar auktoritet som jag ofta har upplevt hos de gamla dissidenterna, den form av orubblig övertygelse som man får av att ha kämpat emot ett till synes  oövervinnligt system under hela sitt liv medan omgivningen talar om för en att man är galen.

Raffinerat system att bestraffa

Hur många gånger Kovaljov placerades i isoleringscell minns han inte.

– Gulag var ett system där vakterna såg till att alltid ha hållhakar på oss. Om de noterade en förseelse kunde de låta bli att skriva en rapport. De sparade straffet till senare. Plötsligt kunde man få höra: ”Kovaljov, varför har ni översta knappen oknäppt!” Eller ”Kovaljov, varför går ni omkring i bara skjortärmarna?” Och så sändes man i isoleringscell. Egentligen straffades man för något helt annat.

Kovaljov krävde bättre villkor för fångarna och skrev ständigt officiella klagomål. Det innebar att olika former av straff för påhittade förseelser ofta låg nära till hands – ett raffinerat sätt att utöva kontroll.

Lägret har bevarats

Vi flyttar oss 1 400 kilometer österut, närmare bestämt till Perm vid Uralbergens fot. Hundra kilometer öster om staden ligger det läger där Sergej Kovaljov och andra dissidenter tillbringade år av sina liv med att tillverka delar för strykjärn. Platsen är en liten höjd med vacker utsikt över Tjusovajafloden. När det första arbetslägret byggdes här år 1946 var området täckt av skog. Då var fångarnas huvudsakliga uppgift att fälla träd som transporterades längs floden till Perm. Senare övergick man till småskalig industri.

– Vi tillverkade små delar till en strykjärnsfabrik längre bort. Jag såg alltid till att fylla kvoten till 103 procent. Inte mer, då kunde de ha höjt den. Men inte heller mindre, säger Sergej Kovaljov.

Lägret Perm-36 var ett alldeles vanligt Gulagläger. Det unika är att det har bevarats – barackerna, läkarstationen, cellerna, taggtråden, vakttornen, till och med värmepannan som eldas med kol och fortfarande är i funktion. Snödrivorna står höga och guiden Natalja Vozjakova dirigerar oss längs uppskottade gångar.

Omöjligt att fly

Straffkolonin var omgiven av fem olika barriärer – först ett högt staket, sedan taggtråd, därefter en vallgrav fylld med snubbeltrådar, ytterligare ett staket och ett sista taggtrådsstängsel. I de slitna barackerna av kluvna, vitmålade timmerstockar med flagnande färg finns omklädningsrummet där några vatniki (stoppade jackor som fångarna bar) har hängts upp. De ursprungliga järnbritsarna är borta och i stället har man byggt britsar av trä enligt samma modell som i Kolyma.

För att komma till isoleringscellerna måste man pulsa i snön några hundra meter till ett område som hölls avskilt från resten av ”zonen”, som fångarna kallade lägret. Här fick den som upprepade gånger hade brutit mot föreskrifter sitta av sitt straff, ibland i flera månader.

Galler för fönstren. Dörrar med titthål. Allt finns kvar, inklusive den råa, fuktiga kölden i isoleringscellerna där det enligt reglerna inte skulle vara kallare än fjorton grader.

– Varje gång man klagade på kölden kom lägerchefen med en termometer som alltid visade exakt fjorton grader och ingenting annat än fjorton grader. Det var deras specialtermometer, säger Kovaljov.

Fångvakten minns

Med oss i huset med isoleringscellerna har vi Ivan Kukusjkin, före detta fångvakt som nu är anställd på museet. Han jobbade här bland annat under Sergej Kovaljovs tid och kommer mycket väl ihåg honom.

– Sergej Adamovitj? Klart jag minns honom. Han ställde jämt till med en massa protester och fick de andra fångarna med sig. Om man sade ”du” till honom skrev han ett officiellt klagomål. Det stämmer inte att vi förödmjukade eller misshandlade de politiska fångarna, tvärtom. De var väldigt noga med sina rättigheter, säger Ivan Kukusjkin.

Enligt Kukusjkin var det ofta ukrainska och baltiska fångar, bland annat litauiska skogsbröder (partisaner som kämpade mot sovjettrupperna) som hamnade i isoleringscellerna. De ansågs vara extra farliga.

Frivilliga räddade lägret

I tjugo år har det här lägret renoverats och restaurerats av en frivilligorganisation vid namn Perm-36. Organisationen grundades i början av 1990-talet som en utlöpare till Memorial och består av historiker, entusiaster och före detta lägerfångar (bland dem Kovaljov). Ryska staten ägde byggnaderna och marken, men det var historikerna och frivilligarbetarna som drev museet.

I fjol meddelade ryska staten abrupt att man tar över hela verksamheten. Museet ändrade inriktning. I dag berättar man inte längre om enskilda lägerfångar. En fotoutställning med prominenta dissidentfångar har tagits bort.

– Vi har fått instruktioner att inte längre tala om ”läger”. Nu för tiden heter det ”arbetskoloni”, säger guiden Natalja Vozjakova.

– Staten har stulit vårt arbete. Det handlar inte bara om alla somrar vi har snickrat och byggt. Det handlar också om ett intellektuellt kapital. Broschyrer, vetenskapliga publikationer, utställningar, bibliotek … alltsammans har vi samlat ihop med hjälp av stipendier och hårt arbete, säger Robert Latypov.

Han leder organisationen Memorials avdelning i Perm. Memorial grundades redan i slutet av 1980-talet för att dokumentera offren för politisk terror. Latypov anser att inriktningen som den nya museiledningen nu vill att museet ska anamma är en katastrof.

– I praktiken försöker de göra om det till ett museum för fångvaktare. Museet blir till den grad ointressant att folk slutar besöka det. Och då går det också lätt att stänga det, anser Latypov. Han är själv historiker, specialiserad på 1930-talets politiska terror i Sovjetunionen.

”Bilden var ensidig”

Museidirektören Natalja Simakova säger rent ut att det inte längre är meningen att de politiska fångarna ska lyftas fram.

– Vi anser att de som tidigare drev museet hade en alldeles för ensidig syn och blint lyssnade på fångarnas version. Vi vill lyssna på alla sidor och understryka att det inte bara var ett läger för politiska fångar. Också riktiga brottslingar satt här, säger Natalja Simakova.

Det är hon och hennes chaufför som skjutsar oss ut till lägret med en fyrhjulsdriven jeep. Samma vecka har Simakova en lång lista på journalister som är på väg till Perm för att besöka museet – BBC, The Economist, den ryska oberoende tv-kanalen Dozjd.

– Intresset för vårt museum är enormt. Det är tråkigt att debatten har blivit så polariserad. Vårt mål är att vara objektiva. Om lägerfångarna och vakterna har olika versioner av hur det gick till på lägret ska bägge lyftas fram, anser Simakova.

Robert Latypov avfärdar på stående fot detta uttalande.

– Naturligtvis ska det vara ett museum ur fångarnas synvinkel! Det är ju uttryckligen ett museum över politiskt förtryck! Har vi inte redan tillräckligt många krigsmuseer i Ryssland?

Dissidenter görs till extremister

Jag frågar Natalja Simakova varför fotografierna på kända dissidentfångar har tagits bort. Enligt henne handlade det inte om dissidenter utan så kallade banderovtsy, ett ryskt skällsord för ukrainska nationalister.

– Vi har beslutat oss för att avstå från fotografier helt och hållet. Vi vill inte lyfta fram enskilda fångar. Har man fotografier borde man ha med alla som satt här, säger Natalja Simakova.

Men Simakovas uppgifter stämmer inte. I själva verket var alla fångarna på utställningen rehabiliterade dissidenter, enligt Andrej Nikitin som ansvarar för pressrelationer på frivilligorganisationen Perm-36.

– Där fanns bland annat Sergej Kovaljov, som blev Rysslands första människorättsombudsman, och den ukrainska dissidentförfattaren Vasyl Stus. Stus var författare, nominerad till Nobelpriset och medlem i ukrainska Helsingforsgruppen. Han dog 1985 i isoleringscell under oklara omständigheter efter att ha hungerstrejkat.

Tillbaka i Perm träffar vi Igor Gladnev, kulturminister för Permdistriktet. Det är han som är högst ansvarig för hur museet ska drivas i framtiden. Kritiken mot den nya inriktningen avfärdar han.

– Det är självklart att ett sådant här museum måste vara statligt. Vi vill att det ska visa den objektiva sanningen. Det här är inte ett läger som tillhör Kovaljov, säger Gladnev.

Enligt honom är det viktigt att historien om Gulag inte ”utnyttjas mot Ryssland”.

– Vissa använder Gulag som ett verktyg för att svärta ner Ryssland. De försöker få uppmärksamhet genom att förvrida och överdriva det som skedde där. Många i Europa i dag vägrar erkänna att det var Sovjetunionen som besegrade fascismen under andra världskriget.

Exakt vem det är som gör det vägrar Gladnjev säga. Jag frågar varför man inte längre kan visa fotografier på kända fångar.

Svaret är ett eko av Simakovas: antingen ska man ha fotografier på samtliga fångar eller också inga alls.

Kräver sin egendom tillbaka

Viktor Sjmyrov är historiker och ordförande för frivilligorganisationen Perm-36. Han har nu startat en rättsprocess mot museets nya ägare för att få tillbaka bland annat utställningsföremålen, till exempel tallrikar och koppar från Kolyma.

– För att få tag på vardagliga artiklar som användes i lägren, till exempel tallrikar, koppar och skedar, var vi tvungna att resa till Kolyma. Där är det så kallt att sådana saker har bevarats. Vi har lagt ner ett enormt arbete på det här museet och nu kräver vi tillbaka våra samlingar. De ska föras till ett museum som brukar dem för dess egentliga syfte – att dokumentera politiskt förtryck, säger Viktor Sjmyrov.

Sergej Kovaljov är inte förvånad över utvecklingen.

– Putin har återinfört den gamla Sovjethymnen och sagt att kriget i Afghanistan var nödvändigt. Dagens historiker talar med glädje och stolthet om Stalin. Varför skulle de vilja ha ett sådant här museum?

Sjmyrov är ändå glad över en sak.

– Vi hann rusta upp lägret och restaurera byggnaderna. Nu står de kvar åtminstone de närmaste tjugo åren.