Röster i huvudet kräver fokusering
Tidigare kunde Sami Juntunen gå rätt i fällan. Då blev han arg på rösterna i sitt huvud och började gräla med dem. I dag vet han hur han hanterar dem.– Jag tänker på dem som ett extra socialt element, säger han.
Folk kommer och går, sätter sig och stiger upp. Det är bullrigt på kaféet när kaffebönor mals, nattsvart espresso sprutar fram ur maskiner och radion väver en ljudmatta i rummet.
En del gäster umgås med varandra, andra talar i telefon. Sami Juntunen, 35, har noterat allt det här när vi sätter oss. Han har gärna koll på vilka ljudkällor som finns i omgivningen för att kunna skilja dem från sådana som eventuellt bara finns i hans eget huvud.
– Nu för tiden är det mest musik jag hör, ett slags mjuka, men inte så exakta låtar, säger han och håller i tekoppen. Kaffe dricker han inte. Det kan få eventuella röster att bli störiga och oroliga.
Enligt det internationella nätverket för rösthörare, Intervoice, beräknas 4–10 procent av jordens befolkning höra ljud som ingen annan hör. Intervoice uppskattar att bara en av tre som hör ljud som bara finns i det egna huvudet behöver psykiatrisk vård och behandling.
"Först var jag rädd"
Juntunen hörde röster sporadiskt redan när han var barn, men med full kraft började de plåga honom för tio år sedan.
– Det var otroligt förvirrande och jag var rädd för dem i många år, säger han.
Ingen i familjen visste att man kan höra röster.
– Men de förstod snart att jag är samma gamla Sami.
När rösterna var som värst togs Juntunen in på psykiatrisk avdelning.
– Själv anser jag fortfarande att jag var frihetsberövad i fyrtio dagar på lös grund. Det kan ha varit märkligt för läkarna, men samtidigt upplevde jag att jag inte fick tala om rösterna. Berättade jag att de var kvar frågade sköterskorna om det kanske var dags för starkare medicinering. Så jag slutade berätta.
Några år efter sjukhusperioden mötte Juntunen en sjukskötare som var intresserad och uppmuntrade till att tala om rösterna.
– Då började jag må bättre. Jag tar fortfarande läkemedel och de hjälper lite, men det viktiga har varit att öppna sig om rösterna, acceptera att de hänger med i vardagen och lära sig umgås med dem på rätt sätt, säger han och önskar att vårdpersonal kunde förhålla sig sakligt till dem som hör privata ljud.
Hur många är vi i den här diskussionen just nu?
– Två. Nja, tre kanske. Nyss var det någon som sa "just det".
Med åren har Juntunen tagit en strängt uppfostrande hållning till sina röster. Han ger dem mottagningstid på kvällen när han är ensam hemma eller tillsammans med sin sambo.
– Ljud och röster kan höras när som helst på dygnet, men om de börjar störa mig vid fel tidpunkt kan jag välja att ignorera dem.
Ute på stan går Juntunen ofta med en MP3-spelare påslagen. Musiken från en yttre källa dämpar både den inre musiken och de inre rösterna.
Bara ljud
När Juntunen inte hör musik, utan röster, är det oftast manliga sådana som tränger igenom. De är tystare än omgivande ljud, men hörs tydligt på insidan av huvudet.
– Om du tänker på en skala från ett till tio där ettan är viskningar och tian är högljutt samtal så ligger mina ljud kanske på en tvåa. Jag har en som återkommer, ofta med ganska kloka råd, men en del som säger att jag är värdelös. Så har jag en riktigt elak en som ber mig hoppa under tåget med ungefär fyra månaders mellanrum, men jag har lärt mig svara att det tänker jag faktiskt inte göra.
Plötsligt slutar Juntunen prata, vrider lite på huvudet och noterar mannen som ställt sig bakom honom för att tala i telefon.
– Ah. Det var inte en av mina, konstaterar han.
Både låtarna och rösterna Juntunen hör hänger ihop med känslor. När han tänker på sin flickvän kan en romantisk sång slingra fram.
– Är rösterna ovänliga så svarar jag inte utan koncentrerar mig på något annat. De kan ju inte skada en, de är ändå bara ljud och till exempel när jag pratar med någon kan de tystna och sluta tjata. De tränger sällan in i sociala situationer med annat än sporadiska kommentarer.
Juntunens egen teori är att utdragen mobbning under hela skoltiden och en period av långa arbetsdagar tillsammans fick ljudvärlden att blomma upp. Juntunen har studerat medieteknik och skulle gärna hitta arbete som motsvarar utbildningen igen.
– Men jag kommer alltid att få arbeta med hänsyn till hälsan och inte pressa mig för hårt, säger han, som också jobbar med stödgrupper för personer som hör udda ljud.
Utställning i höst
Suomen moniääniset, föreningen för dem som hör röster, har gett ut en handbok för dem som vill komma tillrätta med sina röster och för rådvilla anhöriga. I den ges handfasta råd för hur man kan sätta gränser för rösterna.
Föreningen ser på ljuden som en egenskap hos människan, på samma sätt som till exempel vänsterhänthet. Alla som hör ljud upplever dem inte som ett svårt problem och långt ifrån alla som hör ljud har en psykiatrisk diagnos.
Samma hållning tar Lis Bodil Karlsson i sin avhandling Berättelser om inre röster från Socialhögskolan vid Stockholms universitet (2007). Hon skriver att det är en brist att tänka på rösthörare i termer av sjukt och friskt.
Rösthörarna är ofta tveksamma till att berätta om sina upplevelser, men till i höst planerar religionsvetaren och antropologen Henna Paasonen en utställning om egenskapen att höra ljud. Under temat "Helgon eller sinnesrubbade" har hon intervjuat personer som hör ljud som inte finns i omgivningen och bett dem tala om ljuden utifrån sina egna erfarenheter av hur fenomenet förstås kulturellt.
– Frågan är vem som räknas som helig och vem som får nöja sig med stämpeln som psykiskt sjuk. Det varierar bland annat från en kultur till en annan. Under medeltiden bestämde kyrkan bland annat vilka kvinnor som avrättades som vansinniga och vilka som upphöjdes till heliga mystiker, säger hon.
Paasonen påminner om att bland annat afrikanska kulturer ser människors inre ljudvärld som del av en schamanistisk tradition.
På utställningen kompletteras tankarna om rösterna och ljuden med ikoner av heliga personer som fått uppenbarelser på grund av att de sett och hört saker som inte varit uppenbara för andra.
Utställningen ska hänga i huvudbiblioteket i Lahtis i september och tanken är att den senare kan ambulera mellan olika orter.