Kvinnokämpen som blev överrumplad
Märta Tikkanen vågade skriva om aborter, våldtäkter och alkoholmissbruk inom äktenskapet långt innan detta ansågs vara "riktiga" ämnen för litteraturen. Varken feministerna eller kritikerna var roade.
– Herrejess, vad ska mamma säga! utbrast skoldirektören Gösta Cavonius.
Året var 1970 och hans dotter, Märta Tikkanen, hade nyss ringt och meddelat att hennes första manus var antaget och skulle bli bok.
– Pappas reaktion var positiv. Han visste att mamma hade blivit förtjust. Till saken hör att han blev så till sig att han glömde bort att mamma hade dött sex år tidigare, berättar Märta Tikkanen.
– Delvis var det för mammas skull jag började skriva.
Mottagandet av Märta Tikkanens två första böcker nu imorron (1970) och Ingenmansland (1972) förebådade den kritikerstorm som komma skulle. I romanerna Vem bryr sig om Doris Mihailov? (1974) Män kan inte våldtas (1975) och Århundradets kärlekssaga (1978) behandlade Tikkanen ämnen ingen skrivit om tidigare och dessutom ur ett kvinnligt perspektiv. Reaktionerna blev kraftiga.
Gösta Cavonius var inte den enda som blev chockerad men i motsats till många andra sade han aldrig ett ont ord.
– Min pappa var en vänlig man. Men böckerna var nog lite för frispråkiga för honom, medger Märta Tikkanen.
Märta Tikkanens fem första romaner utkom på 1970-talet, ungefär samtidigt som kvinnofrigörelsen tog fart. Sedda ur vårt perspektiv verkar de här böckerna ha stått i frontlinjen i den internationella feministiska debatten, noterar medieforskaren Anu Koivunen i essän Henkilökohtainen hankaa (Det privata som skaver).
I Tikkanens romaner är männen omedvetna och självcentrerade och kvinnorna präglade av inre konflikter, viljor och förhoppningar.
Men hur kom det sig att Märta Tikkanen, som var uppfostrad att tala vackert och inte vara obstinat, vågade tänka och skriva om det som ansågs vara förbjudet?
En förklaring var maken, Henrik Tikkanen, en annan en låda böcker från USA.
– Jag hade ju träffat konstnären som alltid talade högst för att överleva, säger Märta Tikkanen, nersjunken i sitt ombonade vardagsrum i Helsingfors.
Ute på balkongen tronar Ville Vallgrens byst av Henrik Tikkanens vackra farmor Lilly Tikkanen, hon som gjorde sina föräldrar förfärade för att hon ville gifta sig med en finne. Föräldrarna gav med sig eftersom den vackra Lilly saknade en arm och därmed kunde ha svårt att få en borgerlig finlandssvensk man.
Vi betraktar Lillys profil och återvänder till startpunkten – den låda böcker fylld med amerikansk kvinnosakslitteratur som Märta Tikkanen en dag fick i gåva av en amerikansk vän.
Lådan innehöll litterära skatter som Betty Friedans Den feminina mystiken, Robin Morgans Sisterhood is powerful och Valerie Solanas Scum-manifestet. För en heltidsarbetande fyrabarnsmamma, gift med en man med stort ego, blev böckerna en bekräftelse, en räddning och en inspiration.
Böckerna formulerade det Märta och hennes syster Gunnel hade diskuterat kring jämställdhet mellan könen.
– Jag läste och insåg att det inte var vi kvinnor som var galna. Grundfelet låg i samhället. Så jag började skriva utgående från mig själv och min egen vardag. Det blev mitt överlevnadsprojekt.
– Jag hade ingen tid för kvinnosaksmöten men jag kunde bidra med att skriva romaner kring temat. Så jag skrev under semestrarna från Arbis.
Fy, fy, fy!
Århundradets kärlekssaga gjorde Märta Tikkanen till världsstjärna men genombrottet kom redan med Män kan inte våldtas.
Tova Randers, frånskild och med två tonårssöner, går en dag på eftermiddagsdans på Vanha Maestro och följer därefter med en man hem. När hon vill gå hem binder han henne vid sin säng och våldtar henne.
Randers, som är huvudperson i Män kan inte våldtas, beslutar sig för att hämnas. Hon lyckas tränga in mannen i hans hem, fjättra honom vid sängen och våldta honom.
Män kan inte våldtas utkom 1975. I Finland ansågs våldtäkter i hemmen inte existera på den tiden, kvinnan var i princip alltid villig.
Recensenterna beskrev Märta Tikkanens roman som en "sliskig chockroman" och en roman "som gör ett intryck av att vilja kastrera varje manlig läsare med en rostig kniv" (HBL), ett "propagandaflygblad" (HS) samt en "åsiktsroman" och en "näbbig journalistisk insikt" (Aamulehti).
Också läsarna var upprörda. Märta Tikkanen, som på den tiden var rektor för Arbis, minns hur hon i Arbistrappan mötte en förgrymmad fin fru som hötte med händerna och daskade henne på mockakjolen alltmedan hon utropade "Fy så hemska böcker ni skriver, f, fy, fy!"
Var du förberedd på all denna kritik?
– Nå nej, jag blev helt överrumplad Jag tyckte att jag skrev om självklara saker men jag var naiv.
Också feministerna var förargade. "Våldtäkt är inte ett ämne för kvinnokampen", meddelade de finlandssvenska feministerna när Tikkanen tyckte att de skulle debattera Susan Browmillers bok Against our will – about men, women and rape.
Men i det övriga Norden blev Märta Tikkanen en hjältinna, ivrigt intervjuad och påhejad. Själv minns hon den sensationella upplevelsen när hon var på Sveriges television och hörde någon utbrista "Vilken fantastisk bok du har skrivit!"
Tikkanen vände sig om för att se vem som skrivit boken som komplimenterades och upptäckte till sin häpnad att det var henne berömmet var riktat till.
Män kan inte våldtas hade förmodligen inte utkommit överhuvudtaget om inte Tikkanens svenska förläggare hade sett vart vinden blåste. Romanen utkom samtidigt som den svenska sexualbrottlagstiftningen reformerades. Och Maria-Pia Boethius stort upplagda artikelserie i Expressen om våldtäkter fick berättigad uppmärksamhet.
Bara något år efter boken regisserade Jörn Donner filmen Män kan inte våldtas med Anna Godenius och Gösta Bredefeldt i huvudrollerna. "En fin film", säger Tikkanen nöjt.
Skribent, inte författare
Skribent, journalist, bibliotekarie eller hemmafru. På 1970-talet vågade inte många kvinnor kalla sig författare trots att de skrev och fick sina böcker utgivna.
"Jag är ingen riktig författare för jag skriver för barn", sade en. "Mina böcker är för roliga", sade en annan.
– Vi vågade inte ta oss själva på allvar. Men vem skulle tro på oss om vi själva inte gjorde det?
Vid ett nordiskt seminarium för kvinnliga författare på Biskops-Arnö togs så det högtidliga beslutet att också skrivande kvinnor skulle kunna kalla sig för författare. Året var 1978.
– Därefter skrev jag alltid författare i hotelliggaren. Det kändes djärvt, minns Tikkanen.
De finlandssvenska kvinnliga författarna bildade nätverk och träffades hos varandra. I gruppen ingick namn som Christina Andersson, Birgitta Boucht, Susanne Ringell, Solveig von Schoultz, Inga-Britt Wik och Märta Tikkanen förstås.
– Vi var väldigt ensamma och fick mycket stöd av varandra, säger Tikkanen.
1970-talets kvinnliga författare skrev om kvinnofrågor ur ett samhälleligt perspektiv men på 1980-talet byttes fokus till det privata perspektivet vilket kritikerna gillade.
Och Märta Tikkanen, ja hon kan fortfarande träffa okända kvinnor som tackar.
– Häromdagen ville en dam i bussen diskutera Århundradets kärlekssaga och vad den betytt för henne. En annan dam blandade sig i diskussionen och till slut var vi fyra, för varandra okända damer, som pratade med varandra.
– Sådant hände aldrig förr, då bara blängde man.
Skrynkliga kvinnor
Vi återvänder till Gösta Cavonius, han som tidigt var klarsynt då det gällde dottern Märta.
"Jag undrar om hon inte kommer att kunna försörja sig på sin penna", skrev Gösta Cavonius i ett brev till sin hustru Margit när lilla Märta knappt hade hunnit börja skolan.
Rätt fick han.
Saldo nu är 16 böcker plus några hörspel och skådespel. Senare i år fyller Märta Tikkanen jämna år men lusten att skriva består.
Finns det något ämne som värker och pockar på en bok?
– Hur jag förbluffande det än känns är det dags att inse att jag är gammal. Kvinnor som åldras med skrynklor, nackont och livsglädje är väl ett ganska speciellt tema för en bok?