"Svårt ta sig upp utan fotfäste"
Den amerikanska huvudstaden vill gärna utstråla makt och styrka. Men i skuggan av Vita huset och de glänsande historiska monumenten döljer sig en socialkris som gjort tusentals människor hemlösa.
Klockan har hunnit bli lite över sju när Perry Oakley startar sin vita paketbil och kurvar ut i trafiken i nordöstra Washington. Kvicksilvret har sjunkit i takt med solen och temperaturen är redan minus tolv grader. Utanför bilens värme biter den isiga vinden fast sig i kinderna. Vinterns kallaste veckoslut står inför dörren och stadens hemlösa är i fara.
– Vi har sex paketbilar ute dygnet runt för att hjälpa, berättar Perry Oakley, en veteran bland den lilla armé av mänskor som håller den amerikanska huvudstadens uteliggare vid liv vintertid. Oakley jobbar för en medborgarorganisation som heter Uniting People with Opportunities. Vintertid kammar organisationens bilar igenom stadens gator för att hitta de utsatta hemlösa människorna.
– Det är två år sedan någon senast frös ihjäl på gatan i Washington DC. Det betyder att vi har gjort vårt jobb bra, säger Oakley synbart nöjd.
Plötsligt sprakar det i hans walkie-talkie. Någon har ringt till kristelefonen på kontoret och larmat om en man som ligger på trottoaren ett par kilometer från den grandiosa kongressbyggnaden med dess skinande kupol. Väl framme går Oakley fram till mannen som sitter på en hög filtar.
Oakley vill varken ha mig eller fotografen med sig. Den hemlösa mannen är obekant för honom och han vill inleda sin relation med mannen utan distraherande element. Efter ett par minuter kommer Oakley tillbaka till bilen.
– Han ville inte följa med oss, säger Oakley som gav mannen ett par extra filtar för natten. Det är det han gör för det mesta – delar ut extra filtar och matpaket om personen ifråga inte vill följa med till ett natthärbärge.
– Uteliggarnas liv är i fara i så här kallt väder men ändå är det många som väljer att stanna ute.
Många är rädda för härbärgena. De har hört skrämmande historier om våld och kriminalitet. Somliga vill helt enkelt inte underkasta sig härbärgenas regler.
– En del tror att de har tillräckligt med kläder för att klara natten fast de inte har det.
Men när vi kör iväg verkar Perry Oakley inte orolig.
– Han var ganska välutrustad säger Oakley med veteranens säkerhet. Perry Oakley har sysslat med det här jobbet i åtta vintrar.
Strax får Oakley syn på ännu en hemlös. Det är en medelålders kvinna som sitter på en betongavsats under en bro. Oakley stannar bilen vid trottoaren några meter från kvinnan. Från min plats på baksätet ser jag att kvinnan huttrar och skakar.
Hon har en tunn filt virad runt axlarna, men ingenting under baken. Upptill har hon en tjock jacka, men benen skyddas endast av jeans, tunna strumpor och joggingskor. När Oakley kommer tillbaka till bilen för att rapportera till sina medarbetare har hans röst fått en oroligare nyans.
– Hon är redan i den första fasen av hypotermi, men hon vägrar att följa med oss. Jag måste ge henne några filtar att sitta på. Hon har bara bar betong under sig, säger Oakley medan han rådgör med högkvarteret.
Oakley och en av hans kolleger gör ett nytt försök att övertala kvinnan. Den här gången lyckas det och kvinnan stiger med vacklande ben och ljudligt och smärtsamt stönande upp i bilen.
Hon är illa medtagen men i trygghet, och en timme senare är hon redan inne i ett varmt härbärge. På framsätet slår Oakley och hans medarbetare glatt ihop handflatorna i en segergest och rösten i walkie-talkien säger;
– Bra jobbat! Great job!
Mindre än en timme in i sitt arbetspass har Oakley redan räddat ett liv.
"Vi är också människor"
När temperaturen i Washington sjunker under noll grader är det stadens plikt att förse alla hemlösa med en sovplats inomhus. Men de flesta härbärgen sparkar ut gästerna i gryningen och när också dagstemperaturen sjunker långt under tio minusgrader blir livet för de hemlösa svårt också på dagen. Hjälpen finns i många av stadens kyrkor.
– Det är fyra år sedan vi började hålla öppet på söndagar för hemlösa, säger Doug Norwood från den presbyterianska kyrkan på New York Avenue i centrala Washington DC.
Drygt hundra personer kommer varje söndag för att värma sig i det som kyrkan själv kallar för ett "warming room". Såväl svarta, vita, spansktalande som afrikaner, för det mesta män, strömmar in i lokalen så fort dörrarna öppnar klockan åtta. Förutom värme bjuder kyrkan på kaffe och frukost. Det delas ut kläder och bussbiljetter som turister och andra besökare lämnat efter sig i stadens hotell. Just denna iskalla morgon är det många som kommer in blåfrusna och frågar om det finns handskar att få.
– Mest av allt tror jag våra gäster ändå behöver ett ställe där de kan känna sig välkomna. De behöver hopp, säger Doug Norwood.
Vid ett bord sitter Michael och pratar med en annan gäst. Han vill inte uppge sitt släktnamn men han bekräftar Norwoods uppfattning.
– Jag kommer hit för att umgås. Vet du, vi är också människor. Vi gillar att lyssna på psalmerna som spelas på pianot och vem tycker inte om hett kaffe. Det här stället håller mig vid liv. Det är här jag får energi, säger Michael och tillägger att det mycket väl också kan vara här han får dagens enda måltid. På söndagar är det svårt att hitta soppkök som är öppna, berättar han.
– Ser du hur människorna här ler. Det är egentligen inte riktiga leenden. Det är bara leenden som håller tårarna på avstånd.
Michael har varit bostadslös i sex år. Natten innan vi möts sjönk kvicksilvret till minus femton grader. Han inledde natten på tågstationen Union Station, tills han blev utföst vid pass klockan två. Då fick han hjälp av en bekant.
– Kompisen tog hand om mig. Hade han inte gjort det hade jag tagit filtar och hittat en bänk att sova på.
– I minus femton grader?
– Jo. Jag har ju inte direkt så många alternativ, svarar Michael som anser det vara tryggare utomhus än i stadens natthärbärgen.
Michael är manodepressiv, vilket enligt honom är orsaken till hans hemlöshet. Mental ohälsa, tillsammans med drog- och alkoholberoende, kriminalitet och fattigdom är de vanligaste orsakerna till hemlöshet i Washington DC.
– Jag hade ett jobb i köket på den lokala kadettskolan och ett hem som jag betalade hyra för, men jag fick ingen vård och medicinering för min sjukdom. Det ledde till att jag gjorde en massa saker som jag inte förstod själv, och som inte arbetsgivaren heller förstod. Jag lät bli att komma på jobb och jag drack mycket.
Michael blev av med sitt jobb och sen dess har han varit hemlös. För det mesta har han bott på gatan, men hoppet har han ändå inte förlorat. För tre år sedan fick han gå en kockutbildning som staden betalade.
Michael har orsak att vara optimist. Han får för tillfället vård för sin sjukdom och han har placerats i en kö för en bostad. Hur länge han tvingas vänta på den vet han inte.
– Det kan ta flera år, men det känns ändå som ljus i tunneln. Jag har inte gett upp.
"Jag bodde i godståg"
Hemlösheten i USA förkroppsligas ofta av uteliggarna som nästan utan undantag är ensamma män. Men hemlösheten i Washington DC drabbar allt oftare också familjer. Just nu inhyser myndigheterna här över 600 familjer i härbärgen runt om i staden. Under den sällsynt kalla perioden i februari har i genomsnitt 12 familjer per dag sökt hjälp hos socialmyndigheterna för att få tak över huvudet. Staden har tvingats hyra hela motell för att ha rum att erbjuda åt de utsatta familjerna. Ett av motellen är Days Inn som ligger i det luggslitna nordöstra DC. När jag besöker stället blir jag stoppad av polis som vaktar motellet. Inga utomstående tillåts på området, men medan jag iakttar platsen i några timmar ser jag flera unga familjer gå in och ut. Det är nästan utan undantag mammor och pappor i tjugoårsåldern med bebisar, småbarn och barn i skolålder. En av dem är familjen Pierce som består av Onyx, Katt och sex månader gamla Eric. Vi sätter oss ner för en pratstund på en bensinmack strax intill motellet.
– Jag blev hemlös första gången när jag var tolv år gammal när min mamma sparkade ut mig, säger 25-åriga Onyx Pierce utan någon större upprördhet i rösten.
När han var 17 år hade Onyx en egen lägenhet men för det mesta har han bott i tält och hos vänner. Ibland har han till och med smugit upp i godståg och levt på dem medan de ångat på kors och tvärs i USA.
– Jag tycker om att resa och vad annat ska man ta sig till som hemlös?
Onyx 24-åriga fru Katt hade en egen bostad för fyra år sedan då hon bodde med sin dåvarande fästman. Men när fästmannen förlorade sitt jobb räckte pengarna inte till hyran och de förlorade sin enrummare. Fästmannen lämnade Katt som tvingades flytta in hos vänner och ibland hos sina sjuka föräldrar. När Katt och Onyx blev ett par bodde de mest hos bekanta. De bidrog till hushållskassan med de matkuponger som de fick av socialen men ofta blev de utkastade när bidragen tog slut. Två dagar före nyår sökte familjen krishjälp hos myndigheterna i Washington DC. Först fick de ett nej, men sedan sjönk temperaturen och staden blev skyldig enligt sina egna regler, att inhysa dem på motellet.
– Det är skönt att ha ett ställe att pusta ut på och ha sina saker, men inte är det ett roligt liv. Det finns bestämmelser om när man får gå ut och in. Stadens personal kommer in i rummet och granskar att man inte bryter några regler. De bankar hårt på dörren utan att fundera på om de väcker bebisen. Det finns möss i rummet, och fuktskador, säger Katt lakoniskt utan att egentligen klaga.
Svår framtid
Men framtiden ser svår ut för det unga paret. Onyx har ett narkotikabrott i sitt brottsregister vilket försvårar arbetssökandet. Nu gör han udda jobb som telefon- och datorreparatör. Katt har snuttjobbat på kaféer och i klädbutiker, men just nu tillverkar hon egna smycken.
– När man en gång tappar fotfästet är det svårt att kravla sig upp utan hjälp. Bostadspriserna stiger konstant och det krävs två jobb för att ha råd med en enrummare även i de oattraktiva stadsdelarna, och stadens stödboende finns det inte tillräckligt av.
De har än så länge inte fått besked om de kan räkna med kommunalt stöd för en bostad eller inte. Ovissheten är tung att handskas med.
– Jag har ångest. Även om vi skulle få tag på en lägenhet nu så tror jag inte vi skulle ha råd att hålla den. En situation där vi kunde ha vårt eget lilla hem, hur litet som helst, som vi bestämmer över, känns väldigt avlägsen säger Katt Pierce som drömmer om ett eget kafé och lovar att kämpa för en ljusare framtid.
"En skamfläck"
I Washington finns nu över 4 000 hemlösa som staden tvingats ta hand om. Om trenden håller i sig kommer siffran att bli rekordhög i år.
– Washington DC har den femte största mängden hemlösa i hela USA. Det handlar om en verklig kris, både på system- och individnivå, säger Sandra Crewe, professor på Howard University i Washington DC.
Enligt Crewe är hemlösheten framförallt ett fattigdomsproblem.
– Mer än 50 000 hushåll i Washington DC lever under fattigdomsgränsen. Det är 20 procent av befolkningen i staden.
Crewe anser att tidigare borgmästare misslyckats gravt i sina försök att förbättra situationen. Den nya borgmästaren Muriel Bowser, som tillträdde vid årsskiftet, hyllar hon däremot för att hon satt hemlösheten högt på sin politiska agenda.
– Det här är ett problem som kan lösas. Vi behöver helt enkelt flera bostäder med rimliga hyror och vi behöver mera stöd för missbrukare och människor med mentala problem. Det måste vara ett helhetspaket, endast pengar hjälper inte.
Men för att problemet ska kunna lösas behövs starkare påtryckningar från allmänheten.
– Hemlöshet drabbar bara en liten del av hela befolkningen och därför finns inte en kollektiv vilja att lösa problemet. Washington DC har tillräckligt med pengar för att utrota hemlösheten men allmänheten har accepterat att en del av oss inte har ett eget hem. Folk anser inte att hemlöshet angår dem eller så tycker de att de hemlösa har sig själva att skylla för sitt tillstånd, säger Sandra Crewe som anser problemet vara en skamfläck för den amerikanska huvudstaden.
– Hemlösheten är speciellt vidrig för familjer. Om ett barn inte lär sig lita på att det finns en trygg plats för hen, påverkar det såväl skolgången som hela attityden till livet på ett negativt sätt. En stad är bara så frisk som dess sjukaste invånare.
RÄDDA. Ericka Ransom från skyddshemmet försöker övertala en hemlös kvinna att komma med, men hon vägrar eftersom många är rädda för härbärgena. Filtar går hon ändå med på att ta emot eftersom det är iskallt.
ljus i tunneln. Michael har inte gett upp och får nu vård för sin sjukdom och står i kö för en bostad.
Bostadslös. Lane Bell Johnson bor i en park utanför världsbankens byggnad. Han samlar donationer till sig och andra som inte har hem.