"Det är sig själv man ser i ögonen"
Hur ska vi i dag förhålla oss till de mörka bitarna av 1900-talet? Två författare som tänkt mycket på 20- och 30-talets ideologiska strömningar är Kjell Westö och Johanna Holmström. – Vi måste möta det onda för att undvika att det upprepas, säger Westö.
Kjell Westö känner till genetikern Harry Federley och hans rashygieniska tankegångar sedan tidigare.
– För kanske tjugofem år sedan stod jag och rotade i en bokhylla på en sommarstuga och hittade av en slump en bok som innehöll texter av Federley. När jag bläddrade i boken reste sig håret på mitt huvud – det var rasbiologi i sin prydno. De som bodde i stugan blev också chockade, boken var arvegods och de hade inte vetat vad den innehöll. Sedan dess har jag läst mera och har i dag en väldigt ambivalent inställning till och med till funktionalistiska sjukhus- och annan offentlig arkitektur. Den är vacker i sina rena linjer och stora vita ytor, men jag tycker mig också alltid ana den där missriktade renhetsivern och nådelösheten där bakom, säger han.
Westö har också försökt skriva in det som han kallar den "osunda biten av det finlandssvenska kulturella arvet" i undertexten i sina romaner.
– Det finns hos till exempel Cedi Lilliehjelm och hans otäcka agerande i Där vi en gång gått och i små nyanser i replikerna hos ett par av bifigurerna i Hägring 38, berättar han.
Westö blev en gång tillfrågad om han ville skriva en finlandssvensk företagshistorik men tackade nej på grund av det arkivmaterial han skulle ha jobbat med.
– Jag skakade på huvudet när jag såg de patinerade svartvita bilderna på 1920- och 1930-talens styrelsemedlemmar. Det var för mig omöjligt att bortse från den bakgrund och historia som jag visste att några av männen hade ultrahöger, total oförsonlighet efter inbördeskriget, deltagande i straffbataljoner och arkebuseringar ... jag lämnade tillbaka böckerna och sa att jag var fel person att skriva historiken, berättar han.
En annan författare som stött på 20- och 30-talets rashygieniska idéer i sin romanforskning är Johanna Holmström. Hon jobbar för tillfället med en bok om mentalvårdens historia i Finland, och har följt debatten i tidningarna från den tiden.
– Att det var många finlandssvenskar representerade handlade om tiden. Det var läkare som drev frågan om tvångssteriliseringar och de var ofta svenskspråkiga, speciellt i huvudstadsregionen. Men senare blev rörelsen mera finskspråkig, säger hon.
Holmström har också reagerat på att det oftare var kvinnor som drabbades av tvångssteriliseringar än män.
– Man tycker ju att det hade varit enklare att sterilisera män, men när man tittar på statistiken är majoriteten som utsattes kvinnor, säger hon.
Hur ska vi i dag förhålla oss till den här biten av den kollektiva finlandssvenska historien? Fördömande? Historiskt objektivt?
Kjell Westö säger att båda inställningarna behövs.
– Det är självklart att man alltid måste sätta historien i perspektiv och ge proportioner. Det är intellektuellt otillfredsställande att bara beskärma sig över "hur hemska tankar människor hade förr". Samtidigt så är jag, just när det gäller rastänkande, eugenik, etcetera, en person som reagerar känslomässigt, jag mår faktiskt illa.
Ger det inte också en speciell klump i magen då man inser att det i konstruktionen av hela det finlandssvenska identiteten fanns så här mörka element?
– Ja, det gör det, men samtidigt är det naturligtvis inte hela sanningen om vårt identitetsbygge. Man ska också komma ihåg att det finns starka traditioner av liberalism i vår kulturtradition, med företrädare som till exempel Hans Ruin den äldre, som satt i Heidelberg i april 1933, bara en månad efter nazisternas maktövertagande, och glasklart såg att det handlade om barbari. Eller tidskriften Garm, där Tove Jansson vågade teckna nidporträtt av diktatorer och mörkermän mitt under brinnande världskrig. Men visst har jag många gånger stannat när jag suttit och läst på arkiv och bara deppat. Det här är deprimerande saker, och det är en klen tröst att det förekom liknande strömningar över hela Europa under samma period, säger Westö.
Det viktiga är ändå att det förflutna ventileras öppet, menar han.
– Vi måste möta det onda som hänt. Om man försöker blunda och förneka det som är en historisk sanning vårt eget inbördeskrig är ett exempel så gott som något så ökar risken för att något liknande händer i framtiden. Det handlar om ett slags mental renhållning. Det är sig själv man ser i ögonen. Det gör ont och man känner sig illa till mods, men det kan också föra med sig ett slags kollektiv besinning.