När Maria och Uno blev folktyper

Kanske ska man börja den här texten lördagen den 11 januari 1913. Den morgonen kunde Hufvudstadsbladets läsare ta del av en uppmaning i en trespaltig, osignerad artikel. Skribenten tipsade "Helsingfors bildade allmänhet" om att inte försumma tillfället att skaffa sig kunskap i en av "vår tids mest aktuella frågor", eftersom den hade den "allra största sociala betydelse".

Vilken var denna fråga?

Rubriken är svår att missförstå: "Rashygien en samhällsplikt".

Det var den svenska psykiatern och neurologen Herman Lundborg som skulle besöka Helsingfors för att föreläsa. Enligt skribenten borde föreläsningarna intressera alla som var intresserade av sitt eget kulturarvs fortbestånd, eftersom det "är ett obestridligt faktum att degenerationen allt mera griper omkring sig bland de nu lefvande kulturfolken."

År 1913 var Herman Lundborg fortfarande inte känd som chef för Statens institut för rasbiologi i Uppsala, vilket han skulle bli knappt tio år senare. Men hans artiklar och föreläsningar om rashygien hade väckt intresse i Finland särskilt hos en av våra internationellt inriktade vetenskapsmän, Harry Federley. Federley var docent vid Helsingfors universitet, och det var sannolikt också han som skrivit artikeln där Hufvudstadsbladets läsare får veta att Lundborg gjort sig ett namn i den rashygieniska litteraturen genom sina "särdeles omfattande och framstående" släktbiologiska undersökningar.

För att förstå den speciella lockelsen som rashygienen utövade på en del av det finlandssvenska borgerskapet i början av 1910-talet måste man komma ihåg att Finland hade infört allmän rösträtt och enkammarlantdag 1906. Den svenskspråkiga befolkningen hade sett sitt inflytande decimeras, när man övergett den fyrklövermodell där bönderna, prästerna, adeln och borgerskapet utgjorde lagstiftarna.

Dessutom varnade rasbiologer och forskare i Europa – bland annat Lundborg – för att de högre skikten i samhället var särskilt ömtåliga: nativiteten sjönk bland de välbeställda, och som en följd spred sig den så kallade degenerationen i samhället. Speciellt alkoholism och kriminella böjelser ansågs gå i arv.

Rasbiologin erbjöd ett svar på detta: dels genom den negativa rashygienen, där man till exempel steriliserade människor som ansågs olämpliga att föröka sig, dels genom den positiva rashygienen, där man uppmuntrade människor med bra så kallad "groddplasma" att skaffa många barn.

På 20-talet var det ännu möjligt att läsa till exempel följande i den finlandssvenska tidskriften Nya Argus:

"Den allmänna, lika och direkta rösträtten innebär ur rasbiologisk synpunkt en fara för samhället".

Skribenten? Harry Federley. Han skulle bli en av våra mest notoriska rashygieniker, och en av grundarna bakom samfundet Folkhälsan.

Federley var ursprungligen zoolog, född i Viborg i en finlandssvensk tjänstemannafamilj.

Han studerade fjärilar i Jena under den tyska zoologen Ludwig Plate och kom där för första gången i kontakt med europeisk rashygien och genetik. Han var bland annat närvarande på en internationell konferens om rashygien i Dresden i augusti 1911.
1913 gav han ut sin första skrift om rashygienen, Genetik och eugenik.

Det var inte konstigt att han snabbt etablerade kontakt med Herman Lundborg. I dag hör Uppsalas rasbiologiska institut till de mörkare kapitlen av Sveriges 1900-talshistoria. Där lät man bland annat undersöka 100 000 svenskar och gav ut gymnasieboken Svensk raskunskap.

Något liknande drömde Federley och likasinnade om i Helsingfors. Redan 1911 hade Svenska litteratursällskapet fått en donation för medicinsk forskning, och ur detta föddes en kommission, Florinska kommissionen, döpt efter Pehr Ulrik Florin, far till donatorn Jenny Florin.

I kommissionen satt en handfull betydande finlandssvenska läkare. Federley fungerade som sekreterare.

Bland de aktiva fanns också professorn Ossian Schaumann, som senare skulle bli Folkhälsans första ordförande.

Federley hade ett intensiv brevväxling med Lundborg, och Florinska komissionen bidrog med bilder till utställningen "Svenska folktyper", ett slags rashygienisk kampanjturné som ordnades i Sverige 1919 och som blivit ökänd för sina bilder av olika stereotyper som "Zigenare. Kriminell" och "Kriminell man. Svenskfinsk typ."

Florinska kommissionen skickade bilder till utställningen, men den finlandssvenska författaren Rolf Nordenstreng konstaterade senare i ett brev att de tagna bilderna av finlandssvenskar var "en skandal" eftersom de föreställde "mestadels övervägande finska".
 

Florinska kommissionen kom så småningom på idén att ordna en egen utställning om den finlandssvenska folkstammen. Men språkstridigheterna i Finland gjorde ämnet känsligt.

Man lyckades komma så långt att man hittade en fotograf, Jens Peter Mouritzen, som tog ett hundratal bilder av olika nationella "typer". Mouritzen ägde själv en fotoaffär, Adams fotografiska magasin i Viborg. På en resa i Västankvarn tog han bilder av eleverna vid lantmanna- och husmoderskolan och av en del "karaktäristiska allmogetyper från den närmare omnejden". Mouritzen reste också till en finlandssvensk sång- och musikfest i Helsingfors år 1920.

När jag börjar undersöka var bilderna finns i dag verkar dock ingen riktigt veta.

Markku Mattila på Tammerfors Universitet disputerade 1999 med en doktorsavhandling om rashygienens historia i Finland och märkte snabbt att det svenska Finland var överrepresenterat när det gällde rashygieniska tankegångar på 20-talet.

Jag frågar honom om hur utbredd disciplinen var i Svenskfinland. Handlade rashygienen om allmänt accepterade teorier, eller om några enskilda entusiaster?

– Det handlade om en liten grupp specialister, men de var inga dolda mörkermän. De som satt i Florinska kommissionen var alla respekterade vetenskapsmän på sin tid, de hade tjänster vid universitetet, säger Mattila.

Kommissionen inledde bland annat ett försök att kartlägga den finlandssvenska folkstammens matvanor. Under åren 1913-1916 gjordes kartläggningar av omkring 20 000 finlandssvenskar.

– Man tog också senare blodprover för att därigenom kunna undersöka om den svenska stammen i Finland gick att känna igen genom dess blodgrupp. Men det visade sig att det inte gick, man hittade ingenting som utmärkte finlandssvenskar, säger Mattila.

Rashygienen tjänade lite olika syften för olika språkgrupper. I Sverige handlade det om att identifiera svensken med en nordisk idealtyp. Finlandssvenskarna ville bevisa att man tillhörde en germansk släkt, för att kunna särskilja sig från finnarna. Den finskspråkiga rashygienerna i sin tur ville gärna bevisa att finnar inte härstammade från mongoler. Den finska rasbiologin fick sitt uppsving senare, på 1940-talet, då det till och med fanns tankar om att starta ett rasbiologiskt institut vid Helsingfors universitet. Idén framfördes till Finlands vetenskapsakademi år 1942, men Tysklands förluster i kriget gjorde att planerna lades på is och glömdes bort.

Runt inbördeskriget bidrog den språkliga och sociala friktionen starkt till diskussionen. Till exempel skrev Robert Ehrström i Nya Argus 1918 under rubriken "Biologi och jämlikhet" om hur franska revolutionens idéer om jämlikhet och broderskap saknade vetenskaplig grund eftersom biologin i sig inte var jämlik.

Logiken är rörande gymnasial: "Väljandet är resultatet av en psykisk akt. Om en gång den psykiska kapaciteten hos de enskilda är avsevärt olika, så måste det innebära en otvivelaktig orättvisa, att de psykiskt undermåliga och medelmåttiga äro likställda med de psykiskt överlägsna vid utövandet av rösträtten".

Att det var inbördeskrig i Finland samtidigt illustreras utmärkt av att Nya Argus i samma nummer publicerade Bertel Gripenbergs djupt krigsromantiska "Krigarsång":

"Nu, läskarl, kasta bort din bok
och skrivare, din penna!
Den man som nu är rask och klok
gå ut att slå och bränna."

Harry Federley tog upp facklan efter Ehrström och vidareutvecklade tankarna i texten "Demokratiska idéer i biologisk belysning". Federley försökte med all makt slå ner den tidens demokratiska och socialistiska idéer med rasbiologiska argument. "Idealet vore att låta de socialt värdefullaste individerna, de i biologiskt avseende välborna, utöva det största inflytandet vid lagstiftningen och förvaltningen".

Hur man skulle avgöra vilka som var mest "socialt värdefulla" erkände Federley visserligen att var svårt, men enligt honom var en "snävt begränsad röstskala" gjord enligt inkomst bättre än allmän rösträtt. Det var ju ändå klart att förmögenhet krävde "goda karaktärsegenskaper.  Visserligen fanns det skrupelfria affärsmän, konstaterade Federley,
"men sådana på mindre hedervärt sätt tillkomna rikedomar spolieras mycket ofta redan i andra eller tredje led".

Markku Mattila säger att just den här invändningen inte är en slump.

– Resonemanget ska läsas med kriget som bakgrund. Det förekom en del skumraskaffärer. Själv hade Federley anslutit sig till en "god" affärstradition och gift sig med Gustav och Bertha Pauligs dotter, påpekar Mattila.

Men rasbiologerna fick också mothugg.

Till exempel skrev pseudonymen "Skeptikern" i Nya Argus redan 1913, ungefär vid tiden för Lundborgs föreläsning:

"Vi leva i rashygienens, eugenikens, tecken. Utländska och inhemska föreläsare och broschyrförfattare tävla i att utmåla degenerationens fruktansvärda framsteg och att ställa i utsikt den vita kulturrasens snara undergång. Ur filosofisk synpunkt är detta perspektiv kanske icke så ohyggligt som mången rasstolt vit man väl anser det vara. En gång stundar ju ändå den dag, då all eugenik till trots hela detta jordklot med allt det 'groddplasma' det bär på hemfaller åt död och förgängelse, och om en vit, en gul eller en svart individ blir den sista, som blickar mot dagens ljus, kan vara tämligen likgiltigt".

Dessutom såg "Skeptikern" med imponerande klarsynthet de politiska farorna med rashygienen:

"Ej sällan framskymta redan tendenser att giva eugeniken en politisk syftning och att låta rashygienen bliva ett nytt vapen i rashatets och nationalismens rustkammare."

Enligt Markku Mattila torde "Skeptikern" ha varit Uno Lindelöf, docent i germansk filologi på Helsingfors universitet och bror till matematikern Ernst Lindelöf, som själv satt i Florinska kommissionen.

När man läser texterna i Nya Argus kan man få intrycket att rasbiologin var en företeelse som lockade framför allt dem som låg långt till höger. I dag förknippas eugeniken oftast med Nazityskland, men på senare tid har man också lyft fram rashygienens koppling till den socialdemokratiska Folkhemstanken i Sverige på 30-talet.

– Rashygienen är en intressant disciplin eftersom den fann anhängare både hos vänstern och borgerskapet, hos patriarkatet och bland radikala feminister, säger Mattila.

Paret Alva och Gunnar Myrdal skrev till exempel i boken Kris i befolkningsfrågan (1934) om tvångsterilisering som en metod för att förebygga social misär, men konstaterade samtidigt att ärftlighetsforskningen fortfarande behövde utvecklas.
Steriliseringslagstiftningar infördes i Finland och Sverige (med undantag för Åland) på trettiotalet. I Finland godkändes steriliseringslagen 1935 med stor majoritet. Mellan 1935 och 1970 steriliserades mer än 7 500 människor i Finland av rashygieniska orsaker.

Folkhälsan grundades år 1921. Ossian Schaumann var samfundets första ordförande och Harry Federley var ständig sekreterare.

Allt var inte mörker: Folkhälsan utbildade hälsosystrar, arbetade förebyggande mot tuberkulos, och upplyste befolkningen om allmänna hygieniska frågor.

Till Folkhälsans arkiv släpptes Markku Mattila inte in när han skulle skriva sin doktorsavhandling.

– Det är tjugo år sedan och jag fick aldrig veta varför jag inte fick tillgång till materialet. Jag var trots allt licentiat från Tammerfors Universitet så jag borde ha haft kredibilitet, säger han.

Därför har Mattila inte heller läst Florinska kommissionens interna kommunikation.

– Jag vet ju inte heller om den finns på Folkhälsan. Mycket har förändrats på tjugo år, så det kan hända att man skulle ha en annan inställning i dag, säger han.

Det har man uppenbarligen. När jag ringer till Folkhälsan i januari 2015 säger vd Stefan Mutanen att man känner till Folkhälsans bakgrund i Florinska kommissionen och att man inte tiger om Folkhälsans historia.

– Kanske har man tidigare försökt undvika de här ämnena men jag tror inte att det är en bra, det är länge sedan, och tiderna var annorlunda, säger han.

De flesta förknippar i dag Folkhälsan med allt från familjerådgivning till barnsim och seniorverksamhet. Sedan länge finns också ett genetiskt forskningsinstitut där man försöker identifiera gener som orsakar ärftliga sjukdomar eller så kallade folksjukdomar.

Tyvärr kommer vi inte heller åt arkivet nu, eftersom det ligger nerpackat i ett magasin på grund av den pågående renoveringen på Topeliusgatan. Dessutom har Folkhälsans arkiv aldrig inventerats ordentligt, och därför vet ingen riktigt vad som finns där, medger Mutanen.

– Tanken är att vi ska flytta tillbaka arkivet bit för bit efter renoveringen och göra en ordentlig genomgång. Vår förra kampanjchef Margaretha Wildtgrube är den som kan samfundets historia bäst, du kunde pröva med henne, föreslår han.

Jag ringer Wildtgrube, som länge höll i bland annat Lucia-kampanjen på Folkhälsan. Numera är hon pensionerad. Hon minns faktiskt en del glasnegativ, som kunde vara fotografierna som Florinska kommissionen lät ta.

– Men om jag minns rätt lämnades de över till Svenska litteratursällskapet, eftersom man inte visste vad man skulle göra med dem, säger hon.

Enligt Wildtgrube var det uppenbart att Folkhälsan delvis bär på ett arv med rashygieniska förtecken.

Till exempel hade Ossian Schaumann klara tankar om att finlandssvenskar borde vara noga med vem de gifte sig med, att man skulle undvika dåliga gener och liknande, säger hon.

Ett sätt att stärka den finlandssvenska folkstammen var till exempel att premiera finlandssvenska kvinnor att skaffa många barn. Florinska kommissionen och senare Folkhälsan ordnade en tävling där kvinnor med upp till fyra friska barn i 4–14-årsåldern fick diplom eller i vissa fall till och med pengar. Så ansåg man sig kunna stärka den finlandssvenska genpoolen. Här hade Marthaförbundet en viktig roll som samarbetspartner.

– Ossian Schaumann författade en skrift som hette "Vår hustavla", med olika regler. Bland annat att man inte skulle bo i städer. Och den slutar med raden "Endast goda svenskar får finnas bland oss", säger Wildtgrube.

På Svenska litteratursällskapet hittar jag ett material som först verkar lovande. Det finns i Folkkulturarkivets samlingar, och innehåller sammanlagt 94 bilder av Folkhälsans verksamhet från Grankulla, Replot, Vasa, Sibbo och Närpes. Kan det vara Jens Peter Mouritzens bilder?

Arkivet inlämnades 1990 och bilderna är tagna mellan 1910 och 1925, alltså under den tid då Florinska kommissionen var verksam.

Problemet är att också Svenska litteratursällskapets arkiv renoveras just nu, och öppnar igen först i april. Läget verkar hopplöst, men efter att jag ber Marika Rosenström på Folkkulturarkivet vid SLS söka på fotografen "Jens Peter Mouritzen" blir det napp.
Jag får ett mejl från Rosenström:

"Mouritzen står som en av arkivbildarna för samlingen SLS 896, Folktyper. Samlingen består av 173 foton (porträtt av män och kvinnor från olika delar av Svenskfinland) som M. tagit sommaren 1920 vid musikfesten i Helsingfors."

Samlingen ligger nerpackad, men en fredag i mitten av februari får vi chansen att komma och titta på mappen vid SLS tillfälliga adress på Mannerheimvägen.

Bilderna har aldrig varit offentliga, åtminstone inte sedan 1920-talet. Inte heller Markku Mattila har sett dem.

Marika Rosenström öppnar dörren och ber om ursäkt för stöket. Renoveringen gör att allt är lite tillfälligt just nu. Mappen ligger på bordet i ett stort mötesrum och ser inte särskilt märkvärdig ut, men när vi öppnar den ligger allt där: en förklarande text om när bilderna donerats, och ett hundratal pappersbilder uppklistrade på kartong i storleken A4. Det visar sig att bilderna hittats i början av 1990-talet på Folkhälsans vindstrappa tillsammans med annat material som tillhört Harry Federley. I mappen finns också en kopia av en artikel som Federley skrev för tidskriften Veckans Krönika i november 1921, ett drygt år efter att fotografierna tagits.

Här berättar Federley om hur den svenska utställningen 1919 väckt en förhoppning om att även Florinska kommissionen skulle komma i besittning av folktypsbilder och att man därför ordnat en fototävling.

"Tyvärr blev deltagandet rätt lamt", konstaterar Federley, och skyller på de allmänna konjunkturerna och den dyra fotograferingskonsten. Ändå lyckas man dela ut två pris: till överste Timirajasew, "för 12 i profil och en face tagna folktyper, de flesta från Nyland", och till Ivar Bengts från Närpes, "för en kollektion österbottniska allmogetyper".

Tävlingen resulterade också i att fotografen J.P. Mouritzen engagerades.

De bilder som finns i Svenska litteratursällskapets samling är från sång- och musikfesten i Helsingfors 1920.

För varje person som porträtterats finns två bilder, en i profil och en där personen ser rakt in i kameran. Här finns också en förteckning över de porträtterades namn och hemort, ofta också föräldrarnas namn och i vissa fall hår- och ögonfärg. Många bekanta finlandssvenska släktnamn dyker upp: Mattson, Nyman, Söderström, Lönnfors, Lillqvist, Slotte, Ivars, Kankkonen, Höglund, Fagerudd, Fagerholm, Nordman ...

"Vid valet av typerna följdes den princip, att den fotograferades båda föräldrar skulle vara svenska", skriver Federley. "Härigenom uteslötos åtminstone blandtyper i första generation. Att i tidigare släktled dock finskt inslag förekommit, är ju därför ej uteslutet, och troligt är att så varit fallet i många av de släkter, vilka de fotograferade tillhöra. Ty långskallar förekomma vid sidan av kortskallar, ögonfärgen växlar från blått till brunt, liksom ock hårfärgen visar alla schatteringar från lingult till mörkbrunt."

Federley konstaterar ytterligare att "särskilt i Österbotten tyckas blandtyper vara allmänna", men eftersom språkgränsen på den här tiden är knivskarp måste blandningen "alltså ha skett under långt tillbakaliggande tider".

Åland är särskilt intressant, eftersom man där "genom sitt isolerade läge kunnat bibehålla sig renast".

Federley går vidare och diskuterar hur en viss blandning faktiskt kan vara samhället till nytta. "Liksom kroppens olika organ måste vara differentierade i olika riktningar för att kunna fullgöra de på dem ankomna funktionerna, så har även samhället behov av individer med olikartad läggning för att de skola ägna sig att var på sin post fylla sin uppgift."

Men, skriver han, "uppblandas en högre stående ras med en lägre, så kan resultatet bliva av ondo för vardera. Så påstås det, att mulatten ej äger samma psykiska förutsättningar för en kulturell utveckling som den rena vita rasen och att han samtidigt förlorat en del av den svarta rasens fysiska företräden. Förmodligen saknas här den harmoni mellan de olika arvanlagen, som utmärka de så vitt skilda raserna."

Federleys utställning blev aldrig av, och det närmaste man kom var alltså artikeln från 1921.

Jag tittar på bilderna och undrar om det kan finnas egna släktingar bland de fotograferade. I mappen finns många personer från Sydösterbotten, där den svenska delen av min egen släkt kommer från. Maria Hummelgård, tydligen född på 1800-talet, kommer från Lappfjärd, liksom Uno Storås, som är lite yngre.

På bilden har Maria Hummelgård mörk fläta och folkdräkt, medan Uno Storås har ljust nyklippt hår. När jag frågar en släktforskare i Sydösterbotten om namnen dyker upp någonstans hittar vi ingen ytterligare information. I Federleys artikel har både Maria Hummelgård och Uno Storås anonymiserats, i stället står bara "Svensk kvinna från Lappfjärd" och "Svensk allmogetyp från Lappfjärd".

Allt i vetenskapens namn.