Anni väntar med beslutet
Anni Hautala, 32, väntade i tio år innan hon bestämde sig för att låta kontrollera om hon bär samma defekta bröstcancergen som sin mamma eller inte.
Det var när Anni Hautalas moster insjuknade i cancer i bukspottskörteln för tolv år sedan som det kröp fram att mostern även har en genmutation som ökar risken för bröstcancer i unga år.
Det fanns alltså ärftlig bröstcancer i släkten.
– Då var jag tjugo år och blev precis som min mamma tillfrågad ifall jag var intresserad av att veta om jag också har riskgenen.
Hautalas mamma tog testet och genfelet dokumenterades, men Hautala själv ville inte veta. Inte än.
– Jag visste ju att risken för bröstcancer skjuter i höjden på det här viset efter trettio, säger hon och låter fingret göra en brant kurva upp mot taket.
För ett år sedan bestämde hon sig alltså för att äntligen begära testet. Svaret överraskade inte.
Svårt att bestämma
Hautala är studiovärd på radiokanalen Suomipop och har varit öppen om bröstcancerfrågan. Hon har inte velat göra någon hemlighet av att hon funderat på en eventuell operation för att ta bort bröstvävnaden. Ändå är frågan långt ifrån okomplicerad.
– För ett tag sedan var jag övertygad om att jag ska låta göra operationen, men nu har jag kanske tänkt om igen. Min åsikt varierar. Det här är ett beslut man inte fattar utan att tänka efter. Och visst är jag rädd. Det är ett stort ingrepp och inget man lite provar på för att se hur det känns. När det är gjort är det gjort och omöjligt att ångra.
Efter det senaste besöket hos gynekologen klev Hautala ut med en uppmaning ringande i öronen.
– Läkaren sade att jag ska skaffa mig barn nu om jag fortfarande vill ha.
Den defekta genen ökar också risken för cancer i äggstockarna.
En släkting till Hautala sade krasst att det bara är att gå och bli av med äggstockarna så man slipper leva med rädsla och återkommande screeningar. Ingen läkare har försökt avråda från någondera operationen, närmast tvärtom.
Hautala bor med sin femåriga son. Vad en eventuell framtida partner kan anse om att hon låtit operera sig bryr hon sig inte om.
– Jag vill tro att en sådan person är en som mest tycker det är viktigt att jag hålls vid liv, säger hon.
Det är inte en försvunnen bröstvävnad i sig som får Hautalas tankar oroliga.
– Det var fint att kunna amma, men brösten har annars aldrig varit speciellt viktiga för mig och så kan man ju få silikonimplantat. Närmast handlar det om att jag funderar över den verkliga risken att insjukna. Min cancerrisk är teoretiskt mycket högre än andras, men tänk om jag låter ta bort brösten och slipper bröstcancern bara för att kanske snabbt dö av till exempel cancer i bukspottskörteln ... Ibland tänker jag på vilken hög risk jag har, ibland vill jag inte tro att cancern kommer att drabba just mig, säger hon.
Täta kontroller
Före sin 40-årsdag har Hautala tänkt att hon måste fatta beslutet.
– När man är sådan till personligheten att man alltid måste vara övertygad om att något är rätt till hundra procent är det här en svår sak att bestämma, säger hon.
Hon vill vänta med beslutet också av en annan orsak.
– Så att operationstekniken och behandlingarna ska hinna utvecklas så mycket som möjligt innan det blir min tur.
Undersökningar av olika slag går Hautala på två gånger om året. Hon kontrolleras med både mammografi, ultraljud och magnetundersökning.
– Och jag måste få berömma vårt sjukvårdssystem. Privat skulle jag aldrig ha råd med en operation. Tänk att våra skattepengar gör det möjligt att varje år gå på kontroller och att få en eventuell operation gjord inom den offentliga vården. Så väl har man det inte ställt i alla andra länder.