Döden – en ärad gäst?

I vårt moderna samhälle anser man att döden är ett misstag.

– Man accepterar inte att folk dör. Anhöriga stämmer sjukhus och åldringshem då deras gamla dör där i en ålder av 90 år! Döden är avritua­liserad och medikaliserad. Den är något man inte talar om och stökar undan så hastigt som möjligt, säger Bo Lönnqvist.

I sin bok Dödens ansikte. Tro och sed bland herre och folk (Skriptum) utgår han främst från det material som Folkkultursarkivet, där han då var arkivarie, samlade in 1966.

– Vi fick svar av 75 personer som skrev om hur man uppfattade döden och vilka ritualer som ingick i början av 1900-talet. Det frapperande var inte bara vad de skrev, utan hur de skrev, utan affekt, säger Bo Lönnqvist.

Förr uppfattades döden som en fortsättning av livet.

I till exempel det gamla bondesamhället var döden väldigt ritualiserad. Ännu i slutet av 1800-talet var den förknippad med tecken och varsel och redan förkristna kulturer associerade den med kosmos, världsalltet, som människan var en del av.

Bo Lönnqvist hänvisar till religionshistorikern Mircea Eliade som säger att livet förut levdes på två plan på samma gång, som en mänsklig existens och som en del av det övermänskliga livet, kosmos och gudarnas liv.

– I och med att religionens betydelse har minskat har den moderna människans liv blivit platt. Vi vårdar kroppen, för att göra den evig, men tar inte tar hand om själen. Alla vitala upplevelser, sexualitet, föda, arbete och lek har desakraliserats. Det andliga har förlorat betydelse.

Paradoxal process

Döden har alltid varit motsägelsefull. Å ena sidan är den slutgiltig, å andra lever minnet kvar. Förr sågs döden som en öppen värld, inte som nu, att allt är slut.

Bo Lönnqvist är förvånad över att man kunde ritualisera döden så mycket som man gjorde förr.

– I det gamla bondesamhället var döden kollektiv. Alla i närsamhället hjälpte till med begravningen, man hämtade förning till dödshuset, hade likvaka och stort kalas. Ritualerna gav folk trygghet, de visste hur de skulle bete sig.

– När någon dog slöts munnen och ögonen och man öppnade spjället så att själen lättare skulle kunna ta sig ut. När begravningen var över hölls gravöl i dagarna tre. Man festade sig tillbaka till livet.

I dag har begravningsbyråerna tagit över och sköter allt det praktiska kring döden.

Det var i samband med franska revolutionen, i slutet av 1700-talet, som döden blev förnuftets fiende. Man måste ha kontroll över allting och samtidigt flög mystiken sin kos.

– Man förnekade döden, samtidigt som man skapade en dödsdrift och det var hjältemodigt att dö. Samma tendens finns i islam och hjältedöden.

Rädslan för döden kom insmygande.

Bo Lönnqvist anser att man borde prata mera om döden. Ibland ringer folk till honom och undrar om han kan hålla ett föredrag.

– Jovisst, men när de hör om temat drar de sig förskräckt tillbaka. Jag tycker att det kunde vara en tröst att höra om gamla seder, men i synnerhet i pensionärsföreningar vill man förneka döden. De gånger man har tackat ja har det uppstått livliga diskussioner.

Bo Lönnqvists eget förhållande till döden har fördjupats i och med att han arbetat med de gamla historierna.

– Jag har blivit kosmisk och ser inte döden som hotfull, utan som en naturlig del av livet. Döden är varken onormal eller chockerande. Jag har småningom också insett hur viktigt det är att ritualisera vardagen. Man kan fira allt möjligt och det behöver inte vara så högtidligt. Varför inte fira att kaffepannsmössan fyller tio år. Ritualerna stärker vi-andan, ger minnen och ger oss ankaren i vardagen. Tack vare att jag skrev boken går jag stärkt ur livet.