Livet på landet är tufft men skönt
Det blir allt tystare i glesbygden. I synnerhet de unga flyttar bort om de kan. Undantag finns. Ragna-Lise Karlsson har blivit köpman, medan Benjamin Englund går i sina förfäders fotspår i Ekenäs yttre skärgård. En sak har de gemensamt: De vill bestämma själv.
Bybutiken i Bromarv är som bybutiker brukar vara, fullproppad med allt som kan behövas. I en glasbur bakom hyllorna sitter Ragna-Lise Karlsson och prissätter vårens frön. Bredvid sig har hon Birk, 4 månader, i en barnvagn. De två döttrarna Madicken 4 1/2 och Wendela 2 1/2 är på dagis mitt emot.
– Det ligger inte för mig att vara mammaledig. För mig räcker det bra med att vara hemma på veckosluten, säger Ragna-Lise Karlsson och tar upp den lille i famnen när han vaknar.
Trots att hon bara är 29 år har hon hunnit med mycket. Handlandet har hon i blodet. Hennes föräldrar har en handelsträdgård och i babysittern följde hon med dem på allehanda kurser. Redan som barn plockade hon jordgubbar och ärter och sålde dem och hyrde också ut familjens brädspel till sommargäster. Till sin konfirmation fick hon en kajak.
– Jag blev så förtjust i paddlandet att jag, med mina föräldrars hjälp, köpte fem kajaker till och började hyra ut dem.
Några år senare, som 18-åring, hade hon ett sommarkafé i Padva och skötte det ensam i fyra år.
Ut i världen
Men det var inte självklart att hon skulle stanna kvar i Bromarv.
– Först gick jag en tionde klass, främst för att den var inriktad på friluftsliv och jag måste fundera på vad jag skulle välja bort. Det fanns så mycket jag kunde ha valt.
Det blev tre år av turismstudier i Vasa på finska och två år i Kronoby där Ragna-Lise för sitt eget nöjes skull studerade till vildmarksguide.
– Och så var jag en sväng i Spanien på utbyte.
Hon jobbade ett år på en kajakuthyrning i Esbo och ett år som servitör på kafé Karl de mumma i Ekenäs, men då bodde hon hemma.
Sin man Christian Nordberg träffade hon när hon renoverade sitt kafé på Skatan och behövde lite hjälp.
– På den vägen är det.
Bestämmer själv
För drygt fem år sedan slog hon och hennes kompis Tanja Eriksson till och beslöt att ta över butiken i Bromarv, då de tidigare handelsmännen gav upp.
– Medan vi renoverade var jag gravid första gången och spydde i ett.
Men hon är glad över sitt beslut att ta över.
– Det goda med att vara egenföretagare är att jag får bestämma själv och kan göra vad jag vill. Men det är mera byråkrati än jag räknade med. Vår arbetsfördelning är sådan att jag sköter pappersarbetet, medan Tanja och de anställda ser till att varorna finns på hyllorna.
Ragna-Lise Karlsson längtar inte bort.
– Jag har varit ute och flugit. Nu är jag redo att vara här. I en liten by med 600 åretruntboende känner alla varandra och ställer upp för varann när det behövs. Vi har ett aktivt föreningsliv och jag är också med, som ordförande i föreningen Hembygdens väl och i FBK.
När det blir larm får Ragna-Lise lämna allt och åka i väg.
– Det finns modersmjölk i frysen om det behövs. Sällan brinner det, men första hjälpen kan man vara tvungen att ge.
Man kunde tycka att tiden för en företagande trebarnsmor tar slut här, men nej. Under sin semester i februari skall Ragna-Lise tillsammans med sin pappa bygga en trappa i huset hon bor i.
– Det är ett kaotiskt renoveringsprojekt som går framåt lite i taget. I höstas fick vi innetoalett, vilket var en fröjd och när vi för ett par år sedan fick varmvatten in kändes det lyxigt. Nu kan vi också ha diskmaskin. När man börjar primitivt förstår man att uppskatta bekvämligheten på ett annat sätt.
Ragna-Lise Karlsson har hittat sin plats och utmanar sig själv med nya projekt. Allt går in i varandra.
I fädrens spår
På en annan plats i Västnyland, den yttre skärgården utanför Ekenäs hittar vi Benjamin Englund på ett hemman på Espingskär. Det är fyra år sedan han beslöt att bo i skärgården året om.
– Jag hade tänkt att jag skulle fiska mera, men det kommer dåligt med fisk på vintern. Under soliga bleke sommardagar då siken går på grunda ställen kör armén fram och tillbaka i sina Jurmobåtar. De drar upp mycket sjö och smutsar ner näten, vilket innebär att fisken drar sig undan. Så det är varken skarven eller sälen, utan armén som förstör fångsten, säger Benjamin Englund.
På tal om säl sköt han nio sälar förra året.
– Jag tog köttet tillvara och lät garva skinnen. Köttet tillredde jag enligt recept ur en kokbok och det smakade otroligt gott. Idén är att inte koka köttet.
Han har också startat en jaktförening, men ännu inte fått licens, trots att det finns väldigt mycket hjortar i skärgården.
– Det finns folk som motarbetar det.
Benjamin Englund skulle gärna gallra lite bland hjortarna. Två somrar å rad har de hoppat över hans höga stängsel och med välbehag mumsat i sig hans vinrankor.
– Nu har jag höjt det till 270 cm, så det skall väl räcka.
Räknar inte timmarna
Benjamin har flera idéer än han hinner förverkliga.
Under vintern blir det mycket skogsarbete. Dessutom behöver sommargästerna hjälp med både renoveringar och små byggen.
I den gamla ladugården har han ett trettiotal höns och i höstas renoverade Benjamin sin farfars rökeri.
– Det blev bra. Jag rökte fyrtio kilo skinka, men det krävde att jag fyllde på ved varannan timme dygnet runt i sju dagar, så det var nog arbetsdrygt.
I sommar skall han röja en äng och anlägga en trädgård med fruktträd och bärbuskar. I fjol fick han en borrbrunn, men vatten in i huset har han inte dragit.
Vad gör han då om fem år?
– Ja säkert samma saker. Jag förblir nog här ute. Jag trivs med att det är så fritt och att jag själv kan bestämma vad jag gör och varför.
Är du gift?
– Knappast. Det är nog inte lätt att hitta någon som trivs här ute i novembermörkret och vinterstormarna.
Han kommer inte på något som är besvärligt.
– Nå kanske att det är lång väg till krogen.
Benjamin har ofta kompisar på besök.
– Visst tycker de att jag är lite konstig som valt ett sådant här liv, men jag har det i blodet. Pappa var sjöbevakare och släkten har bott härute i generationer.