Krigshästar från Ladoga får liv i Skåne
Skräckslagna efter att ha hamnat mitt i en eldstrid mellan finländska och sovjetiska trupper rusar hundratals hästar rakt ner i Ladoga. Där dör de av kyla. Sjuttio år senare väcks berättelsen om "ishästarna" till liv i en ateljé i Skåne.
Hänninge
Efter dagar av drabbningar med sovjetiska trupper vid Ladogas stränder sätter finländska sissitrupper eld på skogen. De sovjetiska soldaterna blir omringade och mejas ner och deras hästar flyr i panik. Undan elden, rakt ner i Ladoga.
I hundratal rusar hästarna ner i vattnet och blir stående där, tittande in mot stranden, mot striderna och mot elden, men vågar inte gå i land.
Det är december och kallt och under natten kommer en isande kall vind från norr och sveper över Ladoga. På nolltid lägger sig isen över sjön och hästarna fryser ihjäl, stående i vattnet.
- Ålder: 73 år
- Född: 1941 i Slovenien, men hans familj flydde kriget 1944.
- Uppvuxen: I Stockholm, där han bodde i 63 år.
- Bor: I hus från 1600-talet i Hänninge, Skåne.
- Yrke: Konstnär. Tidigare har han jobbat som journalist och illustratör bland annat för Expressen, Svenska Dagbladet och New York Times. Andre Prah har bland annat rapporterat från Bader Meinhof-rättegången i Tyskland.
- Utbildning: På konstfack. Sin bana som illustratör på Expressen inledde han då Solzjenitsyn fick Nobelpriset 1970. Då fanns det bara fanns ett enda foto på pristagaren som figurerade överallt. Prah tecknade en bild, gick upp till Expressens chefredaktör Bo Strömstedt med teckningen och fick nytt jobb på stående fot.
- Kuriosa: Andre Prah är mycket modeintresserad och har också skrivit om mode som journalist.
När det blir ljust på morgonen möts soldaterna av en makaber syn. Tusen hästar är fastfrusna i isen, alla döda. Bara huvudena syns över ytan.
Så här beskriver italienske författaren och krigskorrespondenten Curzio Malaparte en krigsscen från striderna mellan Finland och Sovjetunionen under Vinterkriget. Historien finns med i hans bok Kaputt från 1944.
För fyra år sedan kom Kaputt ut i en nyöversättning till svenska och det var när boken recenserades i Dagens Nyheter som det spratt till i konstnären André Prah. Han såg han framför sig bilden av tusen fastfrusna, döda hästar i Ladoga, "ishästar" mitt i krigets inferno, en bild som inte släppte.
Andre Prah gick genast och köpte boken och läste kapitlet med ishästarna. Efter det var han fast.
– Jag sa till mig själv: Andre nu vet du vad du ska göra resten av livet, du ska tolka den här fantastiska historien.
Rötter blir hästar
I fyra år har Andre Prahs tid gått åt till att återskapa ishästarna. Han gör dem av trä, ett speciellt virke som han hittar längs stränderna på Österlen i östra Skåne. Det är förvridna trästycken, rötter, stammar och grenar, som pinats och slipats av sol, hav och sand och vind.
Andre Prah hade gått och sneglat med sina konstnärsögon på träbitarna redan länge, men det var först efter uppenbarelsen med hästarna som han visste vad han skulle göra med dem.
– Jag hade sett träden, men jag hade inte sett dem i ett sammanhang.
Resultatet av hans idoga arbete, upp till tio timmar varje dag, står nu överallt i hans ateljé på hans 1600-tals gård i Hänninge i Skåne. De snirklade träbitarna har förvandlats till döda, frusna hästar, liggande, stående, med uttrycksfulla, sorgsna och ibland skräckslagna uttryck.
Eller som Andre Prah själv beskriver det: hästarna viker sig för sitt öde då iskylan från Murmansk drar in.
– Så ödmjukt de har böjt sina nackar för ödet. En del står fortfarande i något slags dödsskri. En del har helt tappat gnistan.
Allt detta har Andre Prah väckt till liv. Liksom sissisoldaterna som enligt Malapartes beskrivning dagen efter iskylan går ner till de döda hästarna och sätter sig på dem. Någon spelar dragspel sittande på en häst, någon bara sitter där med sitt gevär.
– Oskyldiga djur som drivs i ett vansinne och står och fryser ihjäl. Vist är det men fantastiskt. Det finns faktiskt de som stått ute i ateljén och gråtit, säger Andre Prah.
Över 400 hästar
Andre Prahs ishästar har alla sitt eget specifika uttryck. Alla är de individer som konstnären själv har en personlig relation med.
– Det händer att jag pratar med dem. De har ju sina namn. Jag har 400 namn åt dem, Alexis, Michail, Boris, räknar Prah upp.
Under åren har det blivit cirka 420 hästar, så många att lagren börjar vara fyllda. Det som inte får plats i ateljén ligger på övervåningen, eller utomhus. "B-laget", som Prah själv säger.
– Och så har några rymt till grannen, säger Andre Prah och pekar mot grannens stall, som också får fungera som lager.
Varför, frågar jag. Varför vill någon tillverka hundratals hästar i trä utifrån en berättelse i en bok om Andra världskriget?
– Jag är ju barn av Andra världskriget. Min pappa blev tvingad in i tyska armén som pansarofficer och vi flydde till Sverige 1944.
Och så är det själva berättelsen, så fantastisk och fascinerande, men samtidigt så sorglig.
Dessutom är Andre Prah hyperintresserad av Andra världskriget. Vid sidan av sitt konstnärskap är han specialist på kriget.
Ishästarna är inte det enda han gjort med anspelning på kriget. På väggen i hemmet hänger också en skulptur i metalltråd av Raoul Wallenberg och kände judiske läkaren och pedagogen Janusz Korczak.
Annars är Andre Prah mest känd sin illustratör. I flera år var han tecknare för bland annat Expressen.
– Titta här, säger han och visar fram en bok med en massa teckningar.
Det är en bok med hans illustrationer från åren på Expressen och New York Times och i samlingen hittar vi bland annat Jörn Donner samt Märta och Henrik Tikkanen.
För tio år sedan lämnade Andre Prah tecknandet för att satsa på skulpturer. I samma veva köpte han hus i Skåne.
Drömmer om Finland
Hittills har hans ishästar uppmärksammats mest i svenska medier och i ett par utländska. Men i Finland är han okänd, trots att själen i berättelsen om ishästarna är finsk. Han har varit i kontakt med finländska konstvänner, också finlandssvenska, men mötts av tystnad.
Nästa höst kommer han att ställa ut alla sina hästar i en konstsal i Tyskland, men det är inte Tyskland som är hans stora mål.
– Av alla drömmar så är det Finland som är den stora drömmen.
Finländarna känner så starkt för sina krig, det är de som borde få se hästarna, säger Prah entusiastiskt.
– Att ställa ut dem alla 400 i en konsthall. Jag lovar att det skulle bli jättesuccé.
Hur många hästar ska det bli?
– Det finns inget slut. Jag menar inte att jag ska göra tusen hästar, det är inte tusen som är det viktiga, men jag ska hålla på tills jag inte hittar en vedstubbe till.
...
"Hästdöden är en saga"
Sanning eller myt? Historien om de tusen hästarna som ska ha dött i Ladoga är fascinerande, så fascinerande att till och med en poddradio i USA har gjort program om dem och konstnären Andre Prah.
Men bland finländska historiker är berättelsen okänd. HBL ringer till flera historiker, också till Försvarshögskolans krigshistoriska institution, utan att få napp. En del känner till Curzio Malaparte, som skrev om "ishästarna" i sin bok Kaputt, men ingen känner till historien om hästarna.
Historikern Pirkko Kanervo är dock ett undantag. Hon kan berättelsen och hon säger att den ska ses som saga snarare än sanning.
– Curzio Malaparte var känd för att blanda fiktion med fakta, säger Kanervo, som 2007 doktorerade med avhandlingen Italia ja Suomen talvisota (Italien och Finlands vinterkrig).
Däremot stämmer det att Malaparte var i Finland under vinterkriget. Han var italienare och krigskorrespondent för tidningen Corriere della sera.
I förordet till den finska översättningen av Kaputt (1964) skriver författaren Matti Kurjensaari hur han träffade Malaparte på 40-talet och då frågade denne varför han skrivit om hundratals hästar vid Ladoga när det i verkligheten rörde sig om en eller två, och ingen riktigt vet hur de hamnade i vattnet. Malaparte såg förundrad ut enligt Kurjensaari, och svarade:
– Men jag är ju en fri författare, jag är inte beroende av en enkel sanning.