Livet börjar om i Ruukki
Homs – Amman – Istanbul – Helsingfors – Uleåborg – Ruukki. Så ser rutten ut som Mohanad Baleesh, Raneem Al Khouli och deras två små döttrar Remas och Marya tillryggalagt under de tre senaste åren. Nu börjar livet om från noll.
Avståndet från Ruukki till syriska Homs är inte längre än till spanska solkusten. Men i den kommunala hyrestvåan i Ruukki, en knapp timme söder om Uleåborg, känns Homs ungefär lika fjärran som en annan planet.
Tre år har det tagit Mohanad Baleesh, Raneem Al Khouli och deras två små döttrar Remas och Marya att tillryggalägga sträckan Homs – Ruukki, och att det var just i Ruukki resan skulle få sitt slut var det ingen som visste då den anträddes. Då Baleesh, Al Khouli och då bara femton dagar gamla Remas gav sig av den 27 september 2011 hade bomberna börjat falla över Homs, soldater knackade på dörrarna och den unga familjen hade inte kunnat gå ut och handla mat på en vecka.
Och värre skulle det bli. Men Baleesh och Al Khouli lyckades ta sig över gränsen med sin lilla baby, till den relativa tryggheten i Jordanien.
I Jordaniens huvudstad Amman väntade i stället andra svårigheter. Då HBL träffade familjen i Amman i mars 2014 bodde familjen, som hade fått tillökning och nu hade två små flickor, i ett källarrum med toalett. Att betala hyran och skaffa mat på bordet var ett dagligt bekymmer då flyktingarna i Jordanien inte har tillstånd att arbeta. Men ett sällsamt besked nådde dem i mars som skulle komma att ändra på allt: det gällde att infinna sig på intervju med finländska Migrationsverket för att eventuellt få en plats inom den finländska flyktingkvoten.
Mycket har hänt sedan dess. Värst var tiden av ovisshet, då Baleesh och Al Khouli i knappt tre månader väntade på besked om de skulle få åka eller inte.
– Ovissheten gör hela tillvaron osäker, man kan inte fatta några beslut, säger Baleesh.
– Väntan var fruktansvärd. Vi slutade nästan att sova, säger Al Khouli.
Pluggar finska
I radhustvåan i Ruukki sover de gott om nätterna, också barnen. Storstadens larm har ersatts av tystnad. På dagarna går Al Khouli och Baleesh en ettårig utbildning för att lära sig finska och andra basfärdigheter man behöver för att klara sig i det finländska samhället. Barnen går på dagis i ett gammalt trähus inte långt ifrån hemmet.
– Då vi hämtar dem på dagis brukar de vilja stanna kvar, berättar Baleesh för att illustrera hur bra barnen trivs och har anpassat sig.
Hemma i köket hänger klisterlappar med finska ord: "bord", "lampa", "tak", "dator", "förlåt", "sax", "det gör ingenting". På varje lapp finns två arabiska översättningar, en för vad ordet betyder och en för hur det uttalas. För Baleesh och Al Khouli som bara talar lite engelska är det inte bara orden som är nya utan också hela alfabetet är annorlunda.
– Vi sätter alltid upp nya ord vi lär oss här på skåpen. Det viktigaste av allt är att vi lär oss finska, sedan kommer andra saker. Utan språket kan man inte studera eller jobba, säger Baleesh.
Och de är ambitiösa. På frågan om vad de gör på sin lediga tid kommer svaret snabbt: det finns ingen ledig tid, de pluggar.
– Då jag är i köket har jag hela tiden lapparna med ord framför mig. Det är roligt att studera och få lära sig språket, säger Raneem.
Det är lätt att förstå. Al Khouli och Baleesh har fått vänta ett par månader på att påbörja sin utbildning, och studierna har äntligen gett livet riktning och styrfart. I framtiden hägrar studier, jobb och en möjlighet att själva kunna forma hur livet fortsätter.
Oron för rasism har inte besannats
Följaktligen är det en motiverad skara nya invånare som samlats i en av de gamla bruksbyggnaderna tidigare på dagen. Tio ödessystrar och -bröder studerar finskans mysterier fyra dagar i veckan, från nio till tre. Den femte dagen består av distansstudier.
Den här dagen är det människan som gäller.
– Var är handen? frågar läraren Marjo Alamäki, och alla räcker upp handen och upprepar ordet.
Det visar sig att de flesta redan är på det klara med allt från tår till armbågar.
– Visst är de motiverade. Men det är ganska tungt, så mycket nytt att lära sig, säger Alamäki.
Hemma i köket ställer Al Khouli och Baleesh fram omelett, paté, bröd, tomat och paprikaröra med olivolja. Vissa livsmedel går inte att få tag på i Ruukki, så en gång i veckan åker familjen till Uleåborg och handlar.
– Aubergine och turkisk yoghurt till exempel. Den finska matkulturen har vi ännu inte bekantat oss med, säger Mohanad.
Om det kalla klimatet ibland kan kännas svårt tycker Al Khouli och Baleesh att Finland i övrigt överträffar förväntningarna. Det som Baleesh och Al Khouli var mest oroliga för inför ankomsten var att de inte skulle bli väl sedda, att rasismen skulle vara ett problem. Det var budskapet på nätet då de läste på inför resan.
– Men verkligheten är mycket bättre. Vi har inte stött på någon rasism och kontakten med myndigheterna har fungerat jättebra, säger Baleesh.
– Folk har tyckt om att hjälpa, känns det som, säger Al Khouli.
Farmaceut och konditor
Då beskedet om att familjen får åka till Finland kom kollade Al Khouli och Baleesh genast upp Finland och Uleåborg på nätet.
– Vi funderade på hur det skulle vara att leva här. Vi tänkte att vi får lov att börja om helt från noll, säger Baleesh.
Om ankomsten den andra september var nollpunkten är familjen nu åtminstone några steg på plus. När de lärt sig finska hoppas Al Khouli på att kunna utbilda sig till farmaceut, och Baleesh på att han får jobb inom sin egen bransch. Han är kock men specialiserad på syriska bakverk.
– För att kunna laga dem behöver jag en speciell ugn, som jag skulle vilja bygga själv. Därför skulle jag vilja studera och lära mig hur man svetsar.
Al Khouli och Baleesh är vana vid livet i stora städer, men säger att de gillar lugnet i lilla Ruukki. Al Khouli hoppas ändå på att kunna flytta till Uleåborg en dag.
– Kan du föreställa dig att bo i Finland för alltid? frågar Al Khouli av Baleesh.
– Ja absolut. Inshallah. Om Gud vill.