Kärlek vid första ögonkastet

Det var julafton och året var 1978 när det smällde i brevinkastet på Anita Cederbergs dörr i bostaden i Tölö i Helsingfors. På brevet som låg på dörrmattan stod en inte alldeles vänlig hälsning om att hon fått en julklapp, som visade sig vara en papplåda som ställts utanför dörren. Anita öppnade lådan och där satt en liten katt som förundrat stirrade på henne.

Det ska ju sägas att Anita, som aldrig haft en katt, blev rätt förvånad. Och hon blev nog lite upprörd också, för brevet som följde med katten var från en besvärlig grannkvinna, som orsakat både Anita och and­ra grannar en hel del bekymmer med sina alltför många egna husdjur och sin väldigt bryska framtoning.

Nu hade grannkvinnan, som en hämndyttring, tvingat en av sina många kattungar på Anita.

Det var därför med en nypa fan anamma Anita lyfte in lådan, tittade ner på den lilla katten och konstaterade att de minsann tillsammans ska visa grannkvinnan att de klarar av det här.

– Han fick en filt under sig, en tidning att kissa på och så döpte jag honom till Muru. Jag visste ingenting om hur man ska sköta katter men han verkade trivas väldigt bra med mig, och jag trivdes väldigt bra med honom.

Den här julaftonen var början på mer än tretton roliga och omväxlande år tillsammans.

Lyckan varade fram till en dag på stugan då Muru hamnade i bråk med en annan katt. Det hela slutade med att Muru i samband med bråket fick en märklig smitta som snabbt tog kål på honom. Anitas sorg var häftig, och snabb.

– Nära stugan fanns ett lanthus, och där fanns kattungar. När jag såg Muru tvåan visste jag i första sekunden att det är min nya vän.

Den första Muru var svartvit, den andra Muru en randig herre med grå toner. Och om Muru ettan varit speciell så var Muru tvåan någonting alldeles exceptionellt – en lugn kattsjäl, som gärna lyssnade till Anitas alla livfulla berättelser om barndom och uppväxt i Helsingfors.

Under många gemensamma dagar och kvällar låg Muru tvåan där i mattes famn, och hörde om de disciplinära barnklubbsmetoderna hos överste von Scharnhorst och hans fru Thelma på Apollogatan i Tölö. Han hörde om hur vinterkrigets förs­ta bomber slog ner över Helsingfors precis när Anita sista år vid gymnasiet gick mot sitt slut. Han hörde om det tunga uppdraget som lotta som hon och mången annan ung kvinna utförde medan kriget rasade över landet. Han hörde om hur Anita slutligen flyttades till ett fältsjukhus för svårt sårade och om hur oerhört tungt det var att vårda alla dessa svårt sargade unga soldatmän. Han lärde sig också att matte, trots att det egna värvet kändes tungt, hade en insikt om att även om hennes värv var tungt så hade de unga soldaterna tvingats gå igenom ännu svårare saker.

Han hörde förstås också om hur matte efter lottauppdraget uppmanats att utbilda sig till läkare och att hon ryggat tillbaka för tanken eftersom det hade inneburit att man fångar en katt, tar livet av den och undersöker dess inälvor. Därför, fick han veta, ledde mattes utbildningsvägar i stället mot språk och ekonomi och vidare till en lång yrkeskarriär som translator vid KOP-banken.

Delade många äventyr
Några barn hade det aldrig blivit för Anitas del, men dagarna som pensionär löpte alldeles utmärkt med Muru tvåan som sällskap.

– Han var en så trevlig katt. Vi diskuterade allting, han sa ”kurr, kurr” och vi hade det så roligt tillsammans. Han åt med mig på sin egen plats vid matbordet, där han vackert satt med sin egen skål. Han sov utsträckt i min armhåla. Vi körde tillsammans omkring landet och delade många spännande äventyr. En gång hade vi kört långa vägar och var hungriga båda två så vi stannade vid en servicestation på vägen. Jag satt på en stol vid ett bord. Han satt på den andra stolen och plockade nätt i sig maten med tassen, bit för bit. Ingen klagade fast någon säkert funderade vad vi var för ett par.

Anita och Muru tvåan fick nästan tjugo innehållsrika år tillsammans.

Men så började katten bli allt tröttare, långsammare och magrare. När Anita i våras slutligen åkte till sin mångåriga veterinär kunde han bara konstatera faktum: Muru tvåan var helt enkelt gammal och hans ork började vara slut. Matte och katten åkte hem tillbaka, tillsammans.

Två veckor senare – i mars 2014 – vaknade Anita mitt i natten av att Muru skrek, och skrek. Morgonen därpå åkte de tillbaka till veterinären och det ska nog också kallas kärlek när Anita på en gång beslöt att hennes trofasta följeslagare sedan nästan tjugo år måste få gå bort, där och då.

– Veterinären sade att han beundrar mig för att jag kunde ta beslutet. Muru tvåan somnade in i min famn med nosen mot min hand.

Nätverket ställde upp
Väl hemma väntade tomheten och alla leksaker, varma kattplatser och matskålar som saknade sin användare.

I Anitas bekantskapskrets insåg man snabbt att den gamla vännen behöver en ny katt. När de sedan under senvåren tog kontakt med hittedjurshusen hade de redan gjort upp planer för hur logistiken kring den nya katten skulle skötas.

Runtom Anita fanns nätverket med kusindottern Satu, guddotter, granne och andra frivilliga som lovat att ställa upp. Det var också överenskommet om vart katten får flytta om Anita själv blir sjuk eller dör.

Men det som uteblev var stödet från socialservicen, som trots många samtalsförsök ställde sig på tvären med allehanda argument.

Anitas nätverk försökte påpeka att ingen hemvårdare behöver engagera sig mer än att man kan ta sig en titt i kattens vattenskål samtidigt som man ser till Anita, resten sköter frivilliga krafter och den privata hemvårdaren. Ingenting hjälpte. Svaret var ändå nej.

Anita och Satu var bedrövade och de blev inte gladare av att inte heller hittedjurshuset verkade tycka att det är någon bra idé att en så ålderstigen dam tar en katt.

Vardagen fortsatte förstås ändå löpa trots att sorgen rev i den gamla damens själ – med hemvård, med besök av bekanta och släktingar, med allehanda program.

Men det undgick ingen att Anita sörjde, att hon gradvis blev allt tröttare, allt tystare och allt passivare. Det tidigare vakna intresset för nyheter och litteratur mattades av. Hon orkade inte längre diskutera dagens Husis. Böckerna låg orörda. Och på sommaren åt och drack hon så lite att det slutligen blev en ambulansfärd till sjukhuset för att få i henne lite vätska.

– Alla omkring mig tyckte hela tiden att det bra att jag inte längre hade en katt, att katten bara varit till besvär. Jag sa att det ju varit mitt besvär. Det var så tomt och så ensamt, ingen mammas Muru som behövde mig längre. Tiden blev så lång och tom, säger Anita.

I augusti insåg kusindottern att någonting måste hända innan det går riktigt på tok. Efter diskussioner med Anita kom de överens om att hemmet ska ha en ny katt, och det måste ha varit med samma beslutsamhet som den där julaftonen 1978 som Anita gaskade upp sig och tog i kattprojektet med ny kraft. Det första steget var att på nytt kontakta hittedjurshuset och berätta hela historien om Muru ettan och tvåan.

Det fungerade. Från hittedjurshuset lät man meddela att det kanske ändå finns två kandidater: En katt som medi­cineras för öronskabb, en vuxen hankatt av okänt ursprung som hittats lösdrivande i skogen. Satu och Anita åkte genast i väg för att bekanta sig med kandidaterna. Först ut var katten med öronskabb, en söt och trevlig katt, som föll i glömska i samma stund som den andra katten släpptes ut ur sin bur.

– Där i korridoren fanns Satu, kattskötaren och jag. Han kom direkt fram till mig, vi tittade på varandra och jag sa ”Det är han. Mammas Muru tre”.
 

Glada Anita har återvänt
En ruskig dag i slutet av oktober ringer vi på hos Anita Cederberg och hälsats välkomna av Muru trean, en stålig herre med mjuk och lurvig päls. Han buffar på oss, undersöker våra väskor och jamar välvilligt några gånger in­nan han fäller sig ner på den röda mattan. Här ligger han sedan med kattens inbyggda äganderätt medan vi sitter vid Anitas kaffebord och grubblar på alla de turer som föregick hans ankomst just hit.

– Muru ettan var vacker, Muru tvåan vackrare och Muru trean är vackrast. Det tog inte många minuter in­nan han gjort sig hemmastadd här. Men tänk att någon övergett honom, en så fin och klok katt. Vad allt har han gått igenom där i skogen, stackars lilla katt, mammas egen gulle, säger Anita och tittar ömt på sin vän.

Satu, som är med oss, ser glad ut. Hennes tidigare oro över den gamla vännen har gett vika för sedan Muru trean flyttade in för dryga tre veckor sedan har den glada och skarpa Anita återvänt med full kraft. Dessutom visade det sig genast att alla hemvårdare tycker väldigt mycket om Muru trean. De gullar med honom, leker och klappar. Praktikaliteterna som fördes fram då man försökte förvägra Anita hennes katt blev alltså aldrig något problem.

Och Anita, hon lyser av lycka och vet inte riktigt hur hon ska förklara hur oerhört glad hon är över att inte vara ensam.
– Ja, Satu och de andra säger att jag blivit glad igen. Men nu har jag ju någonting att leva för igen, att gladeligen gå vidare för. Min kära Muru. Fast han har fortfarande inte kommit för att sova i sängen med mig, men kanske han snart lär sig det. Så får jag en katt under armen igen.