Med animation som en livsstil
Det man inte kan uttrycka med ord kan sägas med bilder. Dagens teknik gör det lätt för vem som helst att göra sin egen animationsfilm. I år firas animationens hundraårsjubileum.
Vi träffas i Annegårdens kafé i Helsingfors. På väggarna hänger större och mindre tavlor i en utställning signerad Antonia Ringbom och fyra av hennes animationsfilmer rullar på en skärm.
Förutom att det är ett märkesår för animationsfilmen har Antonia Ringbom den här hösten belönats med ett flertal priser för sin verksamhet som sträcker sig 45 år bakåt.
– Jag inbjöds till Norge för att prata om finländsk animation och till min överraskning fick jag ta emot The Golden Gunnar, ett pris för som det sades i motiveringen "Life- long Achievements".
Lite tidigare hade hon utnämnts till Animaation sankari, på kortfilmsfestivalen Kettupäivät i Helsingfors.
Det hela började med att Berit Neumann, som var chef för barn- och ungdomsprogrammen på tv tog kontakt med Antonia Ringbom och frågade om hon ville göra film.
– Jag kunde ingenting, men fick hjälp av Camilla Mickwitz och sedan blev jag fast frilans på Yle i 20 år. Animation fascinerar för att den kombinerar många olika områden: bilder, berättelser, dans och teater. Dessutom kan jag bestämma själv över mina utklippta figurer, säger Antonia Ringbom.
Alla överallt kan
Den här veckan har hon haft workshopar för lågstadieelever i Helsingfors på Annegården.
– Det fina är att alla kan göra sin egen film och barn är vana vid att hantera bilder. I dag går det väldigt lätt att göra en egen film med hjälp av en app på ipaden. Grunderna lär man sig på fem minuter, men man kan utveckla sig hela sitt liv.
Animationerna har fört Antonia runt världen och överallt fascineras barn av att få göra sina berättelser med hjälp av för hand klippta figurer som sedan filmas.
– Till och med adhd-barn lyckas koncentrera sig, trots att det krävs massor av tålamod. Det finns ett uttrycksmedel för varje sorts temperament och till och med stora tuffa killar, som brukar anse att till exempel dockteater är löjligt, tycker att det är spännande.
Animation kan också användas i upplysningens tjänst. Antonia Ringbom har arbetat mycket med barn och unga i Senegal och i Malawi gjorde hon en informationsfilm om aids.
Terapi i bilder
Också som terapi fungerar animation bra. Om man vill berätta om något riktigt hemskt, men inte har ord för det, kan man göra det i bilder.
– Nyligen var jag i Mostar i Bosnien-Hercegovina, inbjuden av den tvärkonstnärliga stiftelsen Färgfabriken i Stockholm. Den ordnar workshopar med ungdomar om framtiden i länder med ett traumatiskt förflutet. Tanken är att, utan att glömma, hitta gemensamma nämnare som förenar.
Här fick barn och tonåringar under fem dagars tid jobba med animationer.
– Första dagen fick de fundera på ett roligt och ett hemskt minne. Två grupper jobbade kring kriget. Den ena gjorde en film om en mammas upplevelser. Hon hade blivit instängd i ett hus i flera månader. Det fina var att gruppen bildades av två muslimer, en ortodox och en katolik som jobbade tillsammans. De diskuterade inte själva kriget, utan berättade bara hur det var, säger Antonia Ringbom som säger att man också så här, på ett mikroskopiskt plan, kan överbrygga motsättningar.
– Sista kvällen blev alla föräldrar inbjudna på en fest och alla umgicks med varand- ra, vilket de kanske inte hade gjort förut.
För Antonia tar idéerna inte slut.
– Just nu är det Arkipellina, en halvtimmes film som upptar min tid. Den är ett heltidsjobb för ett helt år.