Begravningsplatsen blir turistmål
Guidade turer på begravningsplatsen har blivit ett populärt sätt att uppmärksamma bygdens historia och avlidna storheter. Men alla anhöriga är inte förtjusta.
Det ska genast sägas att Sandudds begravningsplats i Helsingfors är ett specialfall. Här vilar nästan alla landets framlidna presidenter och många kända författare, konstnärer, arkitekter och affärsmän.
Begravningsplatsen är ett erkänt vallfärdsmål för turister. På gravkontoret får man årligen tusentals förfrågningar om bland annat enskilda gravar. Det finns kartor över kända personers gravar och sommartid ordnar föreningen Helsingfors turistguider guidade turer där varje vecka.
– Vi har förevisat begravningsplatsen i tjugo år. Efterfrågan är så stor att församlingen ringde efter oss den där ena sommaren då vi inte hade tänkt ordna några turer, säger föreningens ordförande Ritva Laaksovirta.
– I sommar har hundratals besökt Sandudd med oss. Men vi undviker vissa gravar om det framkommer att de anhöriga önskar det. Vi vill inte stå i konflikt med någon utan respekterar de anhörigas önskan.
Enligt Sophia Jansson, som är konstnärlig ledare på Moomin Characters, leder intresset kring Tove Jansson till att det blir rastlöst på begravningsplatsen. Familjegraven har dessutom utsatts för ofog då en staty blivit stulen flera gånger.
– Japanska turister frågar ofta om graven och söker sig dit. Men det är inget som vi uppmuntrar. Intresset kring Tove är så stort att det inte är ändamålsenligt att massor av människor vallfärdar dit. Det uppskattas säkert inte heller av andra som besöker anhörigas gravar.
Jansson påminner om att graven är en privatsak för de anhöriga, även om begravningsplatsen är offentlig.
– Det enda vi kan säga om Toves önskemål beträffande sin sista viloplats är att det uppenbart var viktigt för henne att få bli begravd i släktgraven, liksom Tuulikki (Pietilä) önskade bli begravd i sin släktgrav i Åbo.
Lag utan känsla för nyanser
Johan Westerlund, kyrkoherde i Johannes församling i Helsingfors, är medveten om den potentiella konflikten mellan anhörigas och allmänhetens intressen.
– Trots att begravningsplatsen juridiskt sett är lika offentlig som gatan utanför så är laddningen olika. En känd persons grav kan bli ett slags bekräftelse på att personen verkligen har existerat. Men det är olyckligt om graven blir vallfärdsort mot de anhörigas eller den avlidnas önskan.
Enligt Westerlund kunde allmänheten i sådana fall få ett minnesmärke någon annanstans.
– Det kan uppstå en konflikt redan mellan den avlidnas och de anhörigas önskemål. Den avlidna vill kanske bli begravd i stillhet medan de anhöriga vill samlas till jordfästning och sätta annons i tidningen. Vem ska man då lyssna på? Här låter jag de anhörigas behov styra men med den avlidnas önskan i åtanke.
Margit Karjala, en av guiderna på Sandudds begravningsplats, har lett Tove Jansson-turer i Helsingfors men då aldrig besökt hennes grav. Hon känner till de anhörigas motvilja. Överlag är stämningen respektfull när hon leder grupper på begravningsplatsen.
– Det säger sig självt att vi för oss värdigt och lågmält. Inget högljutt skrattande. På sin höjd någon snäll anekdot om personens kvinnotycke eller någon annan detalj.
Författarens och konstnärens grav uppvaktas inte heller av Tove Jansson-sällskapet, inte ens i samband med det pågående 100-årsjubileet. De uppmärksammar i stället årligen hennes födelsedag med solrosor utanför ateljén i Ulrikasborg.
Potential på mindre orter
En rundringning till församlingar i Borgå stift visar att det finns ett stöd för att öka medvetenheten om framstående personer och deras sista viloplats, framför allt på mindre orter.
Jan-Erik Karlström, kyrkoherde i Mariehamns församling, tycker att de organiserade vandringarna i Mariehamn är en utmärkt idé: Varje stad och församling har sin historia. Gravarna är en del av den. All positiv uppvaktning är bra.
Varken i Ekenäs, Sibbo eller Nykarleby uppmärksammar man andra än krigsgravarna i samband med bland annat självständighetsdagen.
Enligt Anders Lindström, kyrkoherde i Ekenäs, kan det ha ett mervärde att kunna säga att författaren och seglaren Göran Schildt vilar på gamla begravningsplatsen i Ekenäs eftersom det finns mycket annat om honom på orten.
Camilla Ekholm, t.f. kyrkoherde i Sibbo, säger att också hennes församling skulle kunna göra mer av idén eftersom gravar är ett bra sätt att visa att vi människor hör ihop och på tron som förenande.
– Men det finns en gräns för god smak också beträffande beundran. Man överträder den exempelvis om man skriver hälsningar på den avlidnas gravsten, vilket jag sett vid Jim Morrisons grav i Paris.
Lars-Johan Sandvik, kyrkoherde i Nykarleby församling, ser vandringarna som en potentiell uppgift för hugade föreningar eller privatpersoner. Ändå tvekar han.
– Om inte tidigare så i döden är vi jämlika. Därför bär det mig emot att lyfta fram vissa personers gravar framför andra.
Drottning lockar turister i Åbo
I Åbo domkyrka finns omkring 4 000 personer begravda, däribland Karin Månsdotter, den enda drottningen begravd i Finland. Hon är känd som drottning Katarina efter att hon gifte sig med kung Erik XIV.
En applikation för smarttelefoner hjälper besökare att navigera i kyrkan.
– Hennes grav är en av de stora attraktionerna. Vi månar om henne genom att alltid ha färska blommor där, säger Björn Öhman, kyrkoherde i Åbo svenska församling.
Församlingen har vidtagit försiktighetsåtgärder för att skona och hedra gravarna, och därför är kapellen inte längre obegränsat öppna för allmänheten.
– Jag har själv besökt kapellen två gånger och då i egenskap av kyrkoherde för att markera att platsen förtjänar respekt.
Öhman fördömer alla slags profitering på gravar, samtidigt som han befarar att en allt mer trängd ekonomi kan tvinga församlingar att ta upp också den frågan.
– Det kostar att ha en vaktmästare som övervakar ordningen då kyrkan är öppen. På vissa håll löser man detta med en inträdesavgift eller frivillig avgift.
– I takt med att församlingarnas ekonomi blir allt mer trängd måste man fundera mera också på den här frågan. Vem ska bekosta att gravarna, som ju är kulturskatter, tas om hand?
Ingen kassako
Enligt Sixten Ekstrand, direktor för Kyrkans central för det svenska arbetet, finns det inga sådana pengar i den här verksamheten att de kunde rädda en enskild församling.
– I Sydeuropa har man ett annat synsätt eftersom där inte uppbärs kyrkoskatt. Vår princip är att man ska komma in gratis till kyrkans egen verksamhet. Det är en annan sak om kyrkan hyrs för en konsert och man säljer programblad.
Ekstrand vågar inte sia om framtiden eller den ekonomiska utvecklingen. Men uppbärs en avgift bör den hållas i nivå med att exempelvis guidens arvode täcks.
Han ser inte uppmärksammandet av kända personers gravar som så omfattande att den skulle vålla problem.
– Hos oss är det mest föreningar med anknytning till den avlidna som lägger ner en krans vid graven. Olägenhet uppstår om ljus och blommor blir kvar och skräpas, eller om graven saknar anhöriga som håller den snygg. I sista hand blir det församlingen som måste städa.
– Beträffande familjegravar och enskilda offentliga personers gravar är det gravrättsinnehavaren som förfogar över och, inom ramen för församlingens regelverk, bestämmer vad som sker vid den.
Bok lyfter upp åländska gravar
Författaren Jerker Örjans och tidigare stadsarkitekten Folke Wickström har i flera år ordnat guidade promenader på begravningsplatsen i Mariehamn. Tjugo personer ryms med per gång och det står ständigt folk i kö. Nästa år ska de ge ut en bok på temat.
– Vi har väldigt trevligt under promenaderna. Skrattar mycket. Begravningsplatsen är vacker och upplevs som ett andra vardagsrum för stadsborna. Både de som finns ovan och under jorden är värda mer information och uppmärksamhet. Det är berättelserna som intresserar folk.
Duon har föreslagit att församlingen väljer ut och förser ett större antal gravar med skyltar som upplyser besökare om varför graven är speciell.
Stärker bygdens självkänsla
Borde vi ha större kunskap om vilka som vilar på våra begravningsplatser? Svaret är ja.
Det säger Bo-Göran Åstrand, kyrkoherde i Jakobstads församling, på tal om att den breda allmänheten och till och med kyrkoherdarna sällan på en direkt fråga kan säga vilka prominenta personer som vilar på den egna begravningsplatsen.
– Det kan ge bygden en känsla av stolthet även om vi främst ska bygga vår självkänsla här och nu. Vi som lever i dag kan ha en rätt ytlig förståelse av samhället. Att känna till vårt förflutna hjälper oss manövrera framåt.
Åstrand hänvisar till ett samtal med filosofen Esa Saarinen där denne ska ha sagt att kyrkan är en av instanserna som förvaltar det som behövs för att människan ska komma i kontakt med sitt så kallade högre register.
– Vardagen är att knega på i det nedre registret. Ibland behöver vi återkoppla till ett högre register som ger samband och mening. Begravningsplatsen är en sådan port. Därför hoppas jag att kyrkor och begravningsplatser kan förbli tillgängliga med hjälp av skatter och statligt stöd.
Enligt Åstrand motverkar man fördomar genom att visa hur de historiska nätverken och släktleden överskrider både kommun- och språkgränser.
Åstrand har noterat att släktträffar ofta inkluderar ett besök på begravningsplatsen.
– Förfädernas gravar förankrar och knyter ihop släkten. Det betyder mycket också för nutidens unga. De är inte så dödsfrånvända som man skulle tro.
– En gång såg jag ett cigarettpaket som hade placerats vid en gravsten. Någon kan tycka att det såg skräpigt ut men jag som visste att killen rökte kände att det var en rätt fin hälsning. Sorgen är det pris som vi betalar för att vi har älskat.
Kända och mindre kända storheter
Anders Chydenius (1729–1803):
Chydenius var präst, läkare, riksdagsledamot, nationalekonomisk och politisk skriftställare samt betydande politiker i Sverige-Finland under 1700-talet. Chydenius var banbrytande inom tillämpningen av koppympning på 1750-talet. Han skrev om allt från hur man motarbetar mossans tillväxt på ängarna till om fri handel och politik. Källan till rikets vanmakt anses vara ett av hans viktigaste verk. (Gamlakarleby begravningsplats)
Östen Engström (1935–2001):
Östen blev känd som ”Östen med rösten” tack vare sitt engagemang i radio och tv samt som lärare bland annat vid Teaterhögskolan. Han var talpedagog och gav ut läromedel och talböcker med bland andra Tove Jansson, Lars Huldén, Solveig von Schoultz och Wava Stürmer. Engström läste själv in hundratals talböcker, däribland Mika Waltaris ”Sinuhe” som blev över 36 timmar lång. Nya testamentet blev cirka 30 timmar. (Munsala begravningsplats i Nykarleby)
Karin Månsdotter (1550–1612):
Karin Månsdotter var av enkel härkomst men blev kammarjungfru, mätress och senare drottning Katarina efter att hon gift sig med kung Erik XIV. Drottning över Sverige 1567–1568, då maken fängslades och avsattes. Den avsatta drottningen var bland annat fyra år fånge på Åbo slott. Efter Eriks död 1577 friades Karin och dottern Sigrid, varefter den avsatta drottningen tillbringade ett tillbakadraget men välbärgat liv på kungsgården Liuksiala i Kangasala. (Åbo domkyrka)
Tuulikki Pietilä (1917–2009):
Tuulikki Pietilä var grafiker, illustratör och professor i grafisk konst. Hon deltog flitigt i utställningar både i hemlandet och utomlands och erhöll många priser för sitt arbete, däribland Pro Finlandia-medaljen 1963. Professorstiteln tilldelades hon 1982. Under andra världskriget tjänstgjorde hon tre år på arméns informationsavdelning vid fronten i Östkarelen. Livspartner med författaren och konstnären Tove Jansson. (Åbo begravningsplats)
Amos Anderson (1878–1961):
Amos Anderson var affärsman, industriidkare, riksdagsledamot och tidningsutgivare. Sin förmögenhet började han bygga före första världskriget genom fastighetsköp i Helsingfors centrum. Senare kom han att äga största delen av det som i dag kallas Forumkvarteret. Anderson var intresserad av mystik, religiositet, medeltidskonst, musik och det ceremoniella, och han lät i mitten av 1920-talet inreda ett kapell med orgel och sakrala målningar på översta våningen i sin privatbostad. (Kimito begravningsplats)
Tove Jansson (1914–2001):
Författare, illustratör, konstnär och serieskapare vars 100-års minne uppmärksammas stort i både Finland och utomlands i år. Den 9 augusti fick Skatuddsparken i Helsingfors det nya namnet Tove Janssons park. Jansson är mest känd för sina böcker och tecknade serier om Mumintrollet. 1966 erhöll hon den prestigefyllda H.C. Andersen-medaljen för sitt författarskap inom barnlitteraturen. (Sandudds begravningsplats i Helsingfors)
Zacharias Topelius (1818–1898):
Topelius var författare, tidningsman, professor i historia och poet. Under studietiden i Helsingfors bodde Topelius och några andra studerande hos Johan Ludvig Runeberg i Kronohagen. På fritiden ägnade han sig åt teater, pianospel, fäktning och dansskola. Han var sekreterare för Helsingfors fruntimmersförenig 1853-1866. (Sandudds begravningsplats i Helsingfors)
Signe Brander (1869–1942):
Fotograf som dokumenterade bland annat Helsingfors stadsbild och människor i början av 1900-talet innan staden fick sin storstadsprägel. Brander dog på Nickby sjukhus i undernäring i kombination med sjukdom eller infektion efter att hon evakuerats dit från ett annat sjukhus i samband med kriget. Hon var inte mentalpatient. (Begravd vid Nickby sjukhus, ej gravvård)
Källor: Minnesvårdarna, Biografiskt lexikon för Finland, Uppslagsverket Finland, Sydösterbottniska författare, Amos Andersons konstmuseum, Anders Chydenius stiftelse, Svenska Teatern, Villa Schildt, Österbottens Tidning, Hufvudstadsbladet, Yle, Jerker Örjans, Henrik Hult, runeberg.net, sikoriamuseo.fi, församlingarnas och kommunernas hemsidor, Wikipedia m.fl.