Drömmen om Biafra har inte dött
Biafras barn ute i världen vill blåsa liv i en gammal dröm. Den handlar om ett självständigt land för det kristna igbofolket, en dröm som för mer än fyrtio år sedan utmynnade i ett blodigt krig där minst tre miljoner människor dog, en stor del av dem av svält.
Byggarbetet utanför det nya höghusområdet i Esbo pågår fortfarande och det tar oss en stund att orientera oss fram bland små grävskopor och lastbilar innan vi hittar fram till familjen Anyaegbus lilla lägenhet. Det är här han bor, Clement, som är Finlandskoordinator för föreningen IPOB (Indigenous people of Biafra). Här bor också hans fru Felicia och familjens barn – Chinasa, 1,5 år och Chibikem, fyra månader.
Kort innan vi träffas, en halvkylig oktoberdag, har Clement såsom förtroendeuppdraget påbjuder skickat i väg en skrivelse om övergrepp som fortfarande pågår mot hans folk i sydöstra Nigeria – det han kallar Biafra – till både Finlands utrikesministerium och FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.
Listan som han har bifogat till skrivelsen är lång. Den börjar år 1945 och fortsätter fram till 2013. I flera av punkterna över de senaste årens händelser nämns den numera ökända extremistiska islamistsekten Boko Haram, som också ligger bakom ett antal dödliga attacker mot kristna i olika delar av Nigeria. Händelserna har nått över den internationella nyhetströskeln, men även om BBC bland många andra har rapporterat om tusentals som flytt och hundratals som dödats under Boko Harams frammarsch så har det egentligen inte uppstått någon internationell reaktion att tala om.
Därför skriver Clement Anyaegbu sina skrivelser till det internationella samfundet och regeringen, på samma sätt som själsliga biafraner gör i en rad andra länder också. Den 30 maj samlades också biafraner över hela världen i fredliga demonstrationståg, med löfte om att det ska bli en årligen återkommande manifestation för de hjältar och hjältinnor som gick under i kriget.
Det var nämligen den 30 maj 1967 som den kortlivade republiken Biafra förklarade sig självständig från Nigeria.
Självständighetsdeklarationen följdes av ett krig som kanske hade kunnat sjunka in i mappen över konflikter alltför få orkar bry sig om, om det inte hade varit för de bilder av svältande barn som åren därpå började kablas ut till omvärlden i en konflikt som kom att engagera hela världen i slutet av 60- och början av 70-talet.
På en av dem ett döende barn med trådsmal kropp, liggande ensam på marken framför fem, sex hungriga gamar som lugnt väntar på att den lilla kroppen ska ge upp. På många andra alla de hålögda barnen med groteskt uppsvullna magar, som vi barn i tryggare länder fick lära oss är ett svälttillstånd som kallas kwashiorkor. Och så alla de döende eller redan döda uttorkade kvinnokropparna med utmärglade bebisar vid sina sidor, barn som för länge sedan gett upp försöken att suga näring ur sina mammor.
Det var de här hårresande bilderna av nöd som skapade omvärldens bild av Biafrakriget.
Självständighetssträvandena slogs ner på tre år, till stor del för att Nigeria ringade in utbrytarrepubliken och blockerade all tillförsel av mat.
De hungriga soldaterna orkade strida ganska länge, men den 12 januari 1970 kapitulerade Biafra slutligen, och återgick till att bli en del av den unga staten Nigeria. Cirka tre miljoner människor hade dött: en del i strider, andra i avrättningar, många av svält och sjukdomar.
Det tog ändå år innan folkets vardag kunde kallas dräglig trots att kriget var över. Slutskördade marker och slaktad boskap fås inte tillbaka i en handvändning och tillräckligt många hade överlevt kriget för att hungern också skulle komma att dominera följande generation.
1970, när kriget formellt var över, var Clement ungefär två år gammal. Christian Opara, som sitter med oss här i en leksaksfylld lägenhet i Esbo, föddes nio år efter krigets formella slut och Paul Martin nio år efter det. Clements hustru Felicia föddes långt senare – 1988 – men också hon bär på berättelserna om de fruktansvärda omständigheter krigets offer befann sig i.
– Min mormors mjölk tog slut så min morbror dog av hunger, vid hennes bröst. Du måste förstå att situationen var så svår att många mammor valde att själva ta livet av sina barn så att de skulle slippa dö av svält. De kunde döda ett barn för att hålla ett annat vid liv. Var och en som har ett barn kan föreställa sig hur livet har sett ut då föräldrar gjort så här.
I rummet intill har Chibikem precis somnat. Storasyster Chinasa har inte låtit hans trötthet störa sin framfart utan leker glatt vidare med Christians och Minna Oparas två små pojkar, Ikenna som snart fyller 3 och Tobenna, 1,5 år.
– Det är för deras skull vi kämpar för en självständig stat, för att de ska ha ett fädernesland att åka till. Orsakerna som startade Biafrakriget 1967 har inte försvunnit, och läget blir allt värre för dem av vårt folk som är kvar, säger Clement.
Hungern som livsstil
Han, liksom de andra, växte upp i krigets skugga.
Men det är först på enträgna frågor som förträngda minnen börjar grävas fram. Där finns alla pappor och män som tvingades lämna sina familjer för att försöka finna försörjning i städerna. Där finns palmfröna och andra grödor som små händer samlade ihop och sedan sög i sig för att fylla magarna. Där finns scenerna från hjälporganisationernas utdelningar, som efter krigsslutet äntligen systematiskt började nå fram till de nödställda.
– Det var så många barn som försökte tränga sig fram för att hinna få lite mjölk. Vakterna var desperata, hjälplösa inför alla barn som slukade sin lilla portion och gråtande försökte tränga sig fram för att få mer. Det var fullständigt kaotiskt så de slog mot oss. Vi i det här rummet överlevde väl för att vi bodde på landsbygden, där det gick att hitta någonting ätbart. I städerna fanns ingenting, inte heller mark att försöka odla på, berättar Clement, Christian och Paul.
Biafras barn.
Där de nu sitter, i anspråkslösa soffor i en liten bostad i Esbo, kan de förstås också sägas representera det som på EU-nivå omtalas som migrationsproblemet från Afrika, som de senaste åren särskilt synts i form av rangliga fiskebåtar som åker i väg mot de sydeuropeiska kusterna. Bara i år har över 3 000 av dem drunknat på sin färd över Medelhavet. Sedan millennieskiftet beräknas 40 000 människor ha omkommit på de här vådliga resorna mot Europa.
När förhållandena i hemlandet är tillräckligt odrägliga trotsar människor hellre allt sunt förnuft för att kanske överleva.
– 98 procent av oss som lämnar våra hem gör det för att det helt enkelt inte finns några andra alternativ. Vi måste åka bort och hitta ett uppehälle, så att vi kan försörja våra föräldrar och släktingar som finns kvar. Där finns ingenting, inte jobb och ingen service. Därför måste vi ge oss i väg.
Clement kom till Finland 2002, Felicia 2012 och Paul via Egypten 2004.
Christians resa till fots startade 1999. Den gick via Sahara och en rad afrikanska länder tills han en dag nådde Marocko. 2001 köpte han sig en plats på en av de tiotusentals fiskarbåtarna som årligen styr mot Europa. Just den båt som Christian valde var en av två från den här avfärden som nådde fram till Spanien.
Där hankade han sig fram och lyckades inte bara utverka lagliga uppehållspapper på ett halvt år utan också gå i skola. 2009 reste han till en väns bröllop i Finland och här träffade han också kvinnan som är orsak till att han sitter med oss här i Esbo, Borgåbördiga Minna. Med lagliga papper gick flytten till kärleken relativt smärtfritt. 2013 gifte sig paret och i dag bor de i Ekenäs med sina två små pojkar.
– Illegala migranter. De som säger så förstår inte vad människor går igenom, säger Christian.
Ett delat land
Bakom sig har han och de andra i alla fall lämnat ett Nigeria, som är skarpt polariserat (se fakta).
- Nigeria, världens sjunde största land, är en kolonial skapelse som lydde under Storbritannien fram till 1960. Redan innan kolonialstyret fanns det motsättningar mellan etniska och religiösa grupper och de förstärktes under det brittiska styret.
- De största folken är yoruba i sydväst, hausa i norr och igbo i sydost. Hälften av landets befolkning är muslimer, främst i norr och hälften är kristna eller traditionellt troende.
- Gränserna som drogs upp 1960 gick inte enligt hur folkstammar bodde och resultatet blev konflikter som för igbofolkets del utmynnade i Biafrakriget 1967.
- I Sverige bedömer Utrikespolitiska institutet att den primära bakgrunden till motsättningarna är konkurrens om vatten och mark, men att oljefälten skapat nya konfliktfält. Utöver naturtillgångar har Boko Haram växt fram som ett nytt och allvarligt säkerhetshot.
- Grogrund för sin frammarsch har Boko Haram bland annat hittat i konflikten mellan norr och söder i Nigeria, där befolkningen i norr oroat sig över att hamna i underläge gentemot det utvecklade och välbärgade södern i överläge. Det är också en delorsak bakom att maktkampen om regeringsposterna varit hård, och tidvis våldsam.
- Källor: Utrikespolitiska institutet i Sverige. HBL:s arkiv, BBC, Sveriges ambassad i Abuja, Svenska Dagbladet m.fl.
Protesterna som förenklat ställt söder mot norr eskalerade kraftigt i maj 2010 då vicepresidenten, sydnigerianen Goodluck Jonathan, oväntat valdes till president, trots att det funnits löften om att det var nordnigerianernas tur att inneha den posten. Valet av Jonathan bedöms också som en orsak bakom radikaliseringen av muslimerna i nordstaterna och under hans tid har Boko Haram varit på våldsam frammarsch. Sekten med kopplingar till al-Qaida har främst riktat sina attacker mot polis, regeringsrepresentanter och kristna – först i norr men på senare tid allt längre söderut.
Till dags dato har Boko Haram infört strikta sharialagar i minst 19 delstater. De våldsamma omvändarnas frammarsch har också drabbat släktingarna som bor kvar i Nigeria.
– Boko Haram förstör odlingar och förbjuder folk att röra sig. De dödar människor, utför beväpnade attackerar och skrämmer människor med brutala metoder: nyligen våldtogs en 60 år gammal kvinna. Skräcken för Boko Haram leder till att flickor och kvinnor inte vågar gå ut. Som en följd av det har det börjat uppstå hungersnöd. Regeringen gör ingenting för att skydda oss, berättar männen.
Och då var Nigeria inte heller det mest stabila innan Boko Harams uppsving de senaste åren.
Världens sjunde största land har redan i många år ansetts vara ett av de största avsändarländerna för människohandelsoffer.
I Europa syns det främst i form av nigerianska kvinnor som prostituerar sig, också i samtliga nordiska länder. Inom landet handlar det om babyfabriker där flickor och kvinnor frivilligt eller under tvång säljer nyfödda för några hundra euro. Spädbarnsförsäljningen är enligt FN det tredje vanligaste brottet i Nigeria, och barnen säljs vidare för att arbeta i gruvor, på plantager och i fabriker. En del hamnar i prostitution, i sällsynta fall offras de i ritualer inom svart magi.
Många av de här babyfabrikerna har uppdagats i Christians, Clements och Pauls tidigare hemregioner.
– Så ser det ut i dag. Där finns ingenting. Fattigdom och alternativlöshet driver människor till desperata lösningar, säger Christian.
Han, hustrun Minna och barnen har för inte länge sedan besökt hans tidigare hemregion Obazu i Owerri i Imo State.
– Resan var viktig för att barnen skulle få träffa sin pappas släkt. Men läget är alarmerande och vi önskar att världen skulle få upp ögonen för det som sker, också där. Människor säljer bebisar för att få mat på bordet. Där förekommer fruktansvärda attentat. Flickor försvinner. Det pågår en etnisk utrensning av kristna, säger Minna.
Hon är i dag lika engagerad i Biafrafrågan som sin man och hans vänner. De vill alla öppna omvärldens ögon och söka stöd för en egen stat. Engagemanget delas av biafraner över hela världen, som sorterat sig olika lösa internationella nätverk.
I Nigeria, på området som då för mer än fyrtio år sedan utlyste sig självständigt, verkar också en starkare mer konkret rörelse, Massob. Den har utmålats som en separatistorganisation som med våld försöker förverkliga den gamla drömmen om staten Biafra för igbofolket.
Men i det här rummet i Esbo tar man avstånd från Massob och deras våldshandlingar, som man betraktar som kriminella. Förhoppningarna står i stället till det internationella samfundet som man hoppas ska vakna och agera på fredlig väg. Än så länge har det varit väldigt tyst med gensvar. Men drömma, det får man, och det kanske man gör då den närmaste familjen sitter fast i odrägliga förhållanden 8 500 kilometer från ens eget nya trygga hem.
– Varje dag oroar vi oss för mamma, bröder och systrar. There is no place like home. Och du vet, där jag kommer ifrån lämnar ingen Minna utanför för att hon är vit. Våra pojkar får känna sig välkomna och hemma. Så är det inte här i Finland, här ställs vi alltid utanför, fast vi är ett fredligt och civiliserat folk, säger Christian.