Vill ingen ha mitt hår?

Ett bidrag till en cancersjuk som tappat håret, vilken kanonidé, tänker jag, där jag sitter med de nyklippta långa svansarna i handen. Man kan donera blod, äggceller och

organ – varför inte också hår?

På ett år växer håret i genomsnitt 15 centimeter. Varför inte göra något vettigt av de mängder vi normalt slänger bort? Lättare sagt än gjort, visar det sig.

Locks of Love, Children With Hair Loss, Rapunzel Foundation och Änglahår för barn av barn. På nätet hittar jag åtskilliga utländska ideella organisationer som tar emot

hårdonationer och låter tillverka peruker för barn som tappat håret. Många av dem tar emot tiotusentals hårdonationer per år.

Vad fint, men det känns onödigt att gå över ån efter vatten: Behovet finns också här i Finland. Men på finska sajter hittar jag däremot inga mottagare, bara mängder av

diskussionstrådar med folk som vill donera hår. Ingen tycks veta var man kan göra det i Finland.

Ovanlig tanke

På Cancerorganisationerna verkar receptionisten förvånad när jag ringer upp. Hon har aldrig hört talas om hårdonation. Inte heller vid Helsingfors och Nylands

sjukvårdsdistrikt, HNS, känner man till något ställe som tar emot hårdonationer. Enligt ekonomisekreteraren Tarja Rättö får patienten inom HNS-området en

betalningsförbindelse som den kan använda i endera av de två perukfirmor som HNS har slutit upphandlingsavtal med. "Det går inte att välja något annat ställe", säger hon.

Jag ringer upp de här två perukfirmorna – Veijo Kinnunen Oy och Kampaamo Janna Kankkunen – men ingendera, visar det sig, tar emot hårdonationer. Av ekonomiska skäl

har de utlokaliserat tillverkningen av perukerna till Asien. I de flesta fall används också peruk av syntetiskt hår.

Perukfirman Kuokkanen vill inte heller ta emot donerat hår, eftersom det enligt dem är för besvärligt att samla upp och behandla. Märkligt. Utomlands gör man det. Duger inte finskt hår?

Efter åtskilliga telefonsamtal hittar jag till slut en perukmakare som gladeligen tar emot mina hårtofsar. "Prima vara", säger Ari Haapaniemi på Wigware, som hör till

undantagen som fortfarande själv tillverkar peruker i Finland.

Mycket hår behövs

Mina tofsar räcker dessvärre bara till en lugg. Det behövs ytterligare ungefär tio donationer för att få ihop hår till en peruk. Haapaniemi lovar att använda mitt hår enbart till

en cancerpatient. Han är ändå smått skeptisk till att det kommer fler donationer. De facto är jag den första som marscherat upp till honom i detta syfte.

Det råder brist på europeiskt hår och på donationer. "Hur många personer med långt, obehandlat hår, som är redo att kapa av det känner du?" frågar Haapaniemi. "Ingen,

men jag vill tro att det finns många fler som vill donera hår", svarar jag.

Haapaniemi är inte kräsen. Till skillnad från många av de utländska ideella organisationerna tar han emot också färgat hår som är kortare än 30 cm. Hår är nämligen dyrt

och peruker arbetskrävande att tillverka.

Haapaniemi köper in hår, främst från Asien där håret är billigare. En jämnlång europeisk hårsvans på 40 cm kan kosta upp till 500 euro. För en peruk av europeiskt hår kan

man få betala 1 500–2 500 euro. Sjukt dyrt, men Haapaniemi lovar dra av kostnaderna för själva håret på den peruk som tillverkas av donerat hår.

En perukmakare till hittar jag. Också Pekka Helynen på Suomikallio är redo att ta emot donerat hår för välgörande ändamål.

Statligt bidrag

En cancerpatient får statligt bidrag för sin peruk. Summan varierar ändå beroende på var klienten råkar bo.

Den som bor inom HNS-området får en betalningsförbindelse på 133 euro och får endast välja peruken från de två firmor sjukhuset har ett avtal med – eller välja fritt och bli utan understöd.

Men bor man till exempel inom Mellersta Finlands eller Birkalands sjukvårdsdistrikt är sedeln värd 250 euro, och man får välja fritt var man köper sin peruk. Överstigande

belopp betalar patienten själv.

Utgångspunkten tycks vara att patienten förväntas använda syntetisk peruk. Men det finns de som föredrar en peruk av riktigt hår. Det kan handla om så mycket mer än

fåfänga och klyschan om det långa hårsvallet som en symbol för kvinnlighet och välbefinnande. Ibland påverkar håravfallet också den psykiska hälsan.

"Som företagare i modebranschen kunde jag inte visa min svaghet på jobbet och valde därför en peruk av äkta hår som var så nära mitt egna blonda som möjligt", berättar en

kvinna som tappade håret efter cancerbehandling.

"Jag kunde bara inte välja någon av de kortklippta spretiga peruker av asiatiskt eller syntetiskt hår som fanns att välja mellan hos de firmor HNS har avtal med, och fick

därför punga ut med hela summan själv. Det är ojämlikt att HNS inte låter klienten välja var man köper sin peruk", säger kvinnan.

Allt det här tog på krafterna och ledde till att kvinnan blev svårt deprimerad.

Efter timmar av research blir jag alldeles matt. Jag betraktar hårtofsen i min hand och suckar. En liten hårtofs som jag helt enkelt vill ge i stället för att slänga den. Hur kan

det vara så svårt? Användare och sändare möts inte i den här frågan.

Alla ni som funderar på att klippa av hårsvallet, bevisa att perukmakaren Haapaniemi har fel – skänk bort i stället för att slänga!