Liten levande, lagom livlig gata
Lilla Robertsgatan i Gardesstaden i Helsingfors är inte den hippaste och trendstinnaste gatan utan en 200 meter lång stump som är både intim och urban. Prisnivån är hög, bostäder är sällan till salu men gatan är inte lika svårsåld som Stora Robertsgatan.
Redan i arla morgonstund är det full rulle på Lilla Robertsgatan. Inte för att dess invånare är ute och ränner i ottan utan för att "daggdropparna" har bråttom till gymnastiken med start klockan 7.00. Daggdroppen är en av många gymnastikgrupper som snart 140-årsjubilerande HGK, det vill säga Helsingfors gymnastikklubb, driver på femte och sjätte våningen i Gloriahallen.
Daggdroppen på tisdag morgnar fyller gymnastiksalen och består av fyrtio pigga herrar, eller gubbar, som är den accepterade interna benämningen. Gubbarna töjer och böjer, stretchar och skuttar. För somliga i gruppen går rörelserna lekande lätt, andra är något trögare och styvare. Medelåldern är 65 men de äldsta som gympar på HGK är kring nittio. Av 700 medlemmar är ungefär 40 procent juniorer, så någon genuin pensionärsklubb är det inte.
Pianisten sätter fart på församlingen, snart blossar kinderna och ögonen tindrar. Jodå, här gymnastiserar man inte till takten av bara en röst eller en trilskande bandspelare. När pianisten låter fingrarna löpa över tangenterna och spelar låten Memories nynnar någon med, fast till orden av snapsvisan "Minne, jag har tappat mitt minne. Är jag svensk eller finne?"
– Ifall pianisten är borta ekar gympasalen av allt knakande och brakande som ljuder ur våra leder, säger Robert Zilliacus och betecknar sig som en novis fastän han gympat i femton år. Många har decennier av gymnastik bakom, och veterligen började en fortfarande aktiv medlem på HGK 1944.
Gloriahallen är för övrigt inte densamma som Gloriasalen som förr var biograf Gloria och som numera hör till ungdomscentralen som ordnar fester, festivaler och karnevaler i salen. Det är möjligt att den nedlagda biografen och gymnastiklokalen är uppkallade efter stumfilmens stora diva, Gloria Swanson.
Dagens dos glada eftisbarn
Andra som har regelbundet ärende till Lilla Robertsgatan är en skara elever i eftermiddagsverksamheten i anslutning till Cygnaeusskolan. De kommer hack i häl och i rask takt från skolan på Bangatan med Eva Aminoff i spetsen. Hon är "eftistant" och har ordning och reda på den vilda hopen. Aminoff är en av profilerna på Lilla Robertsgatan, bildkonstnär och energisk mångsysslare som har arbetat med barn och konst i många år. Dessutom undervisar hon i vegetarisk matlagning och leder meditationskurser.
Allt det här gör hon hemma hos sig, i en generöst dimensionerad vacker hörnlägenhet på nästhögsta våningen på Lilla Robertsgatan 8. Ljuset flödar in och vyn över ett trångt gaturum och svarta plåttak har urban charm. Köket är rejält, och det är inte underligt att hennes 17–18 eftisbarn stortrivs vid det långa matbordet. Jack russel-hunden Rauha är van vid barnen men flyr fältet när det blir alltför stökigt.
Aminoff beskriver sig som en passionerad Gardesstadsmänniska.
– Jag stortrivs i de här kvarteren och Lilla Robertsgatan är en härlig gata. I närheten finns allt man kan behöva. Gatan har den bygemenskap som uppstår när en stor del av invånarna känner varandra, säger hon medan hon brer smör på brödet, ostmackorna som barnen får som mellanmål.
– Det enda jag uppriktigt saknar är polisstationen som slog igen och flyttade. Polisbilarna orsakade visserligen buller men hörde till, och polisernas närvaro ingav en känsla av trygghet.
Några steg österut i kvarteret Rudan ligger familjeföretaget, blomsterhandeln My garden som har haft samma adress sedan 1938 och är äldst av alla butiker på gatan. Ägaren Juha Santapukki driver butiken tillsammans med hustrun Regina Santasärkkä och, i likhet med Aminoff, saknar han poliserna och polisstationen.
– Inte för att poliserna var särskilt benägna att köpa blommor men för att de skapade trygghet. När polisstationen slog igen drabbades gatan av en våg av inbrott. Lyckligtvis har inbrotten nu blivit färre, säger Santapukki. Han berättar att en del av kunderna kommer från samma gata och att en del av stamkunderna handlar blommor hos My garden redan i tredje och fjärde generationen.
Den gamla polisstationen såldes till den expanderande hotell- och restaurangrörelsen Royal ravintolat som är i gång med att förvandla polishuset jämte Helsingfors energis tidigare kontorshus till hotell.
– Tyvärr är hotellgäster inte benägna att handla blommor.
Bredvid blombutiken står två av gatans krogar vägg i vägg, som både när det gäller stil och när det gäller prisnivå inte ser ut att ha någonting gemensamt. Men köket är delvis gemensamt och ägarna är desamma, som dessutom driver upphaussade Muru på Fredriksgatan. Vi testar den mindre och avsevärt billigare krogen med det lovande namnet Kaartin hodari ja hummeri, (Gardets hot dog och hummer). Interiören är enkel, sex bord, svarta väggar och en glad röd hummer målad på väggen. Men hotdoggen på basnivå och veckans variation hot dog Vladimir bjuder på en besvikelse. Korven är som vilken korv som helst och fastän såserna är smakliga är de iskalla och brödet segt och tråkigt.
Inte så svårsåld som storebror
Lilla Robertsgatans arkitektur går från nyrenässans till jugend och funkis och så står här några hus i odefinierbar kontorsstil. Det sista trähuset stod vid 7:an, i hörnet till Högbergsgatan, och revs på 1980-talet.
De äldsta kvarstående byggnaderna är från slutet av 1800-talet men Lilla Robertsgatan fick sitt namn redan 1820 då gatan kantades av trähus. I till exempel hörnet till Georgsgatan stod ett lågt grönt trähus som ägdes av änkefru Tarén. I folkmun hette huset London, och att restaurangen i huset i själva verket var en bordell var ingen hemlighet. I dåtida "insändarspalter", det vill säga flygblad, klagade respektabla invånare i närheten att klientelet, som anlände till platsen i hästdroska, "förde oljud långt värre än en indianflock".
I dag hör gatan till de mer lugna i innerstan och bostäderna är främst eftertraktade på grund av läget, nära absoluta centrum men ändå ett stenkast från det värsta bullret. I september fanns inte ens en handfull bostäder till salu och prisnivån hör till kategorin "inte för helt vanliga tvåbarnsfamiljer med normal inkomst".
Medelpriset är 6 595 euro per kvadratmeter, enligt sajten Oikotie, och samma källa anger att priset har gått upp med 466 euro per kvadratmeter i år. Men inom samma hus kan det begärda priset variera med hela 1 500 euro per kvadratmeter, som till exempel på Lilla Robertsgatan 4-6 där en enrummare på 46 kvadratmeter på bottenvåningen inne på gården har ett pris på 6 500 euro per kvadratmeter medan 115 kvadratmeter några trappor upp med vy över gatan är till salu för snäppet över 8 000 euro.
– Ruljangsen på bostadsmarknaden på gatan är inte den livligaste, men det beror främst på folk inte är benägna att flytta. De som bor vid gatan trivs med andra ord. Nu finns ganska få bostäder till salu, och en del har varit på marknaden en längre tid men problemet sitter som så ofta i priset. Det rätta priset relaterar till skick och genomförda renoveringar, säger Nona Buchert på Remax.
Buchert jämför bostadskommersen på Lilla och Stora Robertsgatan och noterar att den senare är betydligt mer svårsåld.
– Stora Robertsgatan lider av sitt rykte som alltför stökig och bråkig. Men manspar och ungt folk gillar gatan.
På fastighetsförmedlingen Oppk.fi säger Tarja Peippo att Lilla Robertsgatan är en gata i förvandling i likhet med hela Gardesstaden .
– Unga söker boende vid gator och i kvarter som ligger på gångavstånd till all service, och det gör Lilla Robertsgatan. I närheten av det mesta en stadsbo kan behöva betyder att hen inte behöver bil och slipper dilemmat med parkering. Här finns samtidigt kvar många äldre som har bott i området länge. Resultatet är en bra blandning.
Peippo håller med om att bostadskommersen på Lilla Robertsgatan är tämligen stillsam men ser framför allt det allmänt kärva ekonomiska läget som främsta orsak.
– Sedan ska priset vara det rätta. Läget är det, men i dag är ingen redo att lägga ut hur mycket som helst, och bankerna sätter stopp för de mest våghalsiga köparna.
Dagens melodi är också att kedjan av bostadsaffärer där någon säljer och någon köper bara blir längre. Säljtiderna har överlag blivit längre, minst en två månader.
Sent på kvällen känns gatan nästan kusligt ödslig. En ensam cyklist vinglar hemåt i mörkret och en och annan taxi fräser förbi. Men stanna upp och lystra! I de täta stenhuskvarteren tenderar väggarna att fungera som eko och från grannkvarteret smyger en annan ljudvärld in, högljudda påstrukna festprissar röker på gatan utanför gamla Nylands nation på Kaserngatan. Från grannen i väster, Stora Robertsgatan, letar sig doften eller lukten av snabbmat fram. Men de boende på Lilla Robertsgatan har redan släckt tv och lampor och lagt sig, och det dröjer några timmar tills "daggdropparna" får fart på kvarteret Gersen.