De rycker ut då världen brinner
Biståndsarbetare halshöggs, skriver tidningen. Biståndsarbetare smittades av ebola, berättar nyheterna. Biståndsarbetare sköts ihjäl i sin bil, står det över löpsedlarna. Medan vi ryser inför nyhetsflödet är det någon som packar sin väska och kollar att vaccineringarna är i ordning. För det finns alltid de som åker. Men hur mäktar de?
"Min upplevelse av det som är främmande har förändrats genom arbetet."
Ferdinand Garoff
"Visst var jag rädd för att åka till ebolaområdet i Sierra Leone. Det är en ganska exceptionell situation, den personliga risken är en helt annan än efter en katastrof till exempel. Krigszoner är förstås också hotfulla men på ett annat sätt.
Jag tror att det som gör ebola så skrämmande är att man inte kan se hotet. Det är litet som med radioaktiv strålning, som ju var ett hot till exempel efter tsunamin i Japan. Jag valde ändå att åka. Det fanns många erfarna biståndsarbetare på plats som kunde ge instruktioner för hur man skulle skydda sig. Risken för smitta är verklig men den går att kontrollera. När man väl är på plats har man liksom tagit ett hopp, och det som var främmande blir mer vardagligt.
- Ålder: 38
- Yrke: Psykolog.
- Arbete: Har arbetat som bland annat krispsykolog i Finland, med tortyroffer i Finland och Jordanien och med psykosocialt stöd i Libanon och Sierra Leone.
- Gör på fritiden: Idrottar, sysslar med filosofi, föreningsverksamhet och brädspel.
- Tre ord om mig själv: Medelålders finlandssvensk man.
Mitt jobb som psykolog var att planera det psykosociala stödet. Jag talade till exempel om just rädsla och stigmatisering. Om att rädslan har både goda och dåliga mekanismer, då den dels skyddar en mot fara, dels kan leda till att man tar avstånd från anhöriga och tillfrisknade eller råkar i panik och handlar oöverlagt.
Om man mäter nöden till exempel i graden av dödlighet är det svårt att uppskatta behovet av psykosocialt stöd. Förr har det uppfattats mer som en lyx, men nu för tiden satsar man lite också på den här saken eftersom man upptäckt att det kan få fler negativa effekter på lång sikt att inte beakta den. Det kan handla om olika saker, till exempel familjerådgivning och att skapa platser för barn att vara barn på, men också terapi för dem som kämpar med svåra upplevelser.
Jag är med i psykologernas beredskapsgrupp vid Finlands Röda Kors. Mitt första uppdrag var att leda kamratstödsgrupper för anhöriga till dem som hade dött i tsunamin 2004. Jag jobbade också med de inblandade efter skolskjutningen i Jokela och dödsskjutningarna i köpcentret Sello. Just nu är jag också psykolog på rehabiliteringscentret för tortyroffer.
Förra året var jag i Jordanien för att utbilda psykoterapeuter vid ett center för tortyroffer i Amman. Hit kommer många syriska flyktingar, men också till exempel irakier. Det var ganska intensivt, både administrativt och annars – kön av hjälpbehövande tog aldrig slut.
Ursprungligen kom jag in på hjälparbetet genom organisationen Psykologer för socialt ansvar i Finland. Genom organisationens projekt har jag varit i Libanon några gånger, och i vinter ska jag till Turkiet där organisationen sysslar med traumarehabilitering i de kurdiska områdena.
För mig har drivkraften flera sidor. Dels är arbetet intressant och man får möta nya människor på nya ställen, dels finns det humanitära imperativet – att försöka bidra där man kan.
Visst påverkas man ju, och vissa erfarenheter grubblar jag på mer än andra. Samtidigt finns det sådant som bär, som en medmänsklighet och en insikt om att människor ändå är människor överallt. Upplevelsen att man kan bidra till att förbättra en situation kan också göra erfarenheterna lättare att bära, jämfört till exempel med att bara läsa om eländet i tidningen.
Min upplevelse av det som är främmande har förändrats genom arbetet. Folk på andra håll i världen känns liksom närmare. Men jag försöker ändå hålla en balans i arbetet. Det finns de som gjort biståndsarbetet till en livsstil, som gått fullständigt in i det. Att åka till ställen där det behövs krisarbete är givande på många sätt, men det är inte så att hela min identitet är knuten till det."
"Det finns egentligen ingenstans jag inte skulle åka."
Leena Railimo-Saares
"När telefonen ringer och jag behövs ute i världen tar hjärtat alltid ett glädjeskutt. I våras var jag i Paris med min man då telefonen ringde och Röda Korset undrade om jag vill åka till ebolaområdet i Guinea. Jag tyckte ja, härligt! Men min man var mer fundersam.
- Ålder: 69
- Yrke: Pensionerad sjukskötare och sjukvårdslärare.
- Biståndsarbete: Har arbetat som sjukvårdare och vårdutbildare för Röda Korset i bland annat Afghanistan, Haiti, Thailand, Sudan, Pakistan och Guinea.
- Gör på fritiden: Vistas i naturen, plockar bär och svamp, seglar, läser, handarbetar.
- Tre ord om mig själv: Lugn, positiv, intresserad.
Jag har egentligen aldrig varit rädd. Det är klart att man stannar upp inför nyheter om biståndsarbetare som dödats, men det skulle inte hindra mig från att åka. Det är hemskt sorgligt att läsa om sådant. Respekten och uppskattningen för det arbete biståndsorganisationerna gör har sjunkit under de senaste åren.
Det har aldrig hänt mig något under biståndsresorna. Jag följer alla regler och litar på att Röda Korset kan bedöma säkerhetsläget. Å andra sidan är dagens krigföring oberäknelig, man vet aldrig var det kan trilla ned en bomb. Men det finns egentligen ingenstans jag inte skulle åka. Jag brukar tänka att också här i Finland kan någonting hända. Jag kan till exempel bli påkörd av en bil då jag cyklar.
Jag åkte på min första biståndsresa i slutet på 1970-talet. Det var till ett flyktingläger vid thailändska gränsen där vi vårdade Röda khmer-soldater och deras familjer på flykt. Visst talades det om att khmererna var mördare, men när man vårdar gör man ingen skillnad. Där fanns många familjer som inte haft tillgång till vård på flera år.
Då Sovjetunionen invaderade Afghanistan åkte jag till pakistanska Peshawar och Afghanistan och vårdade afghanska soldater. Drygt tjugo år senare åkte jag tillbaka, den här gången till Masar-i-Sharif i norra Afghanistan. Visst kan det kännas som om ingenting blir bättre, men samtidigt var det väldigt intressant att få återvända till Peshawar och Afghanistan. År 2003 kunde man just inte röra sig, tjugo år tidigare cyklade vi omkring och besökte basarerna.
Det som driver mig är väl ett slags nyfikenhet, att få träffa nya människor och lära mig nya saker om andra kulturer. Jag ser det inte så mycket som att jag åker för att hjälpa. Det är klart att det finns i bakgrunden, som hela arbetets fundament, men slantens andra sida är att jag också får mycket. Till exempel i Guinea njöt jag av att åka på de skumpiga vägarna, av musiken och av att tala med dem som bodde där.
Jag ligger inte sömnlös till följd av det jag ser och hör. Jag är kanske inte så väldigt empatisk. Om man börjar grubbla på varje barn som lider blir arbetet alltför tungt, det blir för mycket att bära. Men visst har arbetet påverkat min syn på världen i någon mån. Jag skulle gärna vilja säga att världen är en jämlik plats, men det ser jag ju att den inte är. Folk lever under så väldigt olika villkor.
Och nöjesresor är jag inte så intresserad av, hotell är ju så tråkiga. Genom jobbresorna når man fram till människorna på riktigt."