Feminister som sneglar på Sverige

De två chefredaktörerna, Nina Nyman och Birgitta Boucht fann genast en gemensam ton. Birgitta Boucht hörde till andra vågens feminister på 1970-talet och var med om grundandet av MF-gruppen, marxist-feministerna.

Hon var chefredaktör för Astra Nova 1995–2000.

BB: I det skedet jag kom med döptes tidningen om till Astra Nova. Det var en mycket aktiv tid, som påminde om 70-talet och tidningen hade en massa medarbetare. Vi stod för en ganska praktisk feminism. Den vanliga kvinnan i alla hennes roller stod i centrum. Det handlade om studier, ekonomi, sexualitet, moderskap och familj och speglade läsekretsens vardag och fest. Vi ville att igenkänningsfaktorn skulle vara hög och generationsöverskridande.

NN: På ett sätt är tanken med tidningen lika även om artiklarna och layouten ser annorlunda ut nu. Alla skall ha möjlighet att utgå från sina egna erfarenheter. Numera finns det olika slag av feminismer. Feminismen är mycket splittrad och präglas av många särintressen. Den är mer än en rörelse, den är ett sätt att se på världen. Man kan sätta feministiska glasögon på allting.
 

BB: Det kanske skrämmer en del att mångfalden inom feminismen är så stor. Då finns risken att det uppstår maktkamper och personliga schismer.
 

NN: I Sverige är feminismen mycket stark just nu och det beror kanske just på att där finns så många olika synsätt. Queer-rörelsen och ­antirasiströrelser är till exempel viktiga.
 

BB: Feminismen är en vågrörelse och har varit med om många backlashar. Under ekonomiskt svåra tider tycks det gå sämre för feminismen. En fråga som aldrig tycks lösa sig är den om lika lön.
 

NN: FN håller ingen kvinnokonferens i år på grund av att det finns så många negativa strömningar mot kvinnor just nu. Å andra sidan råder det en mycket stark feministisk aktivitet just nu, globalt sett. Det behövs. Ingenting kommer gratis. Till exempel stramas rätten till abort åt i olika länder. Till och med i Finland har Juha Sipilä känt sig bekväm med att komma med synpunkter i den riktningen.
 

BB: Jag skulle önska att vi i Finland kunde få en rörelse som Feministiskt initiativ. Jag beundrar Gudrun Schyman för att hon aldrig ger upp.

NN: Jag var med på deras home-partyn. Det kunde vara 200–300 människor i en sal och långa köer utanför. Gudrun Schyman är som en rockstjärna. Men det finns en mycket stark gräsrotsfeminism i Sverige med kvinnor som jobbar gratis.

BB: Vad fint. Ibland skall man kunna arbeta gratis, om man vet att det gagnar samhället.
NN: Det finns grupper i Finland också, men de syns inte så mycket och ibland vet man kanske inte om att man är med i en grupp, förrän den upplöses. På nätet pågår många olika slag av diskussioner och så samlas man för olika projekt. Jag hoppas att det finns grupper som vill jobba för Astra.

BB: På 70-talet var grupperna livsviktiga. Vi samlades hemma hos varandra och diskuterade. Nätet är bra, men det är viktigt att träffas på riktigt också så att man kan se ­varandra i ögonen och också skratta tillsammans. Skrattet är ett hälsobringande kitt mellan människor.

NN: Du har säkert rätt. Vi kommer att jobba med olika temanummer för Astra. Det första temat är vård, följande pengar.
 

BB: Utmärkt. Vi planerade att ge ut ett nummer kring kvinnlig humor, Argbiggehumor.
 

NN: Bra idé. Nu skulle utgångs­punkten vara serier. Det finns otroligt mycket bra kvinnliga serietecknare.
 

BB: I det här sammanhanget vill jag igen gärna slå ett slag för rätten att bli en sämre människa. Det ställs orimligt höga krav på kvinnor i dag. De skall vara duktiga på jobbet, sköta familjen, se chicka ut, älska kultur och matlagning och så vidare. Det är ingen hejd på det.

NN: Ja, och det kräver att man förstår att det är strukturerna som kräver allt detta och att det inte handlar om en själv.