Oqaatsut – hullerombullerbyn

Trots det varma, vackra vädret har kylan från de enorma isbergen som stilla flyter runt i Discobukten på västra Grönland krupit in under dunjackan. Jag har en känsla av att ha dykt in i en bilderbok av osannolikt vackra bilder av hav och is och dessutom fått se två vikvalar som dök fram mellan isbergen.

Vi kör in i en vik och kommer fram till en typisk grönländsk liten by, Oqaatsut, där vi skall tillbringa de två närmaste dagarna.

De färggranna husen ligger utspridda längs med klipporna. På Grönland är det staten som äger all mark, men om det inte stör grannarna, får man bygga sitt hus lite var som helst och har besittningsrätt till marken i 99 år.

Kring många av husen ligger hundar kedjade och på en ställning torkas fisk. Där hänger också ett skinn av en myskoxe och det avhuggna huvudet ligger på en bänk.

I Oqaatsut bor omkring 40 personer året om. Här finns allt du kan behöva. I ett brunt hus på backkrönet finns skolan, men drar man från ett draperi kommer ett altare fram. Skolan fungerar också som kyrka!

Det lilla kommunhuset har en anställd sekreterare med dataförbindelse till yttervärlden – för övrigt finns ingen täckning i byn. Hon sköter om administration och bybornas ärenden till myndigheter. I samma hus finns en tvättstuga, ett litet gym och allmänna duschar. Vatten är en bristvara och duschlyx har man inte möjlighet till i hemmen.

I butiken, som är öppen några timmar varje dag och där butiksinnehavaren också är postmästare, får man köpa allt från modersmjölksersättning till goda viner, om än till ett något högre pris än hemma i Finland, trots att man inte betalar moms på varorna. Ingenting tillverkas på Grönland, utan måste importeras och frakterna kostar.

Gammalt och modernt

Grönland är ett paradoxernas land. De gamla jakt- och fångsttraditionerna sitter i blodet, samtidigt som det moderna västerländska samhället tränger sig på.

– Vi har en arbetslöshet på omkring 15 procent, samtidigt som fiskeindustrin importerar kineser för att få arbetskraft. Grönlänningarna är hellre ute och fiskar och fyller sina frysar för vinterns behov, än de tar anställning på en fabrik, säger vår guide Flemming Nicolaisen.

I Oqaatsut blir vi bjudna på "kaffemikk" hos Berteline Gabrielsen klockan tre.

Vi stiger in i det gula huset mitt i byn. Här står kylskåpet på verandan, medan oljepannan står i vardagsrummet. En vettig placering med tanke på att det viner kring knutarna under vintern och kölden kryper ner till minus trettio grader. Vanligen snöar det redan i september.

Det är klanderfritt rent och snyggt i hennes hus där platteven visar en fotbollsmatch från VM i Brasilien. Överallt finns små virkade dukar och broderier och fotografier av närmaste släkten. På en hylla står massvis med pokaler som en av hennes söner vunnit i hundspanns­tävlingar.

Berteline är en pigg dam på 72 år. Hon blev änka för två år sedan och har sex barn. Yngsta sonen är fiskare, liksom hans far var. Han bor hemma hos mor.

– Förr hade vi inte så mycket saker som vi har i dag. Nu får vi läkarvård och all möjlig social service, till och med i de här små byarna dit man inte kommer med annat än båt eller helikopter. Men jag tror man var lyckligare förr. Sammanhållningen var stor och man hjälpte varandra, säger Berteline Gabrielsen och trugar en god hembakt kakbit.

Vi har tidigare varit på promenad till en udde utanför byn. På några släta, svagtlutande klippor stod en kraftig vinsch. Här grundade holländarna en valfångsstation i slutet av 1800-talet och den är fortfarande i bruk. Viken utanför kallas för Röda bukten, på grund av att havet färgas rött av valblod.

– I fjol hade vi en kvot på fem valar, men fångade tre. Själva valfångsten är männens arbete, men vi kvinnor brukade hjälpa till med hanteringen på land. Numera sköter männen om alltihopa, säger Berteline Gabrielsen.

 Hon har varit hemvårdare och får pension. Nu drygar hon ut förtjänsten genom att bjuda turister på kaffemikk och frukost. Dessutom handarbetar hon och gör fina halssmycken och pärlbroderier. Byns kvinnoförening upprätthåller en liten souvenirbutik där deras arbeten säljs.

Oqaatsut är en märklig plats.

I skrevorna ligger de fastkedjade hundarna ofta hoprullade i lurviga bollar. De lider av sysslolösheten och brist på motion under den långa sommaren. Det är skräpigt runt husen, plast fladdrar omkring och det finns glassplitter överallt. Det är samma sak i turiststaden Ilulissat. Där ligger skrotupplag och små industrier varvade med vanliga bostadshus.

Men när man lyfter blicken håller hjärtat på att stanna av de mäktiga isbergen av alla storlekar som gnistrar i vitt och turkost på fjärden.

Rå statistik

Man hör rysliga historier om grönländarnas dryckesvanor, som lär vara vilda och kryddade med våld. Grönlänningarna saknar den enzym som bryter ner alkoholen och därför blir de oförutsägbara då de dricker.

Under vår knappt två veckor långa resa stötte vi bara på två berusade personer, och de var snarast milda till sinnes.

Å andra sidan talar statistiken sitt råa språk. Anders Källgård har gjort en jämförelse mellan Gotland och Grönland. De har ungefär lika många invånare, närmare 57 000. Han har bland annat kommit fram till följande:

Antal fall av misshandel 2006, på Gotland 557, Grönland 833. Antal rattfylla 146 på Gotland, 140 på Grönland (där bilparken är minimal), antal narkotikabrott på Gotland 441, på Grönland 477. Antal mord/dråp på Gotland 0, på Grönland 8. Antal aborter på Gotland 228, på Grönland 899, antal självmord 2001, på Gotland 12 på Grönland 55.

– Spriten har varit ett stort problem framför allt för min föräldra- och morföräldrageneration. Den släpptes fri 1954, samtidigt som samhället förändrades och moderniserades. Det ledde till att många kände sig rotlösa. De har haft svårt att anpassa sig till det moderna samhället, säger Fleming Nicolaisen.

Enligt honom har den grönländska ungdomen i dag ett mycket sundare och måttligare förhållande till drickande.

– Men vi har problem med lätta droger, som hasch. Det smugglas in mycket av den varan.

Framtiden ett frågetecken

Det självstyrda Grönlands förhållande till moderlandet Danmark är ambivalent. Många suktar efter full självständighet, men utan det danska årliga bidraget på 3,5 miljarder danska kronor (cirka 490 miljoner euro) till statskassan, skulle samhället kollapsa.

– Grönlänningarna är inte särskilt företagsamma. Det hör inte till traditionen, men här och var börjar man satsa, säger Fleming Nicolaisen.

De senaste åren har gruvdriften varit på tapeten. Man har hittat rubiner och andra ädla stenar. Zink och järnfyndigheterna är också stora och i och med klimatuppvärmningen räknar man med att kunna ta tillvara de stora oljefyndigheterna som ligger under havsbotten.

Hur man på ett vettigt sätt skall kunna utnyttja detta diskuteras livligt. Om man släpper in stora internationella gruvbolag, finns risken för att de far i väg med profiten och lämnar grönlänningarna med den naturförstörelse som gruvdrift oundvikligen för med sig. Dessutom behövs det stora mängder arbetskraft i gruvorna. Grönlänningarna har inte den folkmängd som behövs, men inte heller resurser att ta emot ett stort antal immigranter.

En nordisk expertkommitté föreslår att landet delas in i zoner, av vilka en del skall vara fredade från gruvdrift. Där skall man i stället satsa på annan slags företagsamhet och välmående. I någon zon anser kommittén att man kan satsa på gruvdrift i liten skala, det vill säga högst fem gruvor.

Turismen på Grönland ökar lite år för år. För dem som vill satsa på en naturupplevelse som är unik och sagolik är Grönland ett utmärkt alternativ.