Isen drar sig bakåt en meter per timme

Båten Smilla glider långsamt ut ur den skyddade hamnbassängen i Ilulissat, där de färggranna husen på grönländskt vis klänger längs klippkanterna.  Det är några dagar före midsommar, gnistrande sol, bleke och 20 grader varmt. Ändå är vi klädda i dunjacka och mössa.

Framför oss öppnar sig en skärgård som nästan tar andan ur oss. Vita isberg, höga som Sverigebåtar ligger, som det verkar, stilla i det blå havet, med turkosglimmer under ytan. Det knäpper och knakar och ibland låter det som ett pistolskott när isen någonstans utom synhåll rämnar.

Den stålskrovsförsedda båten tar sig långsamt fram i ismassorna, skrapar ibland med ett krasande och dunsande ljud till ett isblock och åker slalom mellan de stora bergen. Det är svårt att föreställa sig att det bara är tio procent av det enorma isberget som syns.

– Vi åker onödigt nära dem, men de gör så med turister, säger vår guide Flemming Nicolaisen, halvgrönlänning, halv dansk, uppvuxen i Ilulissat, som ligger på den grönländska västkusten, norr om polcirkeln. Staden är specialiserad på fiskeindustri och turism.

Om ett isberg får för sig att kantra leder det till en häftig tsunamivåg som definitivt gör slut på en exotisk turisttur i Isfjorden.

Jakobshavns isfjord blev upptagen i UNESCO:s världsnaturarvslista 2004 och med rätta. Varje dag bryts 25 miljoner ton is från glaciären Sermeq Kujalleq, 50 kilometer upp i fjorden. Det handlar om lika mycket vatten per dag som New York använder under ett år. Det är mest i världen och den kalvande isen rör sig långsamt framåt ut mot havet.

Det tar två till fyra år för den att nå Discobukten där vi befinner oss och ytterligare lika lång tid att nå Kanadas kust där den rinner söderut och småningom smälter.

– Det kan mycket väl ha varit ett isberg härifrån, som sänkte Titanic, men vi vill nog inte ha någon kredit för det, säger Flemming Nicolaisen och ser på en massa små snurrebåtar som ligger stilla mellan isbergen för att fiska.

– Månadens kvot för hällefisk (hälleflundra), tar slut i dag så därför är så många ute. Man fiskar med rev och har upp till 250 krokar, säger Flemming Nicolaisen.

Hällefisken trivs i de här vattnen, eftersom de smältande isbergen innehåller mycket plankton, fiskens huvudföda.

Den fisk man inte själv använder, säljs på den lokala marknaden. Alldeles intill hamnen i Ilulissat finns också en stor fiskfabrik Royal Greenland. De räkor du plockar upp i frysdisken i ditt snabbköp kommer med stor sannolikhet härifrån.

Klimatförändringen handgriplig
Ingenstans är klimatuppvärmningen så tydlig som i de arktiska områdena. Det är därför som forskare från hela världen är så intresserade av Grönland och vallfärdar hit för fältstudier i mängd. Iskanten drar sig tillbaka med en meter per timme, 25 meter per dygn.

Jakobshavns isfjord har blivit en symbol för uppvärmningen och den är säkert en orsak till den massiva islossningen i Isfjorden, men det finns också andra teorier till kalvningen. Den amerikanska forskaren David Holland tror att det också handlar om varmare vatten.

Från 1990 till i dag har Irmingerströmmen, en avstickare från Golfströmmen gradvis blivit starkare och hämtar med sig varmare vatten runt sydöstra och västra Grönland.

Det här vattnet är mycket saltare och tyngre och kilar in sig under det omkringliggande vattnet på 200 till 800 meters djup längs Västgrönlands kust. De flesta andra fjordmynningar skyddas av en upphöjning, eftersom stora mängder grus och sten har samlats på bottnen som ismassorna fört med sig. De har täppt till mynningen och hindrat det varma vattnet från att strömma in. Förhöjningen i Jakobshavns isfjord är bara 350 meter och därför kan varmt vatten skvalpa över, in i den 800 meter djupa fjorden.

Men sedan 1990 har också temperaturen i området stigit avsevärt. År 1992 drog sig iskanten bakåt 5,7 kilometer per år, och år 2002 hade takten accelererat till 12,6 kilometer.
När den nu 46-åriga Flemming var liten frös havet i viken utanför Ilulissat tidigt och barnen var ute och skrann på den och man fiskade och fångade säl med hundsläde.

– Så är det inte längre. Det är länge sedan havet frös till här på vintern. Nu kan man fiska med båt under en mycket längre säsong.

Någon koncensus kring den massiva glaciärsmältningen har FN:s klimatpanel ännu inte kommit fram till, men alla är överens om att klimatförändringen påverkar Arktis snabbare än på annat håll.
 

Valfångst – en del av traditionen
Plötsligt ropar Flemming till: En val!

Snart hör vi alla ett frustande och ser en kaskad av sprutande vatten och en ryggfena som smäckert höjer sig över havsytan för att sedan sjunka ner i djupet igen.

Det är två vikvalar som leker kurragömma mellan isbergen.

Vikvalen är en av de mindre valarna och väger omkring 10 ton. Det finns ett femtontal valarter runt Grönland av vilka blåvalen med sina 190 ton är störst.

Fortfarande fångas det val på Grönland. Enligt vissa uppgifter har inuiterna, grönlänningarna, rätt att fånga 175 valar per år, 150 vikvalar, och 25 silvervalar, samt hundratals narvalar.

Någon kvot på säl finns inte och alla fiskare tar med sig ett gevär när de far ut på fisketur. Högst sannolikt kommer de hem med en eller några sälar i båten. Det man inte äter själv eller ger åt grannen går till hundarna.

På nästan varje restaurang kan man beställa valkött i olika form, valbiff (smakar som nötkött), marinerad eller rå. I sushi smakar det råa utmärkt, tycker jag. På Grönland behöver man inte ha dåligt samvete för att man smakar på val.

I omkring en timme får vi följa med de två valarna som med jämna mellanrum kommer upp till ytan för att dra in mera luft, för att sedan elegant glida ner i djupet igen. Sedan är det slut på showen och vi vänder fören norrut och kör vidare.

På båda sidor om oss höjer sig de kala, rundade bergen med snö på toppen. Här växer ingenting annat än små videsnår, soertebär, ett slags motsvarighet till blåbär, och pyttesmå mycket vackra blommor.

Det känns osannolikt att här har funnits bebyggelse i tusentals år. Bara några kilometer från Ilulissat ligger en boplats som uppskattas vara 4 500 år gammal. Intill den finns en ättestupa. Under svåra år då det var ont om mat var det kutym att gammelfarmor eller -mormor tog sig dit och kastade sig ner för klippkanten. Det var yngre munnar som skulle mättas först. Gammelfarfar åkte för sin del ut i sin kajak för att inte återvända.

Vi däremot närmar oss den lilla byn Oqaatsut, som har omkring 40 åretomboare. Här stannar vi i två dagar.

Det får du läsa om i nästa avsnitt.