Går på fält – men nu som fria individer
Ett högt pris, men det var värt det. – Ingen kan leva sig in i hur det känns då livet öppnar sig efter en lång tid av kringskurenhet och ångest. Samtidigt var det ett onödigt pris, det ska inte behöva kosta, säger Anna-Maria och Pia-Karin Helsing som blev utfrysta av sin släkt när de lämnade Jehovas vittnen för tio år sedan.
Långa utandningar. Det är inte bara den tryckande hettan som gör att Anna-Maria och Pia-Karin Helsing träder långsamt då vi tar oss genom rummen i den gamla gästgivargården i Munsala. Här har de inte varit på över trettio år.
Allt ser mindre ut. Inga av deras möbler finns kvar. Men hyllpappret i skåpet ser vagt bekant ut. De gula tapeterna och gröna köksskåpen är desamma.
Bakom några träd, på andra sidan Munsalavägen, ligger föräldrarnas nuvarande hem.
- Jehovas Vittnen är ett religiöst samfund som anser sig vara den enda mänskliga organisation som företräder den ursprungliga kristna kyrkans lära, från första århundradet efter Kristus.
- Rörelsen har sitt ursprung i USA under 1870-talet och har funnits i Finland sedan 1910, och administreras nationellt från avdelningskontoret Betel i Vanda.
- Möteslokalen kallas Rikets sal.
- Jehovas vittnen ifrågasätter en del av kristendomens teologiska uppfattningar och tolkningar av Bibeln, som treenighetsläran. Jehovas Vittnen använder en egen översättning, Nya Världens översättning av den Heliga skrift, men också andra bibelöversättningar.
- Samfundet är känt för sitt missionerande genom bland annat dörrknackning, broschyrer och tidningar. Medlemmar vägrar bära vapen, tar inte emot blodtransfusioner eller firar jul eller andra högtider som anses ha hedniskt ursprung.
- Antal Jehovas vittnen i Finland (siffrorna inkluderar Estland, Lettland och Litauen): 30 000.
- Antal Jehovas vittnen i världen: 8 miljoner.
- Källa: Jehovas Vittnens officiella webbsida, Wikipedia.
– Det känns skumt att vara här, sammanfattar Anna-Maria en av känslorna som stiger till ytan och också låter sig definieras en dag som denna.
– Visst besöker vi ibland någon i byn men vi stannar sällan till längs vägen. Och ändå bor nästan halva vår släkt här i trakten.
Det är systrarna som bett mig undersöka om de under intervjun kan få besöka hembygdsgården i Munsala. Eller "heimgåln" som den är för dem. Åren 1973–1980 bodde de här med sina föräldrar.
Utan varmvatten. Ingen dusch. Inga värmesystem andra än köksspisen och den öppna spisen. På vintern stängdes halva huset av och sängarna flyttades in i vardagsrummet för att bättre hushålla med värmen.
– Vi upplevde det inte som spartanskt. För oss var det här norm. Mamma tvättade vårt hår i handfatet och en gång i veckan badade vi bastu hos vår faster i grannbyn Vexala. Vi var lyckliga här, säger de.
Ett minne: Anna-Maria går i sömnen.En vinternatt lägger hon sig på sin vanliga plats under fönstret, men nu är britsen iskall och bar i den avstängda delen av huset. Mamma hittar henne. Som tur.
Ett annat minne: Pia-Karin står och väger vid sopkärlet inuti vedlådan i köket. När hon känner sig redo får hon öppna lådan och kasta sin napp. När kvällen kommer och hon vill ha nappen tillbaka är det så gott att veta att det var hon själv som kastade bort den.
I snart två år har Pia-Karin turnerat i Sverige med den självbiografiska föreställningen Med små, små steg, som handlar om hennes uppbrott från Jehovas vittnen för drygt tio år sedan. Först efter femtio föreställningar berättar hon sin historia på scen i Österbotten.
Det är i slutet av juli. Publiken i Schaumansalen i Jakobstad sorlar. Extra stolar har fått bäras in och folk sitter i trapporna. Alla som vill ska få lyssna, har Pia-Karin låtit hälsa. Själv lider hon av magpirr utan like.
På första parkett sitter storasyster Anna-Maria jämsides med vänner, obekanta och ödesfränder som får höra också sin egen historia återges. Erfarenheterna av att ha uteslutits och avskärmats från de viktigaste människorna i sitt liv är hjärtskärande och snarlika.
– Det känns viktigt att få ta berättelsen hem. Cirkeln sluts och jag får bli hel igen, säger Pia-Karin efteråt.
– Samtidigt är förståelsen men också känslan av att jag lämnar ut min familj större. Folk vet vilka mina föräldrar och min farmor är då jag talar om dem på scenen. Därför understryker jag alltid att det här är min version av min uppväxt inom sekten. Andra kan tänka annorlunda.
Avfällingar. Så har Pia-Karin och Anna-Maria troligtvis utdömts efter att de gjort det absolut mest förbjudna: Gått ur rörelsen och dessutom börjat tala om den.
Redan innan betraktades de som levande döda. Farbror, faster, kusiner, tidigare vänner och andra inom rörelsen viker fortfarande undan med blicken om de möts på gatan.
Släkten har nolltolerans. Men föräldrar kan välja att ha ett minimum av kontakt också efter att barn gått ur rörelsen. Det är en samvetsfråga. Och ett ultimatum som ger Pia-Karin sorg och gör Anna-Maria vred.
– Varför ska föräldrar till uteslutna barn tvingas gå en sådan balansgång och alltid så att säga svika någon, antingen sina barn eller församlingen, frågar sig Pia-Karin som också stod sin farmor nära under uppväxttiden.
– Va? Lever din fammo? Och är 96 år och bor i Vexala? utbrast Anithas barn då jag berättade att min farmor faktiskt ännu lever, säger Anna-Maria med hänvisning till den familj som hon har i dag.
– Det är svårt att förklara eller ens förstå för oss eller andra utomstående. Det känns så ofattbart onödigt. Då vi alla lever och kunde dela livet.
Justitieminister Anna-Maja Henriksson och inrikesminister Päivi Räsänen träffade i våras den finländska ledningen inom Jehovas vittnen angående behandlingen av ex-vittnen.
- Bor: Esse.
- Familj: Anitha och två bonusbarn varannan vecka.
- Gör: frilansande kapellmästare, dirigent och för detta violinist. Greppar fiolen ibland.
- Aktuellt: Den nyskrivna operan Magnus-Maria som visas på Esbo kulturcentrum den 7 september, för att förhoppningsvis spelas utomlands nästa år. Barnkonsert med Helsingfors stadsorkester och Brahmskonsert med Sibelius Akademins symfoniorkester i höst.
- Om ett år: har jag fler uppdrag utomlands, bland annat i Island och Tyskland. Och nu när vi fått garaget fixat så finns det mera tid till att bara växa in i vårt hem i Esse och sommarstället i Öja. Det ser jag fram emot.
- Om fem år: hoppas jag få fortsätta leva och utvecklas. Jag tror inte på stagnation.
- Motto: Rädslor är till för att utmanas.
Enligt Anna-Maria och Pia-Karin håller sig ledningen inte till sanningen då den påstår att endast de andliga banden bryts vid ett utträde.
– Reglerna är väldigt tydliga på den punkten. Man får inte ens säga hej, suckar Anna-Maria.
– Vittnena blir upprörda över att vi berättar sanningen om våra upplevelser, medan de får ge vilseledande information om sin sanning. Det hemska är inte att vi berättar, utan att det har hänt. Och händer hela tiden, över hela världen. För att reglerna är sådana. Många har ödelagda liv. Det finns uteslutna, till och med omyndiga, som inte orkar leva vidare.
– Vi kan ju alltid hälsa på andra vittnen om vi ses. Men det blir mest obehagligt för dem så vi låter bli. De är älskvärda människor. Det är läran och reglerna som vi kritiserar.
Och uppväxten inom rörelsen var en bra skola. Systrarna föddes som tredje generationens vittnen och Pia-Karin gick på fält, det vill säga var med när föräldrarna knackade dörr, redan vid två veckors ålder.
– Vi lärde oss att vi tänker rätt och andra fel, att predika högt vår sanning. Och fortsätta tala till och med efter att den som lyssnar klart signalerat att den inte vill fortsätta samtalet, säger Pia-Karin.
– Vi vittnar fortfarande. Men ur ett annat perspektiv, tillägger Anna-Maria.
Ett idealvittne. Så beskriver sig Pia-Karin som trodde fullt ut på läran och gladde sig åt att få smeka lejonmanar i paradiset, och gärna ville rädda med så många som möjligt. Men hos Anna-Maria började tvivlet gro tidigt.
– Jag kände hela tiden på mig att jag inte skulle få vara med i paradiset. Läran höll inte för granskning: hur skulle Gud kunna förgöra alla de andra människorna? Jag mådde fruktansvärt dåligt av att inte få säga till någon hur jag kände.
Tills en dag då polletten föll ner, mitt i 30-årskrisen. Ett par veckor senare meddelade Anna-Maria föräldrarna att hon går ur.
Ett par år senare uteslöts Pia-Karin, som gift sig som ung med en kompis inom rörelsen och bodde i Sverige då hon kände hur musiken och tanken på en mer passionerad kärlek och själsfrände lockade.
– Jag måste vara otrogen för att han skulle få skilja sig och gifta om sig med någon annan inom sekten. Och eftersom jag visste att jag inte skulle kunna ljuga inför den dömande kommittén så var jag otrogen. Och uteslöts.
På frågan om Pia-Karin mist sin gudstro under resan svarar hon att gudsbegreppet fortfarande känns sårigt.
– Det är så starkt förknippat med Jehova och leder genast in på gamla tankebanor. I nuläget nöjer jag mig med att tala med änglar. De är inte så starkt befästa inom vittnena.
Anna-Marias berättelse finns också delvis dokumenterad, i den aktuella operan Magnus-Maria. Hatet mot att tvingas bära kjol. Sexualiteten, ("även om Magnus-Maria var mindre intresserad av att stadga sig än jag"). Den medfödda musikaliteten. Ett mansdominerat yrke.
Att båda systrarna tar sina smärtpunkter till hemmaplan samma sommar är ingen slump. Cirka tio år av bearbetning är rätt lagom efter en sådan där upplevelse. Då har man fattat lite vad det handlar om, som Anna-Maria uttrycker det.
- Bor: Luleå. Flyttar i slutet av augusti till Piteå.
- Familj: singel.
- Gör: frilansande operasångerska (sopran), cellist, folkmusiker på violin och skådespelare som varit verksam vid bland annat Norrbottens kammarorkester, ett tiotal länsteatrar i Sverige och turnerat med riksteatern. Uppträder med folkmusiktrion Pia-Karin Helsing group.
- Aktuellt: turnerar med den självbiografiska teaterföreställningen Med små, små steg. Föreställningar i Stjärnhallen i Nykarleby den 19 och 20 augusti, med sikte på Helsingfors och Stockholm i framtiden.
- Om ett år: är jag mer grundad i mig själv och i mitt nya hem. Teatern får ge allt mer plats för operan.
- Om fem år: åker jag runt och gör operaroller i Skandinavien och Europa.
- Motto: Allt är som det ska vara (och småningom vet jag också varför det är så).
– Jag håller på att bli en öppen människa som vågar släppa in och släppa fram. Jag är äntligen fri från så mycket av det som jag var rädd för. Då är det lätt att känna en enorm tacksamhet för små och stora saker som jag numera får göra med och i mitt liv.
För henne är familjen grundtryggheten och det som ramar in livet. Hon tror att det finns ett slags inre tyngdkraft som leder oss rätt. Människan ska inte styra allt själv.
– Så klart är jag också rädd för att ge över kontrollen, och till vem det är vet jag inte, säger Anna-Maria samtidigt som hon torrt konstaterar att det säkert finns de som tror sig veta exakt vilken kraft som numera håller i spakarna.
– Eller låt mig säga så här: Jag ger inte över kontrollen, utan tar bort en osund kontroll i mig själv. Och det brukar bli bättre då. Jag har det bra nu och ser positivt på framtiden. Av frukten ska du känna trädet. Så länge det fungerar så håller jag på mitt.
Handen höjs till hälsning med jämna mellanrum under vår vandring genom Munsala kyrkby. En och annan stannar till och med bilen mitt på vägen bara för att säga att det är roligt att se flickorna. Kramar och ryggdunk. Handskakningar och leenden över gärdsgårdar och trappräcken.
En uppenbart emotionell dag, framför allt för Pia-Karin.
– När vi växte upp släppte vi inte någon utanför sekten nära. Alla de andra skulle ju dö i Harmageddon och det hade varit alltför smärtsamt. Nu inser vi att de andra alltid har varit öppenhjärtiga.
Anna-Maria nickar.
– Här finns verkligen en tolerans för olikhet, om det så handlar om politiska eller religiösa åsikter. Våra klasskompisar stod ut med oss då vi höll våra predikningar. Och när Pia-Karin spelade uppe i Haparanda satte sig ett par före detta klasskompisar i en bil och körde upp för att se föreställningen. Det är kärlek.
Anna-Maria går i höst in i den andra säsongen av att ha mera jobb i Sverige än i Finland. För ett år sedan dirigerade hon Dagens Nyheters och Kungliga Filharmonikernas sommarkonsert på Djurgården i Stockholm.
Efter att ha dirigerat avslutningskonserten på Korsholms musikfestspel i augusti och Magnus-Maria i Esbo i september väntar sex nya gästspel med svenska orkestrar, bland annat i Gävle, Helsingborg och med Norrlandsoperan.
Medan kärleken fick Anna-Maria att slå ner bopålarna i grannbyn Esse för cirka fyra år sedan, så lämnade Pia-Karin Finland fullständigt då hon flyttade till Sverige som 20-åring.
– Nu känns det som att jag har öppnat mitt hjärta för Österbotten igen och kan tänka mig att tillbringa mer tid här framöver. Jag har hittat hem.
En paradox. Utan musiken hade systrarna troligtvis blivit kvar inom rörelsen. Det säger de unisont. Men trots varnande ord ville föräldrarna ge sina enda barn det finaste som de hade: tron och kärleken till musiken.
En gåva som dels kom att driva barnen ut ur rörelsen och föräldrarnas liv.
När Pia-Karin uppträder med folkmusiktrion Pia-Karin Helsing group ingår ett potpurri med valser som hon lärde sig av sin pappa som barn.
Musiken är en länk till föräldrarna som systrarna vägrar släppa. Tacksamheten och kärleken står alltjämt främst, till och med i beskrivningar av tystnad eller frånvaro. Inga av döttrarnas bejublade föreställningar har föräldrarna kunnat ta del av.
Under Pia-Karins föreställning är det svårt att inte tänka tanken om inte drillningen till att alltid vara sympatisk, harmonisk och snäll ("För Gud ser också dina tankar. Och du vill väl inte göra Honom ledsen?") endast antagit en ny form då hon, utan minsta tillstymmelse till bitterhet, lovsjunger personer som tagit avstånd till henne. Och om de, båda två, försöker älska sig tillbaka in i släkten genom att visa så stor förståelse?
– Några känslor av bitterhet känner jag inte igen. Men så håller jag först nu på att utforska om jag över huvud taget kan bli arg, säger Pia-Karin.
– Vi har själva behandlat uteslutna på samma sätt och det känns förfärligt. Det är läran som vi kritiserar. Någonting som började som något väldigt fint har gått snett.
– Faktum är att vi har en växande släkt, inflikar Anna-Maria.
– Allt eftersom får vi samtal från andra som lämnat sekten eller från släktingar som inte är vittnen och som vi därför inte umgicks med, men som nu tar kontakt och är solidariska. Det känns underbart. Man behöver inte stirra sig blind på det som är borta utan kan vara tacksam för det nya som man får.