"Humanitär hjälp får inte vara selektiv"
Sommarens kriser i Ukraina och i Mellanöstern har ökat oron för att humanitär hjälp politiseras. – Det är imperativt att den förblir fri från politiska bindningar, säger Finska missionssällskapets verksamhetsledare Rolf Steffansson. I dag firar han sin 50-årsdag.
Det har varit en turbulent sommar: ebolaepidemin härjar i Afrika, Ukrainakrisen forsätter under allt bistrare omständigheter och IS-jihadisterna avancerar i Irak. Som tillförordnad verksamhetsledare för Finska Missionssällskapet har Rolf Steffansson följt med läget i världen med oro.
– Diskussionen kring den ryska biståndskonvojen i Ukraina har väckt frågor om att humanitär hjälp politiseras. När vi sysslar med utveckling och humanitär hjälp är det imperativt att den är villkorslös och inte selektiv, säger han.
Särskilt oroväckande är den ökade extremismen – och reaktionerna mot den.
- Ålder: Fyllde 50 år den 30 juni. Dagen firas i Missionskyrkan i dag klockan 13.
- Familj: Fru och fyra barn, yngsta 18 år och äldsta 26 år.
- Bor: I Borgå.
- Karriär: Jobbat bland annat som församlingspräst i Borgå och kyrkoherde i Pernå. Var Finska Missionssällskapets landsrepresentant i Tanzania i tio år. Utrikesdirektör på FMS sedan 2009, just nu tf verksamhetsledare.
- Gör på fritiden: Umgås med vänner, kopplar av med amerikanska komediserier. Har i sommar börjat sköta om konditionen igen.
- Läser: Kjell Westös Hägring 38, gärna också deckare.
– I väst finns en övertro på snabba lösningar som ofta är militära. I längden föder det bara mer extremism.
Steffansson tror snarare att en mer långsiktig lösning ligger i att satsa på utbildning, höjda livsvillkor och på att höja kvinnors status i samhället.
Kyrkan ska vara aktivare
I vanliga fall jobbar Steffansson som utrikesdirektör, men som verksamhetsledare måste en blick också vara vänd inåt, mot Finland. Steffansson hoppas att kyrkan hade en större och mer aktiv roll också i den finländska samhällsdiskussionen.
– Men det behövs ett nytt sätt att diskutera. Det finns ingen möjlighet att längre säga till från ovan hur saker ska vara. Många inom kyrkan kanske drömmer sig tillbaka till den tid man kunde säga "så här är det", men den är nog förbi nu.
I fjol fick Missionssällskapet kritik av bland annat några konservativare nordiska organisationer för att det godkände ett manligt par som missionärer.
– För mig är de här rättvisefrågorna en trovärdighetsfråga. Vi arbetar mycket till exempel i Nepal med daliternas rättigheter till full jämlikhet i samhället, och vi arbetar globalt med funktionshindrades frågor. Vi är inte trovärdiga om inte vi på hemmaplan också står för rättvis behandling av alla.
Ny kultur lär
Steffansson bodde i Tanzania i tio år. Tiden där lärde honom mycket, bland annat om hur man bemöter människor från andra kulturer, och om hur nära gräsrötterna kyrkan kan vara.
– Vi umgicks med många människor som hade väldigt låga inkomster och kämpade med att få det att gå ihop, men den optimismen vi mötte är något jag numera saknar.
Att återvända hem var både lätt och svårt. Även om Steffansson hade bra koll på vad som hände hemma i Finland märkte han att samhället utvecklats. I början var det till exempel svårt att vänja sig vid den allt snabbare arbetstakten.
– Största chocken var hur lite tid människor i Finland har att umgås med varandra, säger Steffanson.
Steffansson fyllde 50 i juni, men bemärkelsedagen firas i Missionskyrkan i dag med musik, drama och kaffe klockan 13–16. Femtioårsstrecket passerade Steffansson med ro.
– Det gör på sätt och vis mitt arbete lite enklare. Jag märkte att folk i Tanzania började lyssna på mig mer när jag fick grått hår.
Även om Steffansson trivs med sitt nuvarande jobb stänger han inte dörren till fältarbetet.
– Det skulle vara inspirerande att jobba med en lokal kyrka och lokala problem igen. Jag skulle inte vara förvånad om jag hittar mig själv någonstans i södra Afrika.
Nya perspektiv på utveckling
Millenniemålen löper ut 2015 och just nu förs diskussioner om vad som händer efter det. Steffansson önskar att olika gruppers livsvillkor togs upp i en större grad. Alltför ofta handlar utveckling bara om bnp-tillväxt, menar han.
– Utveckling ska inte ses som en stor klump, utan man måste se det från olika marginaliserade gruppers perspektiv. Min uppmaning är att vi alla kan ställa frågan vem som faller utanför, vem som behöver att någon talar för deras sak.
Trots de oroliga omständigheterna i världen ser Steffansson positivt på framtiden.
– Utmaningarna är enorma, men jag vill ändå stå för den tanzaniska positivismen: vi kan alltid göra något, säger han.