Sargade optimister i överlevnadskamp

Eddie

– Min barndom var inte normal. Jag växte upp utan mamma och pappa och det var jobbigt att se andra barn leka med sina pappor. Det var pappa det ena och pappa det andra, mamma hit och mamma dit. Andra barn simmade med sina föräldrar eller gick till parken. Jag ville också ha det så, men jag fick det aldrig.

– Min mamma var knarkare och hon gjorde aldrig någonting. Hon använde alla pengar till droger. Jag fick mina kläder från kyrkan eller genom någon annan välgörenhet. Det mesta hon gjorde för oss var att säga att hon älskar oss. Jag förlåter henne nu, men jag skulle ha behövt henne då. Jag skulle ha behövt godnattsagor, kramar och pussar och grejer att göra tillsammans.

– Min mamma brukade slå mina bröder och systrar när hon var hög, så jag rymde till sist. Jag sprang till en bekant som var vän med min mamma och bodde ett par kvarter från vårt hus. Jag var bara två och ett halvt år men jag klarade mig ända fram. Min mammas vän ringde barnskyddet och adopterade mig senare.

– Jag har aldrig träffat min pappa. Jag letar inte efter honom aktivt men jag hoppas att jag träffar honom en vacker dag. Jag frågade min mamma om honom flera gånger, men hon sa alltid att vi talar om det senare. Jag antar att min mamma inte med säkerhet visste vem min pappa var och att hon var för stolt för att erkänna det för mig.

– Min mamma dog när jag satt i fängelse. Hon tog en överdos i badrummet av vad det nu var för knark hon använde. När vakterna i fängelset meddelade mig att min mamma dött började jag gråta. Jag grät i timmar och kunde inte sova. Jag trodde det var min fostermamma som hade dött. När jag förstod att det var min biologiska mamma försvann all smärta. Hon skapade aldrig någon kärlek mellan oss.

Alisha

– Min barndom var svår och dysfunktionell. Det var mycket bråk och våld, speciellt verbalt våld. Ibland kan ord skada mer än ett bälte. Min mamma använde droger och var självmordsbenägen. Hon led dessutom av schizofreni. Hon hoppade flera gånger ut genom fönstret och skar upp sina handleder och åkte konstant in för vård. Min pappa använde också droger och var ofta i fängelse. Uppväxten var en tung tid för mig.

– Jag började laga mat när jag var sex år gammal. Jag var tvungen att göra det eftersom min mamma alltid var hög. Det hände ofta att hon nästan brände ned vårt hus. När vi var utan mat eller när min mamma hade sålt våra matkuponger för att få droger, var det jag som fick skrapa ihop någonting eller knacka på grannens dörr för att få mat åt oss. Som nioåring fick jag se till att mina yngre syskon kom i väg till skolan. Det var jag som var den vuxna i vårt hushåll trots att jag var barn.

Eddie

– När jag var tio år brukade jag sitta i närheten av vårt hus och titta på en kille som gav små påsar åt folk, som i sin tur gav honom gröna papper. Jag var jättenyfiken på vad det var. En dag tappade killen en påse på marken utan att märka det. Jag plockade upp påsen och tog hem den. Några månader senare såg jag en annan äldre bekant med en påse och jag sa till honom att jag har en likadan hemma. Han gav mig 10 dollar för den. Det var första gången jag sålde droger, fast jag förstod det inte själv då. Jag hade nyss fyllt elva år.

– Fram tills jag fyllde sjutton sålde jag droger dagligen i sex år. Jag sålde marijuana, PCP, kokain och balsameringsvätska, det som man sätter i döda människor. Jag gjorde snabba klipp och hade så mycket pengar jag behövde. Jag räknade aldrig hur mycket jag tjänade, men jag hade alltid tillräckligt för att köpa kläder och smycken. Jag blev bra på att sälja droger och åkte aldrig fast. Jag levde ett liv på gatan. I min krets var det antagligen bara en av tio som inte sålde droger. Jag skaffade mig aldrig ett vapen, men när jag såg folk bli skjutna så ville jag göra det.

– Jag blev utsparkad ur skolan för att jag sålde droger och rökte gräs. När brudar började visa intresse för mig blev jag ointresserad av skolan. Det var mina kläder, smycken och pengar som fick dem att tycka om mig. Ingen av mina syskon gick ut gymnasiet.

Alisha

– Jag blev mobbad som barn. Det var antingen min knarkande mamma, mina kläder, mitt hår eller min funktionshindrade bror som var orsaken. I lågstadiet svalde jag det och höll mig undan, men i högstadiet fick jag nog. Jag började slåss. Jag slogs mot både flickor och pojkar. Det var mycket schismer mellan olika stadsdelar. Det handlade om överlevnad. Antingen slog du först eller så blev du slagen.

– Jag började på högstadiet men blev relegerad och portförbjuden i alla skolor i Washington hela första året på grund av slagsmålen. Det var egentligen inte så mycket slagsmål i skolan, det hände mest utanför, men jag hade fått ett rykte. Medan jag var relegerad hamnade jag i fängelse, så jag återvände aldrig till skolan.

Eddie

– Jag sattes dit för mord. Min brors bil var kopplad till en dödsskjutning och han var misstänkt. Eftersom jag var minderårig trodde alla att jag skulle få ett lindrigt straff, så min bror sa till polisen att det var jag som var skyldig.

– Jag har svårt att lita på någon i dag eftersom alla svek mig. Min bror, min kusin, min vän, de var alla en del av min familj och de satte dit mig. Jag trodde aldrig att de skulle svika mig. Efter nästan tre år i fängelse och två rättegångar konstaterades jag vara oskyldig och blev frisläppt.

– Under min tid i fängelset fortsatte jag att sälja och använda droger. Vakterna smugglade in droger, cigaretter och telefoner till mig som jag sålde vidare i fängelset. Själv rökte jag gräs och tog ecstasytabletter för att hålla mig alert.

Alisha

– Jag var sexton när jag åkte i fängelse. Jag dömdes för dråp fast det var självförsvar och fick fem år. Sedan fick jag två år till för slagsmål i fängelset. Skillnaden mellan mina hemkvarter och fängelset var inte så stor. Drogerna och våldet fanns kvar. Den enda skillnaden var att man satt bakom lås och bom hela tiden utan att någonsin komma undan.

– I två och ett halvt år var jag i en isoleringscell. 23 timmar i cellen och en utanför. Jag var för ung för att vara på samma avdelning som vuxna fångar, men det fanns ingen avdelning för minderåriga så de var tvungna att isolera mig.

– För det mesta försökte jag sova. Jag tog så mycket mediciner jag kunde för att kunna sova på dagarna. Jag var deprimerad och kände mig ensam. Det kändes som att jag aldrig skulle få återvända hem. Det kändes hopplöst och jag var trött. Jag ville bara att det skulle vara över.

– Jag skar upp min handled med ett rakblad som man fick efter duschen. Efteråt var jag arg. Jag upplevde det som ett misslyckande. Fan, jag kan ju inte ens ta livet av mig själv.

Eddie

– När jag hamnade i fängelse var min son sex månader gammal. En morgon vaknade jag i min cell och tänkte att livet inte längre handlar bara om mig själv. Jag insåg att jag måste leva för min son nu. Jag ställde mig frågan om jag faktiskt ville gå hem och fortsätta att sälja droger bara för att bli dömd till ett nytt långt straff. Jag såg många unga killar få 25 eller 45 år i fängelse. Jag insåg att jag inte ville råka ut för detsamma. Jag insåg att jag inte är en sådan person. Jag föll ned på knä och började be. Jag gav mig själv ett löfte. Jag sålde de sista telefonerna och drogerna och slutade med allt. Från och med nu skulle jag leva rätt.

Alisha

– Jag ville förändras men jag insåg att fängelset inte skulle hjälpa mig. Det finns ingen rehabilitering där. Jag ville helt enkelt inte vara en del av fängelsesystemet längre. Jag ville inte att någon skulle tjäna pengar på att jag satt inne. Jag fick en känsla av att jag ville göra någonting viktigt. Jag visste inte vad, men jag ville förändra något.

Böcker som räddar

Alishas och Eddies historier är dramatiska, men de är på intet sätt unika. De har så många gelikar att president Barack Obama i år såg sig tvungen att göra någonting för att hjälpa unga svarta att hållas utanför fängelset.

– Vi måste göra vad vi kan under detta handlingens år för att ge unga amerikaner det stöd de behöver för att fatta fiffiga beslut, vara starka, övervinna problem och slutligen nå sina mål.

Det sa Obama i våras när han lanserade ett program avsett att stödja speciellt svarta unga som i USA står inför betydligt större utmaningar än deras vita jämnåriga. Bland annat löper unga svarta män en sex gånger större risk att hamna i fängelse än unga vita män och bland unga svarta män är mord den vanligaste dödsorsaken. Svarta män utgör 6 procent av USA:s befolkning men bland alla mordoffer är de över 40 procent.

– Våld på gatan och i hemmen. Lätt- tillgängliga vapen och avsaknad av bra undervisning. Fattigdom och obehandlade mentala problem. Med tanke på vad de här ungdomarna bevittnar är det svårt för dem att komma ur spiralen på egen hand, säger Tara Libert, chef för och grundare av organisationen Free Minds. Barack Obama må ha tagit sig an problemet i år, men Libert och hennes organisation har försökt hjälpa fattiga unga män och kvinnor i Washington DC i över tio år. Hennes metod är böcker och poesi.

– Böcker är början till förändringen. Det gäller att hitta en bok som de unga kan relatera till, en som handlar om samma saker som de upplevt själva.

Free Minds verksamhet går ut på att ordna bokklubbar och skrivarkurser för unga fångar i Washington DC. Varje vecka håller organisationen träffar med fångar som vill diskutera böcker de läst eller dikter de skrivit. När de unga fångarna blir vuxna och skickas runtom i landet till federala fängelser fortsätter Free Minds att hålla kontakt.

– Vi skickar nyhetsbrev, födelsedagskort och har en bokklubb på distans. Vi skickar böcker till 46 olika fängelser i 23 delstater.

Under ett drygt decennium har Free Minds hjälpt sammanlagt 875 fångar hållas på rätt spår.

– Vi har haft en hel del framgångar. Men det krävs en intensiv insats från alla parter.

Eddie Crist och Alisha Carrington är två av organisationens framgångar. Båda gick med i bokklubben under sina fängelsevistelser. För Ali-sha kom organisationen in i bilden precis efter hennes självmords- försök.

– Free Minds var helt avgörande för mig. Många unga får inget stöd från sina familjer när de hamnar i fängelse. Min mamma var fortfarande i knarkträsket och mina vänner förstod inte att hålla kontakt. Kontakten med Free Minds blev som en ljusstrimma på en mörk plats.

– Jag började skriva poesi. Det var terapeutiskt och ett sätt för mig att få ut min vrede.

I dag går såväl Eddie som Alisha, inom ramen för Free Minds verksamhet, runt i skolor i fattiga områden i Washington DC för att berätta om sina liv och erfarenheter.

– Jag vill bara försöka få dem att förstå att det inte är coolt att hamna i fängelse. Jag försöker få dem att förstå att det inte är ett ställe de vill vara på, säger Eddie.

Eddie Crist har varit på fri fot i ungefär ett halvt år. Han jobbar sporadiskt för Free Minds och svart på ett bygge. Det är svårt att hitta riktiga jobb när man har suttit i fängelset och har tatueringar i ansiktet. Men han är optimist och han tror att allt han varit med om haft en mening.

– Jag bryr mig inte om jag är pank. Det enda jag vill göra nu är att bli klar med skolan och skapa en relation till min son. Jag vill vara en god far och se honom lyckas i livet.

Alisha Carrington blev fri för ett och ett halvt år sedan. Hon jobbar för tillfället på Free Minds på heltid. Efter stora svårigheter har hon hittat en egen bostad där hon kan bo tillsammans med sin nästan tio år gamla dotter och på avstånd från den knarkande modern. På grund av fängelsedomen har hon fått ge upp sin dröm om att bli veterinär, i stället studerar hon sociologi.

– Det goda med att ha fått portförbud till alla gymnasier i DC är att staden nu är skyldig att betala mina studier, säger Alisha med ett illmarigt leende, som om hon fått sin hämnd.

Och även om livet är hårt efter en lång tid i fängelse ser Alisha ljust på framtiden.

– Jag är optimist för att det är bättre än att vara pessimist. När man sysslar länge med någonting som inte leder till bra resultat så måste man ändra på det om man är smart. Jag har visserligen en massa diagnoser, men jag är inte korkad. Jag vet när det är dags för en förändring.