”Ingen är proffs på sin egen sorg”
Den västnyländska sommaren är kylig när vi besöker Hilkka Olkinuora i hennes hem mitt i naturen. Det är här hon samlar kraft i sorgeprocessen efter makens död. – Naturen ger mig kraft.
Hilkka Olkinuora tillbringar sin sommar i hemmet vid havsstranden i Västnyland. Hon gillar att leva med årstiderna på gammaldags vis – att stiga upp när solen går upp och lägga sig när det blir mörkt, hur tidigt det än är. Med hunden Jerry promenerar hon i skogarna i närheten.
– Det har ännu aldrig hänt att jag inte skulle ha mått bättre efter att ha andats in naturen och sett Jerrys livsglädje.
- Ålder: 66 år.
- Bor: i Västnyland.
- Familj: Sju barn, fem barnbarn, hund.
- Gör: Undervisar i hälsobranschen, handleder chefer, föreläser, skriver kolumner. Ska skriva en bok om tjejer som tror att livet är bildbehandlat.
- Sommarplaner: Ska bland annat delta i Finlandsarenan och diskutera lycka. Går samtidigt på Pori Jazz.
Det är nu två år sedan maken Hannu Olkinuora, bekant bland annat som HBL:s tidigare chefredaktör, gick bort i cancer. Tillsammans brukade de segla om våren och sommaren. Nu är segelbåten till salu och tillvaron är ännu någon form av anpassningsperiod.
– Det har varit värre än jag på förhand trodde. Att ingen är proffs på sin egen sorg visste jag nog, men att uppleva det är ju något helt annat.
Misslyckande
Just sorg har Hilkka Olkinuora både skrivit och föreläst mycket om. Om hur sorgen ses som ett misslyckande och något att skämmas över.
– I dag ska man springa medvetet och äta målmedvetet, då folk inbillar sig att de är eviga. Att misslyckas är den största skammen och det största misslyckandet är att bli sjuk och dö. I synnerhet om pengar och status har varit viktiga, då förlorar man allting vid döden. Det låter kanske naivt, men jag brukar säga att kärleken förlorar man aldrig.
När Hilkka Olkinuora var åtta år förlorade hon sin pappa och år 1988 sin son. Efter det grundade hon och maken Stödföreningen Käpy för föräldrar som förlorat ett barn. Hon har fortfarande kontakt med föräldrar från den tiden och föreningen fyller en viktig funktion än i dag.
Viktigt med balans
Efter makens död har livet blivit annorlunda, och vardagen fylls förutom av jobb och familj, av mycket vila.
– Jag orkar göra en sak om dagen. Blir det två saker är jag väldigt glad. Det är viktigt att ha balans, att både få vila i sorgen och tänka på annat. Jag skulle inte sörja om jag inte hade älskat. Vännerna är också viktiga, att få sällskap då det behövs och att få bli lämnad i fred när man vill vara ensam.
Hur har du själv klarat av att kanalisera din sorg till något produktivt?
– Den som har förlorat mycket har ingenting att förlora. Då vågar man ta chanser att påverka för det goda och gemensamma. Sedan har jag också förstått att livet är till för att levas. Det var delvis därför jag hoppade av kyrkans administrativa uppdrag, det är slöseri med alla möten.
Också förhållandet mellan den tidigare prästen och Gud har satts på prov av de många förlusterna.
– Det är svårt att ha en allsmäktig och älskande gud efter en grym förlust. Men han ger inte upp.
Sammansvetsad familj
Familjen som består av sju barn och fem barnbarn umgås mycket och har kommit varandra närmare efter Hannus död, på samma sätt som familjen svetsades samman när sonen Ville dog. Hannu är mycket närvarande i det västnyländska hemmet.
– Jag talar fortfarande med Hannu varje dag. Ibland bråkar jag med honom och frågar varför han lämnade mig ensam med stockade avlopp och barnens problem.
På samma tomt med den gamla släktvillan står ett mindre hus, helt handikappanpassat, som makarna lät bygga för gemensamma dagar på ålderns höst.
– Vi talade om vad vi önskade och kom fram till att vi vill dö när vi tittar mot horisonten. Då visste vi inte att det skulle hända så snabbt.
Brobyggare
För HBL:s läsare är Hilkka Olkinuora nu också bekant som kolumnist.
– Med kolumnerna vill jag bygga broar, hjälpa folk att förstå varandra.
Olkinuora är känd för sina texter om mjuka, humana värderingar. Hon oroar sig också för en djupare tudelning i samhället.
– Det märks till exempel på Facebook. Det finns de som inte har råd att resa, och så finns det de som grillar ostron på sina bilder. De här grupperna förstår inte alltid varandra: de fattiga demoniserar de rika, de rika ser inte de fattiga som människor.
Själv är hon aktiv i de sociala medierna och uppdaterar flitigt bland annat sin Twitterprofil. Whatsapp har en central roll i familjens kommunikation.
– Vi har en familjegrupp på Whatsapp som är som vårt köksbord, där kan det gå ganska hejvilt till. Vi har också en nyttig grupp som berör saker kring min mamma som bor på vårdhem.
Hennes kritik mot modern teknologi kommer in främst när folk uppmanas slå på sin dator i brist på mänsklig kontakt.
– Men jag är helt klart människan som sitter på bryggan och googlar.