Lyon förför med smak och stil
Den ljumma kvällsvinden för ut en doft av mat över Saonefloden. Det är inget tvivel: Om Paris var det franska vardagsrummet kör vi nu in i köket. Lyon visar sig dock vara mycket mer än Frankrikes gastronomiska centrum.
Lyon är husraderna med de solblekta fasaderna, de röda tegeltaken som försvinner i horisonten, de trånga passagerna i gamla stan, de dignande matstånden, de jäktade affärsmännen och de tröstlösa horderna av utmanande gatflickor.
– Välkomna till Lyon, säger Markus Ääri, finländare bosatt i Lyontrakten sedan 2005, när vi förtöjer vid kajen i Nautique Confluence, ett häpnadsväckande modernt arkitektoniskt mästerverk med elegant välvda brospann, caféer och ett spektakulärt köpcentrum.
Ääri, som sliter för den finländska pappersindustrins framgångar i Europa, har bråttom. Skymningen börjar redan falla och han vill visa oss en annan arkitektonisk skapelse innan solens sista strålar sjunkit ner bakom kullarna i väster.
Han för oss till Villeurbanne, grannstaden som vuxit ihop med miljonstaden.
– Ni måste se våra åttioåriga skyskrapor.
Vi kommer till en bred aveny som kantas av höga vita funkishus vars översta våningar är terrasserade. I ändan av det breda stråket står stadshuset och "arbetarpalatset". De pompösa officiella byggnaderna har tagit intryck av samtida sovjetiska byggnadsverk, men de har getts en omisskännlig fransk touche. Med de skejtande pojkarna i förgrunden blir intrycket nästan surrealistiskt.
Ingen tvekan: Vi har att göra med ett socialistiskt experiment av unikt slag. Unikt därför att det är ett av de få som har stått sig ända till våra dagar.
– Hela stadsdelen byggdes på sju år 1927-1934 under ledning av den dåvarande borgmästaren Lazare Goujon. Han var läkare och socialist och ville skapa drägligare och mer hygieniska förhållanden för befolkningen.
Husen var revolutionerande för här fanns både rinnande vatten, el och vattenklosetter, berättar Markus Ääri.
Gratte Ciel, som kvarteren heter, fyller åttio år i år och nu planerar kommunen att fortsätta på borgmästare Goujons och arkitekten Môrice Leroux' väg och riva de förslummade grannkvarteren.
Alla bostäderna är kommunala hyresbostäder, men man kunde lika gärna tro att man befann sig i vilket fashionabelt kvarter i New York som helst.
Bland kändisar
Vi har sedan tidig morgon kört längs den breda Saone från staden Chalon och inte gett oss tid för mer än ett kort strandhugg i pittoreska Tournus. Vackra slott och borgar har dykt upp i en flodkrök för att försvinna bakom nästa. Vi vill nu komma fort fram och nobbar till och med Macon.
Därför är vi rejält hungriga när klockan redan är en god bit över 22.
– Ingen fara, jag ska ta er till ett äkta lyonesiskt ställe, Brasserie Georges.
Vau! Jag kan inte genast minnas att jag klivit in i något liknande. Hela krogen är en majestätisk sal med ett tiotal lampkronor, pelare, takmålningar och en aire av strålglans som hållit i sig sedan 1836. Då kom Georges Hoffherr, en ung bryggmästare från Alsace hit för att börja brygga öl. Sedan dess har etablissemanget ägts av hans och senare en annan släkt, i generation efter generation.
– Det är ett av mina stamställen. De serverar tvåtusen matgäster varje dag, 300 000 om året, säger Markus Ääri
– Men personalen är aldrig jäktad. Man får en känsla av att de har all tid i världen just för dig.
Leif väljer inbakt gädda "Quenelle de Brochet maison" medan Markus och jag tror på "Tête de Veau", kalvhuvud, två traditionella lyonnesiska rätter. Och naturligtvis husets eget öl.
Bland ställets gäster nämns bemärkta personer som Jules Verne, Honoré de Balzac, Ernest Hemingway, Edith Piaf, bröderna Lumière, Leif Weckström och Emile Zola.
Mätta och belåtna vandrar vi förbi stationskvarteren tillbaka till hamnen och båten och förbluffas av mängden av unga, de flesta afrikanska, prostituerade som håller till i portgångar eller bjuder ut sig mitt på gatan. En tradition Lyon inte lyckats bli kvitt.
Ostron till frukost
Morgonen inleder vi med ett besök i stadens berömda saluhall Les Halles de Paul Bocuse, uppkallade efter Lyons världsberömda kock.
Även om det ser gott ut förmår vi inte ta exempel av två ynglingar som dagens tidiga timma till trots äter färska ostron till iskall öl. Diskarnas svämmar över av patéer, tårtor, frukter, viner, kött och fisk man inte trodde att fanns.
– Hos armeniern där borta hittar man alltid något extra läckert till fredagskvällen, säger Markus Ääri.
– Vinerna brukar vi hämta från en gård utanför Lyon. Man får ju dem här också, men det är ett roligt programnummer att åka ut och provsmaka.
Han skjutsar upp oss till de höga kullarna för de bästa vyerna över Lyon och till en alldeles speciell attraktion i stadsdelen Croix Rousse. 1986 var Boulevard des Canuts en av stans gråaste och tråkigaste gator med bland annat en jättelik fabriksfasad, utan ett endast fönster!
Ett väggmålarkollektiv fick tillstånd att måla hela väggen och i dag hör huset antagligen till Lyons "Top Fem"- turistattraktioner. Den gigantiska väggmålningen ger ett fullständigt tredimensionellt intryck och har uppdaterats tre gånger under åren för att ge rätt bild av livet i kvarteren.
Markus vill ännu absolut ta oss med ner till gamla stan och de små vindlande passagerna genom husen. Dem små labyrintiska gångarna för oss genom den ena bakgården efter den andra till nästa gata.
– Här höll motståndsrörelsen till under naziockupationen, de kände gångarna som sina egna fickor.
Det behövdes för motståndaren var Gestapochefen Klaus Barbie "Slaktaren från Lyon", som egenhändigt lär ha mördat bland annat den kultförklarade motståndsmannen Jean Moulin.
Invånarna i husen ber på små uppspikade skyltar mycket artigt turisterna att inte störa dem som bor här.
Lyon avverkas i ett huj. Rapallo, vårt slutmål ligger ännu långt borta och vi har många strandhugg inplanerade.
Redan i övermorgon har vi bokat in ett spännande möte med en finsk-fransk grevinna i ett av de vackraste slotten längs Rhone.
Det finaste minnet från Lyon begåvar oss dock Markus lilla dotter Taïs, som ger HBL:s sjöfarare en blyg "petit bisou", en liten puss, som färdkost.