I drömmen konkretiseras tankarna
Medan segelbåtar trotsar den hårda vinden utanför Orslandet i Barösund sitter Märta Tikkanen på land i den grönskande skärgården.
Här har hon tillbringat nästan varje sommar sedan 1941. Det är här hon har samlat tankarna i sin mammas mosters vita gungstol, ordnat litteraturkvällar och byggt upp ett förråd av gamla brev och anteckningar i bastun.
– Jag kan inte kasta saker och breven är fantastiska när jag vill minnas hur jag tänkt och känt.
Märta Tikkanen har skrivit och läst, dag som natt, hela livet. Stora delar av hennes litterära produktion har blivit till i den stuga som hennes föräldrar köpte stommen av år 1939. Här tillbringade hon, maken Henrik, barnen och nu också barnbarnen stora delar av somrarna. Här gick hon i skola en kort tid under kriget, då familjen evakuerades från Tölö i Helsingfors. Här satt hon bland annat och skrev Rödluvan under en vinter i mitten av 1980-talet. Det skrivna ordet är hennes liv och här har hon formulerat sig kring tankar, upplevelser och minnen som sedan blivit till böcker.
– Jag har en djävul som sitter på axeln under livets allra underbaraste och allra svåraste upplevelser som frågar vilka ord jag kan använda för att fånga just det här.
Skrivandet är ett sätt att få distans och skydda sig själv, där hon går över till orden istället för att befinna sig mitt i ett öppet sår. Hon skriver varje dag om vad som faller henne in och är just nu i skedet att hon har ett stort material, men inte hittar historien att baka in det hela i.
– Det är då man bli galen, utbrister hon.
Hur gör du när du letar?
– Om mina barn haft det svårt har jag sagt åt dem att inte tänka utan lägga sig och sova! Jag har hemskt ofta haft hjälp att reda ut mina tankar via mina drömmar. När jag vaknar vet jag hur något hänger ihop och har kanske en nyckel till något.
Hyllades i Sverige
En av de böcker som Märta Tikkanen fått mest uppmärksamhet kring är Män kan inte våldtas som kom ut 1975. Den handlar om en frånskild kvinna som hamnar på krogen på sin 40-årsdag, blir våldtagen och bestämmer sig för att hämnas.
– Det var ju jungfrulig mark att skriva om våldtäkt i Finland. Det var ingen som vågat ta det i sin mun i vårt patriarkala samhälle.
Hon berättar om en recension i Hufvudstadsbladet där en ung man skrev att kvinnor tjatar om att bli våldtagna.
– Det var ju inte riktigt det de tjatar om i den boken, så det var ju ett lätt missförstånd, säger hon sarkastiskt.
I Sverige, där en debatt om kvinnans rätt att säga nej till sex rasade, fick boken ett enormt genomslag samtidigt som kritikerna sågade boken i Finland.
– En ung man som recenserade boken i radion sa att han inte förstod varför den våldtagna kvinnan var så upprörd, hon dog ju inte ens.
Boken slog igenom här hemma först när Jörn Donner gjorde sin filmatisering av den 1978.
Våldtäktsdebatten står still
Märta Tikkanen konstaterar att vi fortfarande lever i männens värld och att våldtäktsdebatten står och stampar. Hon tar upp ett fall från förrförra sommaren där en man i Joensuu våldtog sin före detta fru och dömdes till två månaders villkorligt fängelse för att han var ostraffad och hade ett fast jobb.
– Boken blir ju aldrig inaktuell, tyvärr.
Biblioteket i Ingå är Märta Tikkanens vattenhål där hon hittar många av de böcker hon läser. Nu försöker hon få tag på Suzanne Brøggers Crème fraiche för att kunna skriva ett förord till en nyupplaga. Före det läste hon danska litteraturstjärnskottet Josefine Klougarts En av oss sover.
– Den är väldigt skickligt skriven, men har så mycket metaforer att jag ärligt talat blev lite irriterad.
Läsningen är något som minskar, vilket Märta Tikkanen tror beror på att vi är vana att få allt serverat genom tv och film samt att bilder fått en större betydelse.
– I vår tid får film och tv i bland får mer uppmärksamhet än böcker. Men ordmänniskor kommer alltid att finnas och bestå.