Fullt ös blev snigelfart på kanalerna
”Busåkandet” på floderna tar slut som genom ett trollslag när vi kör in på Canal de Bourgogne. Nu går det upp för oss varför snigeln är burgundernas nationaldjur. På tallriken lockar den fram snålvattnet – på kanalerna hornen i pannan.
Tvåhundrafyrtiotvå kilometer, hundraåttionio slussar. Det är Canal de Bourgogne i ett nötskal. Den kommer att vara vårt hem de närmaste en, två eller tre veckorna.
Kanalen som klättrar upp ända till fyrahundra meters höjd förenar Seine via Yonne med floderna Saone och Rhône, som slutligen rinner ut i Medelhavet – förhoppningsvis med oss på sin skummande rygg.
Redan vid den andra av de nästan tvåhundra slussarna får vi vänta en dryg timme.
– Jag beklagar, monsieur, men kanske ni kan passa på att ta en simtur under tiden, säger slussvakten i vår sista sluss på Yonnefloden, strax före Canal de Bourgogne.
Slussvakternas älskvärdhet är sådan att man tar emot vilka dystra besked som helst om långa väntetider med ett lika artigt ”oh, det gör ingenting, vi har ingen brådska”.
Vi lär oss snabbt att inte jäkta. Högsta tillåtna hastighet är sex kilometer i timmen. Och ändå visar metarna längs kanalstranden med all önskvärd tydlighet vad de anser om vår framfart. De tycker helt uppenbart att kanalen är till för dem, inte för båtfarare.
Det har hänt mycket sedan avfärden från Paris. Vi åker i väg i ottan när nattvakten i Port Arsenal, där vi hann bo en vecka, går med på att slussa ut oss som första båt. De ivrigaste nattliga Fête de la Musique-firarna har tystnat för bara en timme sedan. Nu ligger Seines stränder tomma på folk. Annat var det i går kväll. Fête de la Musique, som firats den 21 juni alltsedan 1982 är världens största livemusikjippo. I även den minsta franska stad eller by uppträder orkestrar av alla de slag på gator och torg. I Paris har musiken dunkat på full volym till småtimmarna.
Parisiska kontraster
Vi lämnar snart det vackra historiska Paris bakom oss. Vyerna blir råa och fula. Betong, graffiti, rostiga industrihallar, sjaskiga förorter, romläger, soptippar den ena tröstlösa kilometern efter den andra. Inte det Paris turisten vill se. Allt är mycket fulare än vid ankomsten västerifrån.
Men så förändras bilden igen. Den ena flotta villan avlöser den andra. De tar aldrig slut. Vi frågar oss om de är sommarvisten för rika parisare eller om ägarna bor i dem året om.
Jag läser en stump ur Göran Schildts Önskeresan. Daphne färdas på samma flodavsnitt den 13 juli 1948. ”Det var så kallt att vi hela dagen småhuttrade i våra fårskinnspälsar, och i stället för eftermiddagste serverade Mona en värmande romtoddy.”
Det låter som rapporterna från midsommarfirande vänner i hemlandet. Här är det dock högsommarvärme och vi känner att vi går söderut.
Schildt hade båttom den 13 juli, för han visste att nästa dag, den franska nationaldagen, står alla slussar stilla. Han gasade på för att hinna till Saint-Mammés vid Fontainebleauskogen före den sista slussningen klockan 19.30.
Det blev en minutstrid, och han vann.
För oss blir det också en minutstrid. Men när vi kommer till den sista slussen med det lovande namnet Champagne, ser vi hur portarna sluts bakom aktern på en sandpråm.
Jag anropar slussen på min allra bästa skolfranska, som slipats likt en ädelsten de senaste veckorna, men förgäves. ”Trop tard, monsieur”, svarar slussvakten och tröstar med att det är en ny dag i morgon.
Så får det bli. Vi vänder tillbaka och lägger oss i den för gästande båtar reserverade kajen vid Port de Stephan Mallarmé. Där vi erbjuds alla bekvämligheter för tio euro.
En fem kilometers kvällspromenad till vackra lilla lantliga Fontainebleau gör gott efter en dag i båten. Slottet som i all sin vräkighet också har – för att vara franskt – en liten, liten lantlig prägel, om man så får säga.
Omild väckning
Nästa morgon vaknar vis med ett brak. Disken från vår sena middag åker med en öronbedövande skräll i durken. Dagens första pråm har just passerat. Gomorron!
Enligt den ypperliga flodkartan ”Fluviacarte”, ska det finnas en sjömack som säljer också bensin i Saint-Mammés. ”Naturligtvis har vi sålt bensin, men inte numera”, upplyser madame som förestår inrättningen som säkert inte uppdaterats sedan kriget.
Vi får snällt ta dunkarna i hand och bära fyrtiofem liter per man en kilometer från macken till båten. Ett bra substitut för gymmet. De sista hundra metrarna måste jag ta fem pauser!
När vi kör vidare läser jag att Schildt tankade 110 liter fotogen på samma ställe. Han lämnar osagt om han också tvingades bära på eländet.
”Kärleksnästet” Hotel Le Trou Normand, ett stycke från Saint-Mammés, som så fascinerade Göran, hittar vi inte hur vi än spanar med hjälp av hans svartvita fotografi.
Görans sniglar fanns kvar
Men när vi i kvällningen, hungriga som vargar, kommer till Joigny kan vi också på långt avstånd, liksom Göran i Önskeresan, konstatera att kyrkan reser sig över de vackra röda tegeltaken. Några förhoppningar om att hitta Auberge des Escargots, ”stans finaste restaurang”, som Göran kallade den, har vi dock inte.
Men döm om vår förvåning när hamnkaptenen upplyser om att den visst finns kvar men i lite annan tappning.
Vi skyndar oss till L’Escargots de Sab, som krogen numera heter och det visar sig att de nya ägarna Sabrine och Luigino Salvatore ägt stället i elva år och förvandlat det till en musikbar.Visst, det här är gamla Auberge des Escargot, här har funnits någon form av restaurang och gästgiveri i mer än tvåhundra år. Inne på gården står spiltorna som var till för gästernas hästar ännu kvar, berättar Sabrina.
Hela huset andas historia. Nya saker avslöjas så fort man avlägsnar ett tapetlager.
Sniglarna finns fortfarande på menyn, men i kväll är krogen stängd, det musicerande paret Salvatore åker nästa dag på semester.
Vi har dock bestämt oss för bland annat sniglar i kväll för det är Leifs födelsedag. Vi intar dem på stans numera bästa krog Le Rive Gauche.
I motsats till Göran upplever vi ingen ”orolig natt på grund av sniglarna” utan kan nästa morgon avverka våra första slussar på Canal de Bourgogne i en nästan tropisk hetta.
De flesta är handdrivna och allt emellanåt får vi ta i och hjälpa slussvakterna, ofta synnerligen vältränade kvinnor, med att öppna och stänga de tunga portarna.
Vakterna ringer och meddelar varandra om vår ankomst så slussen står klar när vi glider in. Den mustachprydda slussvakten i Germigny sålde just ett par flaskor chablis till oss, till gott pris. När jag visade honom min uppskattning för denna ypperliga service brast han ut i sitt soligaste leende och ett spontant ”Vive la France!”