Cykla – det bästa sättet att se Paris
Att gå eller åka metro i sommar-Paris är mördande. Cykeln visar sig vara det oslagbara färdmedlet. Men då gäller det att inte göra bort sig så som HBL:s sjöman på torra land!
Efter en halv dag till fots i ett stekande hett Paris insåg vi: Det här går inte – eller rättare, vi går inte.
I snart sagt varje gathörn har vi sett raderna med de gråbruna stadscyklarna, Velolibs, och bestämmer oss för att prova dem. Jag lyckas få ut en endagsbiljett och förstår att staden Paris kommer att debitera bankkortet 150 euro om cykeln inte returneras inom utsatt tid.
Användarvillkoren hoppar jag raskt över – vilket senare kommer att visa sig vara ett fatalt misstag.
Men just nu känns det som om jag likt Merkurius fått vingar på hälarna. Jag är boulevardernas och avenyernas okrönte kung.
Vips har jag gjort en snabbutflykt från Place de la Bastille längs kanalen Saint Martin, snusat och doftat mig igenom matmarknaden på avsnittet där kanalen är underjordisk, trampat igenom de trånga hemtrevliga gatorna i Marais och hittar mig snart utanför Louvremuseet.
Att cykla i denna jättestad är nästan berusande. Jag fortsätter över till Seinens vänstra strand och cyklar mot Eiffeltornet längs kanalkanten, långt från alla tutande bilar och bullrande bussar.
Nytvättat piss
Parisarna har äntligen tagit flodstranden i besittning. Den är inte mera bara för metarna, de lokala polityrgubbarna och älskande paren. Nu söker sig ”alla” ner till kajerna. Inget under. Kommunen har satsat på trivseln. Här finns pingisbord, schackbräden, utegym och pontoner stora som holmar, där man kan lata sig, läsa en bok eller bara se flo- den rinna förbi.
Uteserveringarna har naturligtvis också hittat hit, så man kan ta en café eller en rosé ombord på en restaurangbåt, från en kiosk eller ett av strandkaféerna.
Under broarna, Pont de la Concorde och Pont Alexandre III doftar det tvättstuga. Den goda doften får snabbt sin förklaring: en grupp kommunalt anställda i gula jackor går omkring med desinfektionsbehållare på ryggen och besprutar alla vrår och hörn som nyttjats av hundpissarna. När ska den kutymen sprida sig till Helsingfors?
Klassiska copypejstare
Redan tidigt på morgonen vimlar det av turister kring Eiffeltornet, Louvren, Notre-dame och de andra klassiska sevärdheterna. Musee d’Orsay, den gamla järnvägsstationen, ställer ut de främsta impressionisterna och deras verk. Alfred Sisley, Claude Monet och Camille Pissarro har målat tiotals platser som blivit oss bekanta längs Seine från Le Havre till Paris.
En del byar och slussar känner vi igen, andra platser ser ut som från en annan värld.
Även om jag aldrig blivit riktigt du med impressionisterna, som så till den grad kopierat varandra att de troligen knappt själva kunde skilja sina tavlor från kollegernas, måste jag nu ge dem erkänsla.
Det är få förunnat att ena gången fånga det lätta morgondiset, den andra gången den dallrande hettan, som dessa 1800-talets copypejstare lyckades göra.
Turen fortsätter i den kombinerade cykel- och bussfilen under lönnarnas täta lövverk på Boulevard Saint-Germain.
Så här skulle man aldrig våga cykla i Helsingfors bland alla hetlevrade jobbcyklister som varje morgon ska slå nytt tidsrekord. Här tar bilister och busschaufförer – och andra cyklister – hänsyn. Man får cykla bara åt ett håll. Om någon cyklar mot strömmen är blickarna mör- dande.
I en liten frisörsalong lovar skylten klippning för tio euro. Den japansk-franska barberarens rörelser är som ur en pantomim. Klippmaskinen ritar stora bågar i luften. Han ser ut att följa samma koreografi som trafikpolisen med de stora åthävorna som dirigerade trafiken på Mannerheimvägen vid Sokos hörn på 60- talet. Allt går i en enda obruten rörelse och som på ett trollslag har klippmaskinen ersatts av saxen.
Det enda jag kan klaga på är att det gick för snabbt. En sådan uppvisning hade man gärna betalat dubbelt upp för.
För dumt huvud ...
Så var det dags att returnera cykeln och det är då jag inser vilken klantskalle jag är. Mitt bankkort har debiterats 35 euro för sex timmars cykelhyrning!
Jag hoppade som sagt över instruktionerna. Idén med Velolib är att man lämnar cykeln ifrån sig och tar en annan i stället var trettionde minut. Då cyklar man gratis. Men håller man samma cykel börjar det efter den första halvtimmen successivt kosta mer för varje halvtimme. En euro efter den första havtimmen, två efter nästa, fyra efter följande ...
Du är inte den första som ringer, suckar killen på Velolibs kundservice. Tanken är att så många som möjligt ska ha tillgång till cyklarna och att de inte står oanvända medan folk går i butiker eller dylikt. Du kan anhålla om att få pengarna tillbaka genom att hänvisa till att du är utlänning och använde servicen för första gången.
Täcks man tillstå att man är en dum finne?
Tips?
Vilka är väl vi att dela ut tips om var man ska äta eller klä sig i denna sönderskrivna stad? Hur fånigt det kan vara att följa andras tips upplevde vi själva en kväll på lilla och trevliga Café Etamine.
Tipset hade vi klippt ut från Svenska Dagbladet. När vi berättar det för den sympatiska ägaren Philippe, svarar han mysande: ”Jag visste det. Sedan artikeln i den svenska tidningen i september har vi haft svenskar här varenda en dag.”
Mycket riktigt, i bordet bredvid oss talas det också svenska.
Läste ni också i SvD om det här stället, frågar Leif när vi går ut, och får ett något förbryllat, men jakande svar.
Ett bra tips, men vill man höra bara svenskt sorl på en fransk krog?
Ett tips ska vi i alla fall ge HBL:s läsare – för en gångs skull är det en fördel att våra läsare är färre, men desto exklusivare än SvD:s.
I kanalen nedan om den stora kolonnen på Place de la Bastille hittar man den vackert terrasserade, men lite undangömda Le Grand Bleu. Om man är ute i god tid, det vill säga strax efter 19, hinner man avnjuta sin middag innan kvällssolen försvinner bakom husen på andra stranden. God mat, till hyfsat pris, bra service och härligt läge.
Men berätta inte för någon.