Hon är de mest utsatta barnens vuxna öra
I det konkreta mötet med ett barn som varit med om svåra saker kan det till och med finnas hopp och en förlösande lättnad. Svårare är det att konfronteras med visuellt material där ondskan visas. Det säger rättspsykolog Julia Korkman, som ändå finner kraft i att kunna hjälpa de allra minsta som farit mest illa.
Det finns yrkesgrupper som besitter en kunskap som de flesta önskar inte skulle behövas.
Så där som kunskaper om hur man upptäcker och utreder fall där den som råkat i kläm är så liten att den har svårt att möta omvärldens frågor. Så där som kunskaper i hur man ska närma sig barn, som varit med om så svåra saker att de kanske inte har ord för dem.
De här yrkesgrupperna har helt egna litteraturlistor, och bland många alster finns en rapport som gavs ut av Polisyrkesskolan i fjol. Översatt heter den "Brottsutredning i vålds- och sexualbrott riktade mot barn" och en expert som medverkat i den 175 sidor tjocka rapporten är rättspsykologen Julia Korkman, just nu tjänstledig från sitt arbete vid det rättspsykiatriska kunskapscentret för barn och unga vid Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, HNS.
Det är hon som kallas in av polisen när det handlar om brottsutredningar där barn är inblandade. I hennes expertis ingår både att intervjua barn och att utbilda poliser i hur man gör det, så att vittnesmålen tål juridisk granskning. Att gräva sig in bakom fasaden när de fysiska tecknen är otydliga, eller kanske helt saknas. Att reda ut vad som egentligen hänt, eller händer, när den som ska höras är väldigt liten och illa utrustad för de krav som ställs på intervjuer i polisutredningar.
– Ju yngre barnet är desto lättare påverkas barnet av de som ställer frågorna, säger hon.
- Bor: I Helsingfors med man och tre barn.
- Äter: Aldrig halvfabrikat.
- Dricker: Gärna prosecco.
- Film: Searching for Sugar Man. Sedan förstås Ingmar Bergmans filmer. Haha, typiskt psykologsvar!
- Läser: Thinking fast and slow av Daniel Kahneman. För mycket lycka av Alice Munro. Och Muminpappans memoarer.
- Hobby: Har studerat sång oavbrutet sedan studietiden. Sjunger solo, duetter, i kör och har också spelat in skivor. Var just i Rom med kören Audite och sjöng på Villa Lantes 60-årsjubileum. Fick bidrag av Kulturfonden för ett projekt att samla in finländska vaggsånger om vardagslivet sjungna av kvinnor. Uppträder på olika evenemang i olika sammansättningar. ”Musik tillsammans är det härligaste som finns.”
Vi sitter på Svenska Teaterns kafé och framför den mörkhåriga kvinnan med rakryggad hållning står en cappucino, som hon smuttar på mellan ordsalvorna som fångas upp på bandspelaren mellan oss.
Klarsynta, raka resonemang avlöser varandra i ett ordflöde som under de timmar som går kommer att få många sidospår. Hon skrattar ofta och hjärtligt, beklagar mellan varven att hon pratar så mycket, och återgår sedan åter fokuserat till att fundera kring sitt ämne.
Sexuellt utnyttjande av barn. Misshandel av barn. Barn som hamnar i kläm någonstans i familjehelveten som kan ha de mest vidriga drag.
Det är dem som trebarnsmamman Julia Korkman möter i sitt jobb.
– De barn som kommer till oss är ofta barn under skolåldern, eller under tio år. I intervjusituationerna handlar det om att få så mycket information som möjligt av den som blir hörd och om att formulera så öppna frågor som möjligt. "Du nämnde en man, berätta mer om honom". Sådana slags frågor, säger Korkman.
Hon har skapat sig en hög profil som expert på att höra barn som vittnen, och skrev både sin magister- och doktorsavhandling om detta.
– Tidigare gjordes de här utredningarna inom barnpsykiatrin med metoder som hör hemma där. Utvecklingen har gått mot det bättre, och exempelvis inom polisen har framstegen varit påtagliga under de senaste femton åren.
I hennes eget vardagsarbete ingår möten med barn som fallit offer för olika slag av brutal behandling. I det ingår också i allt högre grad barn som fallit offer för slitande konflikter mellan föräldrar.
– Vissa domare säger att mögelhus, arvstvister och vårdnadstvister är de allra tyngsta. De väcker så oerhört mycket känslor. I de värsta fallen jag sett har barnet haft olika namn hos mamma och pappa. Det finns fall där barnet förs till dagis av den ena föräldern och måste byta kläder när den andra hämtar för att det inte får finnas någon anknytning mellan de olika föräldrarna.
De vuxnas strider kan i sällsynta fall leda så långt som till ogrundade anklagelser som barnet dras in i, anklagelser som vid en granskning visar sig vara planterade hos barnet av någon vuxen, många gånger på grund av genuin oro men i vissa fall också på grund av medvetna motiv.
– Barnet kan komma till den första intervjun, följd av mamma, och säga "Pappa har rört mig där". Till andra intervjuer kan barnet komma i sällskap av pappa och säga "Nej, det har inte hänt men mamma har slagit mig". Vi har barn som berättat helt olika berättelser beroende på vem som följt dem. De här fallen är hemska. Föräldrars strider är jättetunga för barnen och jag vet inte hur de som är värst utsatta ska kunna växa upp till något så när trygga människor.
För Julia Korkman består det egna psykologiska skyddet i att hon upplever att hon genom sitt jobb gör någonting konkret, kanske åstadkommer en förbättring.
– När man är mitt i en pågående utredning finns det en känsla av att man fortfarande kan göra någonting. Men i de fall då jag exempelvis utrett gamla övergrepp – såsom inom Metodistkyrkan – står jag inför upplevelser som påverkat sedan länge vuxna människors liv och då är situationen annorlunda. Många av dem som upplevt övergrepp i unga år känner att det är meningsfullt att behandla dem ens nu, att någon äntligen hör dem. De här fallen har ibland varit tunga att konfronteras med, att höra vad vad de råkat ut för utan att det någonsin kom fram medan det pågick.
Hon understryker också att det finns yrkeskategorier som alldeles konkret möter värre fall än hon själv gör.
– Till exempel de poliser som måste kategorisera barnpornografiskt bildmaterial måste ha väldigt bra försvarsmekanismer för att klara av sitt jobb. Jag har själv varit med och utrett misshandelsfall där det funnits bildmaterial och det visuella är väldigt tungt att hantera.
Ett av många fall hon varit inkopplad i var ett med motsvarande ingredienser som fallet med åttaåriga Eerika som torterades ihjäl av sin pappa och styvmamma. I det här fallet överlevde flickan delvis tack vare barnskyddets snabba agerande, men hemmets vuxna hade ändå hunnit fara väldigt illa fram innan misshandeln uppdagades.
– Många blir med all orsak alldeles ifrån sig då medierna rapporterar om det här, man undrar vart världen är på väg när vuxna gör sådant här. Men fall som dessa har inte blivit vanligare än förr, tvärtom. De är sällsynta trots att de får mer publicitet. Just fallet Eerika och sadismen i det chockade nog alla, också professionella människor som var inblandade.
Att just barn och rättspsykologi blev Julia Korkmans nisch var, om inte en slump, så i alla fall inget hon bestämt sig för när hon sökte till psykologiutbildningen vid Åbo Akademi. För den unga kvinnan med ett permanent drag av världsförbättrarsjuka stod valet egentligen mellan att satsa på en karriär som musiker eller på ett jobb med samhälleliga och internationella dimensioner.
– Sedan tänkte jag att psykologi är så allmänt att man efter det kan börja med vad som helst. Riktigt så var det kanske inte, men det blev Åbo Akademi i alla fall. Jag var redan från början väldigt inriktad på kognitiv psykologi, hur människan tänker och hur minnet fungerar. Sedan praktiserade jag på barnpsykiatriska enheten i Ekenäs och där fick vi ett fall av misstänkt övergrepp mot ett litet barn.
Studeranden Julia Korkman, som fick vara med och utreda det som skulle visa sig vara ogrundade anklagelser, började förkovra sig i litteraturen kring barns vittnesmål, och sexuella övergrepp. Hon var då i slutskedet av sina studier, och vid samma tidpunkt höll Pekka Santtila, numera professor i rättspsykologi, lämpligt den första kursen i rättspsykologi vid ÅA. Linjevalet var klart.
År 2006 anställdes Korkman på den nya enheten för barn och unga som startades vid HNS och utnyttjas sedan flera år tillbaka som expert av både myndigheter och tredje sektorn. Just nu är hon tjänstledig från sitt egentliga jobb och arbetar förutom med att utbilda polis och domstolsanställda i vittnespsykologi bland annat med att utreda upplevda övergrepp inom Esbo svenska församling.
Hon hänvisar gärna till vikten av att utreda också gamla fall, fall som inte uppdagats tidigare bland annat för att man på den tiden inte haft begrepp för dem. I dag har man det, och också betydligt lägre tröskel att anmäla om misstankar.
En orsak till det ökade antalet anmälningar är att övergrepp mot barn får rum i offentligheten – vilket inte alltid är helt okontroversiellt.
– Ja, det förekommer övergrepp mot barn men i mycket mindre utsträckning än vad folk vanligen tror. Numera reagerar man på de här fallen, bland annat tack vare förbättrade barnskyddsåtgärder, och de får stor offentlighet. Därför kan det uppstå en känsla av att det är ett större problem än tidigare.
Så är det inte, tyder forskningen entydigt på.
– Världen är tryggare för barn i dag än förr. Internet erbjuder visserligen en ny form för förövare men uppfattningen av att allt fler faller offer för pedofiler är inte sann.
Ungdomar råkar ändå ut för vuxna som försöker inleda sexuella relationer med dem på nätet. Men Julia Korkman talar om vikten av att uppfostra ungdomar så att de kan skydda sig mot dem, för med kontroll kan man inte utplåna nätutnyttjare.
– Den stora majoriteten ungdomar kan skydda sig, på samma sätt som vi en gång i tiden skyddade oss mot blottare. Ungdomarna är dessutom klokare än vi tror. Kommer det en oönskad kontakt klickar de flesta "ignore" och fortsätter. Sedan finns det förstås de som söker spänning, som behöver uppmärksamhet och som kan försöka fylla detta behov genom kontakter på nätet.
I riskzonen är speciellt ungdomar som känner sig svältfödda på vuxenkontakter.
– Det finns förstås en risktid för många 14–15-åringar, som har ett enormt behov av att bli bekräftade. Under den här tiden är det inte heller ovanligt att flickor blir förtjusta i vuxna män i sin omgivning, exempelvis via fritidshobbyer och här är det helt klart att det är de vuxnas ansvar att dra gränsen. Detta borde vara en självklar del i utbildningen för dem som arbetar med ungdomar, säger Julia Korkman.
Statistiken visar att de fall som rubriceras som sexuella övergrepp mot barn består främst av unga män i 20-årsåldern som gör sig skyldiga till övergrepp mot tonåriga flickor. Åtminstone i en del fall beror gärningarna på att männen har en felaktig uppfattning om sig själva och om sin ålder.
Julia Korkman vänder därför gärna på frågan om hur man skyddar unga flickor från att bli utsatta för sexuella övergrepp via nätet:
– Borde man också tala mer om hur unga män ska skydda sig mot att bli förövare och göra sig skyldiga till övergrepp mot unga flickor i stället för att alltid behandla problemet ur flickornas perspektiv?
Samtidigt vill hon gärna lägga band på den föräldraoro som bland annat tar sig i uttryck i kontrollbehov av olika slag, naturligtvis med barnens bästa i fokus. Det kan handla om att dölja små barns nakenhet på stranden av rädsla för pedofiler som lurar i buskarna. Det kan handla om att kontrollera barn som rör sig utanför hemmet, i försök att skydda dem genom övervakning.
Åtgärderna är inte särskilt lyckade. Dels översexualiseras särskilt unga flickor alldeles tillräckligt som det är, utan att man behöver göra dem medvetna om sin kropp genom att dölja den då flickan knappt har nått lekåldern. Dels skyddar inte överdriven kontroll.
– Medvetenheten om att det förekommer övergrepp blir en generalisering. Detta är ett av det mänskliga tänkandets mest typiska tankefel: Om någonting finns lättillgängligt i minnet tror man att fenomenet är vanligare än det är.
Oron leder sedan till olika former av försök att beskydda barnet. Men också en god intention kan gå fel om det går överstyr och det har det exempelvis gjort när man börjar tala om appar för mobiltelefonen med vars hjälp föräldrar kan börja kontrollera var och hur barnet rör sig.
– Man kan inte skydda barn in absurdum. Då borde du låsa in barnet och det är ju heller inte hälsosamt. Föräldrar måste stå ut med att deras barn blir självständiga och stödja dem i det, och lära sig att hantera sin egen oro. Det är hemskt om föräldrar förstör en spirande självständighet genom att börja kontrollera barnet via appar och andra metoder.
På ett allmännare plan förstår hon förstås föräldrarnas oro över vad barnet kan råka ut för.
– Ångesten det innebär att vara förälder. Att ha någonting så värdefullt och inte kunna skydda det från alla livets faror. Det är nästan outhärdligt hur man kan tycka om någon så mycket som man tycker om sina barn. Därför är ju rädslan så stor. Men man kan inte skydda sina barn för alla livets faror.
Till alla dagens föräldrar som tampas med sitt föräldraskap hälsar hon: "Ta det lugnt".
– Ett problem för många av dagens välutbildade unga föräldrar är att man läser alltför mycket om föräldraskap, och tappar kontakten med sin intuition. Kanske det är ett resultat av det jag ser i arbetet, att man förstår att ett okej föräldraskap är alldeles tillräckligt. Det finns inte ett rätt sätt att vara förälder, utan alla föräldrar borde ge sig själva tillstånd att skapa sitt eget sätt att vara familj, utifrån såväl barnens som föräldrarnas behov och personligheter.
När vi börjar avrunda samtalet har kaffet kallnat i kopparna. Vi har vandrat längs många olika sidospår – bland annat i Italien där hon studerat musik och Paris där hon arbetat för Unesco – och kommit tillbaka till Finland, till födelse- och hemstaden Helsingfors.
Är det då det här området Julia Korkman ska ägna hela sin karriär åt?
Knappast. Hon är inte ens 40 år fyllda och intresset för exempelvis biståndsarbete någonstans ute i världen eller arbete inom tredje sektorn lever kvar.
– Men musiken har en lika viktig plats i mitt liv som det professionella och jag försöker se till att aldrig ta mer professionella uppdrag än att jag hinner musicera aktivt.
Samtidigt strävar hon efter att spendera tillräckligt tid med barnen och familjen.
– Som för så många andra i denna livssituation blir ekvationen minst sagt krävande ibland, men det lugnar väl sig småningom. Eller sedan inte.