Svartå slott har återfått sin glans

Visst råder det lite Downton Abbey-stämning över det vackra träslottet, när man tänker på dess historia. Man behöver inte gå längre än till 1930-talet för att inse hur olika livet tedde sig för dem som av börd dinerade i matsalen på övre våningen och med en klocka, kamouflerad till en rultig silvergris, kallade på tjänstefolket och på dem som fanns till hands för herrskapet.

Sommarens utställning på Svart­å slott handlar om dess samtids­historia, börjande med Magnus Linder, som tillbringade sina elva första år på slottet med 22 rum och 800 kvadratmeter boningsyta. Bara under hans liv har slottet genomgått många dramatiska skeden.

I och med Magnus Linders föräldrars skilsmässa 1940 splittrades familjen och slottet såldes. Det skänktes kort därpå till Föreningen Pohjola-Norden som hade planer på att göra en kursgård av det.

Kriget kom ändå emellan och under fortsättningskriget bodde evakuerade Ekenäsbor i herrgårdsbyggnaden. Från 1944 förfogade Röda Korset över Svartå och tog där hand om unga krigsblinda män som rehabiliterades och fick lära sig ett nytt yrke som korgflätare och borstbindare.

– Det måtte ha varit svårt för 18-åriga pojkar att lära sig hantverket, men se ett så fantastiskt jobb de gjorde, säger huvudguiden Kerstin Ilander och visar upp en välflätad korg som har 70 år på nacken.

Pohjola-Norden hade inga stora ekonomiska resurser och slottets skick försämrades efterhand. År 1949 returnerades det till bruket, som endast sporadiskt använde det för representation. Ingenting satsades på att hålla huset i skick, och förfallet fortsatte. Taket läckte och många av rummen tog skada.

Ett telefonsamtal

Men Linder hade inte glömt sin lyckliga uppväxttid och drömde om att kunna köpa tillbaka Svartå slott. Många gånger tog han familjen med sig och vandrade runt i trädgården.

Så kom det avgörande telefonsamtalet en dag och Linder fick erbjudande om att köpa den två hundra år gamla byggnaden med omgivande marker. Han tvekade inte och 1985 skrevs köpebrevet under.

Hektiska år följde då slottet sattes i skick. Museiverket, som klassar slottet som ett första gradens skyddsobjekt, har bidragit med både sakkunskap och pengar. På postrar som Museiverket har gjort ser man hur restaureringen fortskridit. Återställandet tog tio år att genomföra.

– Man borde ta folk med upp på vinden där man ser spåren av vad de många åren av vanskötsel ställde till med i form av flagande tapeter och vattenskador i taket för att de skall förstå vilket enormt arbete som har genomförts här, säger Kerstin Ilander.

Ja, även om det alltid finns saker att göra i ett gammalt hus, är Svartå slott i dag i magnifikt skick.

Men det vilar en förbannelse över slottet, som en gång utslungades av en zigenarkvinna som kände sig bortmotad. "Må det rasa i ån eller brinna upp när det åter är i skick!"

– Därför kommer det aldrig att bli helt färdigtställt, säger Ilander.

En del av möblerna och till exempel de stora bildtapeterna fördes till Sverige av Magnus Linders mor Dolly. De har nu återvänt hem. I kungarummet som tsarerna Alexander I och Alexander II besökt, finns en stor säng i vilken Gustav III eventuellt har sovit. Den har kommit tillbaka i relativt gott skick.

Tomahawk i benet

I dag är det Magnus Linders son Filip och hans hustru Christine som, sedan fyra år tillbaka, har tagit över ansvaret på Svartå slott.

– Inte kände jag någon press på att ta över. Men Svartå har alltid funnits i min värld, inte minst för alla historier pappa berättat och för att så mycket av möblemanget härifrån fanns i mitt barndomshem, säger Filip Linder.

Han berättar att hans bror en gång som liten anföll porträttet av kung Ferdinand, som nu finns i röda salongen, med en tomahawk.

– Nu är det skadade benet pietetsfullt restaurerat, skrattar han.

Själv är han arkitekt till yrket, men lyckligtvis har hans tyska hustru Christine precis den utbildning som behövs för att driva ett herrgårdsmuseum, hotell, konferenslokaler och en välrenommerad restaurang. Hon är vd, medan Filip och hans två syskon är bolagets ägare. Också Magnus är fortfarande med på ett hörn.

Både Christine och Filip ser det som en mycket viktig uppgift att förvalta kulturarvet väl. De diskuterar för tillfälle med Museiverket om att få tillbaka originaltapeterna till gula salongen. De ligger nu i ett lager i Orimattila till glädje för ingen.

– Dels behöver vi få grönt ljus, dels behövs det en hel del pengar för att restaurera tapeterna. Vi hoppas att det finns stiftelser som är beredda att stödja oss, säger Filip Linder.

Vita damen

Vi har kommit fram till rummet där vita damen, i form av en vacker modelldocka, sitter vid sängkanten.

– I verkligheten ansågs vita damen vara sällsynt ful. Hon hette Charlotte Hisinger och var syster till Jeanette som var gift med Magnus Linder III. Fagervikarna, hon kom från Fagervik, kallade henne rentav för apan, säger Filip Linder.

Varje gång det kom gäster gömdes Charlotte i en liten skrubb med ett minimalt fönster.

– Antingen var hon knäpp och förpassades dit, eller också blev hon det genom att vara tvungen att sitta där. Hon slutade sina dagar i skrubben.

Hon är ett av de spöken som sägs vandra omkring i slottet.

– När pappa som barn var ute och lekte, tittade han upp och såg att någon defilerade med kandelaber i handen genom hela övervåningen. Han sprang in till sin mamma och undrade hur någon kunde gå omkring där med tända ljus. Att göra upp eld i huset var strängt förbjudet på grund av brandfaran. Men mamma sade att hon var den enda som var hemma, säger Filip Linder.

Mysteriet är alltså olöst, men allt pekar på vita damen.

Också Filip Linder har tillsammans med ett par vänner hört knar­rande steg i trappan en sen kväll.

Och Hjalmar Linder, som begick självmord i Marseille 1891, sägs ha något på hjärtat ännu och har därför inte kommit till ro. Han ägde gården i många år och var en gång Finlands rikaste man.

– Det var en nyinstallerad präst som ville träffa min farfar. Han ombads vänta i arbetsrummet, innanför dörren, men när farfar kom ner, stod prästen i tamburen. "Jag ville inte störa mannen som satt vid bordet och skrev" förklarade prästen.

Det finns många andra historier. Bland annat var det en snickare som för 25 år sedan var anställd på slottet. När han var på hemväg tittade han i backspegeln och såg en kvinna med ett grått huckle kura i baksätet.

– Han blev så rädd att han höll på att köra i diket, men när han väl fått bilen stadig igen och tittade bakåt var hon borta. Det här var en alldeles vettig man, men han svär i sten på att någon fanns där.

– Och en gång hörde en servitris någon hosta i arbetsrummet som var tomt, säger Christine.

Intresset för spökhistorier är väldigt stort just nu. I samband med Ekenäs bokkalas i höst kommer en hel del skolgrupper att bjudas på spökhistorier på vinden. Temat för i år är spänning.

– Det är roligt att de kommer hit. Kanske de på kuppen blir intresserade av kulturhistoria, säger Filip Linder.